— Eftersom alla ändå är samlade vill jag meddela en sak.
Jag ansöker om skilsmässa.
Låt oss slippa skandaler, du packar bara dina saker och flyttar ut.
Festankan med äpplen spred fortfarande sin doft från mitten av bordet.
Jag sträckte just ut handen efter en servett och väntade mig att min man skulle hålla en skål för sin mammas jubileum.
Hela deras stora släkt hade samlats runt bordet.
Oleg tittade över mitt huvud mot någon punkt på väggen och uttalade orden med en helt främmande, jämn ton.
Zinaida Petrovna andades ut högt, lade ifrån sig besticken och slog ihop händerna utan att dölja sitt triumferande leende.
— Tack gode Gud!
Äntligen har du kommit till insikt, min son!
Jag trodde nästan att du aldrig skulle öppna ögonen.
De andra släktingarna började obekvämt skruva på sig i stolarna.
Min mans kusin sänkte generat blicken mot tallriken, någon harklade sig, men ingen sa ett ord.
Fem års äktenskap.
I fem år hade jag försökt behaga den här kvinnan, jämnat ut konflikter och låtit bli att svara på hennes ändlösa förmaningar.
Oleg och jag bodde i en rymlig lägenhet på Sadovajagatan, som min pappa hade låtit oss använda.
Ett år tidigare hade svärmodern sagt att det var för svårt för henne att bo ensam i utkanten och flyttat in hos oss.
Oleg betalade själv räkningarna och hade uppenbarligen blivit så övertygad om sin egen betydelse att han glömt vem de där kvadratmetrarna faktiskt tillhörde.
— Vi måste gå skilda vägar, Anja, — tillade min man och såg mig till slut i ögonen.
— Jag har blivit befordrad, jag har en seriös karriär framför mig, tjänsteresor.
Vi har blivit för olika.
Jag behöver frihet, inte familjerutin.
— Ska jag flytta ut? — halsen snördes åt av sårad stolthet.
— Oleg, men det här är ju…
— Inga invändningar! — svärmodern slog myndigt handflatan i bordet.
— Det finns gott om plats här för mig och min son, och snart kommer min systerdotter hit från landsbygden för att börja studera, så henne placerar vi i ditt rum.
Och du kan gå tillbaka dit du kom ifrån.
Du har inget här att göra på någon annans plats!
Här är du ingen.
Det hettade i ansiktet.
Jag satt där och hade ingen aning om hur jag skulle reagera på en sådan fräckhet.
Just i det ögonblicket började telefonen envist ringa i min handväska.
På skärmen stod min pappas namn.
Händerna lydde mig inte och när jag försökte svara råkade jag trycka på högtalarfunktionen.
Telefonen låg på bordet, och min pappas pigga, kraftiga röst fyllde rummet:
— Hej, lilla gumman!
Jag förstod inte, har ni lämnat in vattenmätarställningen?
För jag ska dit med köparen i morgon…
— Pappa? — jag lyckades knappt få fram ordet.
— Hör på, Anjuta, jag ska fatta mig kort, — fortsatte pappa, helt ovetande om vad som pågick vid vårt bord.
— Jag säljer er lägenhet på Sadovajagatan.
I morgon kommer en person med handpenningen, allt är redan bestämt.
Säg till dina hyresgäster, din lilla make och hans mamma, att börja packa väskorna.
Hyresavtalet gäller till slutet av månaden och jag tänker inte förlänga det.
Det var länge sedan dags att sätta stopp för det här.
Jag hittar en annan bostad åt dig och skriver den på dig före ett eventuellt nytt äktenskap, så att det inte blir några problem.
Förstod du?
De har en månad på sig att packa, och sedan vill jag ha nycklarna på mitt bord.
Okej, jag måste rusa!
Samtalet avslutades.
Ansiktena runt bordet förändrades genast.
En av tanterna svalde så högt att alla hörde det.
Zinaida Petrovna sträckte på halsen och blinkade snabbt, och plötsligt såg hon väldigt liten och kutryggig ut.
Oleg stirrade oförstående på min smartphone.
Gaffeln gled ur hans fingrar.
— Vilken lägenhet säljer han? — mumlade han förvirrat.
— Anja, vänta.
Vart ska vi flytta?
Min nya lön kommer inte än på ett tag, och att hyra en ordentlig bostad kostar enorma pengar nu!
Mamma får ju inte bli upprörd…
Jag tog ett djupt andetag.
Kränkningen som nyss hade kvävt mig försvann plötsligt.
Det kändes häpnadsväckande lätt.
— Min pappa har redan bestämt allt, — svarade jag lugnt.
— Men det där är ju skamlöst! — utbrast svärmodern och grep tag i kragen på sin tröja.
— Kasta ut en äldre kvinna på gatan?!
Vi har ju till och med beställt en inbyggd garderob här!
Hur kan du göra så här, Anjetjka?!
Vi är ju familj!
Ordet ”familj” lät löjligt i hennes mun.
— Familj? — jag reste mig från stolen och lade försiktigt ner servetten.
— Ni gjorde precis väldigt klart för mig att jag inte är någon här.
Det är dags att rätta till det misstaget, Zinaida Petrovna.
Oleg flög upp och försökte fånga min blick.
— Anja, låt oss prata utan vittnen!
Det här måste vara något missförstånd!
Kanske Nikolaj Ivanovitj ändrar sig?
Jag pratar själv med honom!
— Låt oss bete oss som vuxna människor, Oleg, — svarade jag med hans egna ord.
— Du ville ha frihet och ett nytt liv.
Börja då.
Pappa gav er en månad.
Men jag ger er tre dagar.
På onsdag vill jag inte se en enda av era saker här.
Den inbyggda garderoben kan ni försiktigt montera ner och ta med er.
Jag vände mig om och gick till sovrummet och stängde dörren ordentligt efter mig.
Från vardagsrummet hördes ett otydligt sorl av röster.
Jag hade inte tänkt gå någonstans.
Skilsmässan gick snabbt.
Oleg slutade spela framgångsrik och låtsas vara herre över sitt liv.
Under domstolsförhandlingarna satt han med sänkt huvud.
Han hade inte mycket stolthet kvar: han och hans mamma letade desperat efter en billig tvårummare långt från centrum, eftersom hans så omtalade befordran knappt räckte till hyran och flyttkostnaderna.
Det visade sig att vi nästan inte hade något att dela på.
Det enda större inköpet — bilen — lät domstolen mig behålla, eftersom jag kunde visa upp bankutdrag: bilen hade betalats helt och hållet från min pappas personliga konto.
Ett halvår senare stod jag på balkongen till min nya, ljusa lägenhet.
Jag såg ut över kvällsgatorna, drack kaffe och mindes den där dagen utan minsta ånger.
Jag insåg en enkel sak: att förlora människor som inte uppskattar dig är ingen tragedi, utan en enorm lättnad.
