Jag blev tvungen att stänga av ugnen.
— Men vad säger du, Michalytj!
Hemma hos mig håller Lenka på med sådana saker att bordet kommer att digna!
Anka, aladåb som har stelnat sedan natten, kaviar, allt som det ska vara.
Hur skulle det annars kunna vara?
Det är ju jag som försörjer, jag har ordnat allt, hennes uppgift är att skapa lite skönhet.
Mannens röst hördes från vardagsrummet och överröstade ljudet av rinnande vatten.
Valera talade högt, med rungande stämma.
Med just det där särskilda husbondeaktiga självbelåtna tonfallet som dök upp hos honom efter den andra snapsen ”för aptitens skull” eller före gästernas ankomst.
**Köksskiftet**
Jag stod med ländryggen mot bänkskivan.
Mina händer luktade rå lök och fisk.
Den där envisa lukten verkade ha trängt in i mig helt och hållet under tjugo års äktenskap.
Klockan var ett på eftermiddagen.
Mitt ”skift” började klockan sex på morgonen: sätta degen, koka grönsaker, blötlägga torkad frukt.
Min rygg värkte redan med den där vanliga dova smärtan, som om någon hade drivit in en glödande spik där.
På bordet tornade ett berg av oskalad potatis upp sig.
Bredvid, i en balja, tinade ankan upp, lik en blek och frusen fågelkropp.
Valera tittade in i köket.
Rosig om kinderna, i en ny tvättad t-shirt som jag hade strukit åt honom en halvtimme tidigare.
— Len, vad är det med dig, varför står du still? — sade han missnöjt och pekade på en tom salladsskål.
— Michalytj och hans fru kommer vid nio.
Skynda på lite.
Och det där… snåla inte med kaviaren på smörgåsarna, bred på ett tjockare lager.
Jag torkade av mina våta händer på förklädet.
— Valer, hjälp mig att skala potatisen.
Jag hinner inte.
Han stelnade till.
Som om jag hade bett honom att börja dansa på huk ovanpå bordet.
Hans ansikte blev långt, ögonbrynen for upp — en uppriktig, oförställd förvåning.
— Är du inte klok, Len?
Jag har slitit hela året.
Jag har tagit hem pengarna, jag köpte all den här maten.
Min plikt är fullgjord.
Din är att ordna trivsel och fest.
Du är ju kvinna.
— Jag har också arbetat hela året, Valera.
Och i dag är jag också ledig.
Enligt den officiella kalendern.
**Ultimatumet**
— Åh, börja inte nu, va? — han grimaserade som om han hade tandvärk.
— Du förstör alltid stämningen.
Alla andra har fruar som fruar, de småspringer runt, anstränger sig, och du… Nå, lyssna nu noga.
Han kom närmare och lutade sig över mig.
Han luktade dyr eau de cologne — min present — och den där självsäkerheten i att världen kretsade kring hans önskningar.
— Om det inte står ”sill under päls”, något varmt och aladåb på bordet klockan sex i kväll, så packar jag och går och firar nyår hos min syster.
Och sedan kanske vi skiljer oss också.
Vad ska jag med en fru till som inte kan ge sin man mat på en högtid?
Du har blivit lat, Lenka.
Gammal och lat.
Han vände sig om och gick in i rummet och satte på teven högt.
Där sjöng någon om lycka och nyårsshowen.
Och jag stod kvar.
Inuti var det tyst.
Konstigt tyst.
Vanligtvis, efter sådana ord, brukade jag börja skynda mig, känna skuld: ”Det är sant, vad håller jag på med?
Mannen är trött, jag måste göra honom glad.”
Vanligtvis lade jag i femman, drack glas efter glas med vatten för att lugna hjärtklappningen, och vid midnatt föll jag med ansiktet ner i salladen, men med en känsla av väl utförd plikt.
Men i dag var det något som brast.
Eller som föll på plats.
Jag tittade på ankan.
Jag föreställde mig hur jag nu skulle gnida in den med kryddor, trycka in äpplen i den, och sedan passa ugnen medan svetten rann.
Jag föreställde mig högen av smutsig disk klockan tre på natten.
Jag föreställde mig Valeras nöjda ansikte när han skulle säga till Michalytj: ”Titta, min fru har verkligen ansträngt sig, en riktig husmor!”.
**Klicket**
Jag gick fram till ugnen.
Jag vred helt enkelt vredet åt vänster.
Till klicket.
Lampan slocknade.
Fläktens surr tystnade.
Ankan låg kvar på plåten — rå, kall, onödig för alla.
Jag tog de halvskurna grönsakerna, skrapade ner dem i en påse och lade in dem i kylen.
Kniven stack jag ner i knivstället.
Stålet klirrade kallt och kort.
— Gå till din syster då, — sade jag ut i tomheten.
— Nycklarna ligger på hallbordet.
Valera hörde mig inte.
Han hängde redan i telefonen igen:
— Ja, mamma!
Ja, allt är fint!
Lenka håller just på att bli klar, det doftar i hela lägenheten!
Jag gick ut ur köket.
Jag gick förbi vardagsrummet utan att vända på huvudet och låste in mig i badrummet.
Låset klickade till.
Det var dagens mest behagliga ljud.
**Skönhet i stället för tårar**
I badrummet var det varmt.
Jag satte på vattnet för att dränka tevens mummel och min mans röst.
Jag tittade på mig själv i spegeln.
En trött kvinna på femtiotvå år.
Med grått ansikte och en hastigt uppsatt knut i håret.
”Lat”, hade han sagt.
”Gammal.”
Jag tog fram burken med ögonpatches från översta hyllan, den som jag hade sparat ”till ett särskilt tillfälle”.
Jag öppnade en ny scrub.
Jag tog fram locktången.
Bakom dörren fortsatte Valera med sin enmansföreställning.
— Lenka!
Har du somnat där inne?
Var finns finservisen?
— Len!
Har vi mer majonnäs eller ska jag springa och köpa?
Jag svarade inte.
Jag smorde in mig med kräm.
Långsamt, med inarbetande rörelser, så som kosmetologen i videon hade visat.
Varje klapp med fingertopparna mot huden verkade banka in en ny sanning i mig: jag ville inte längre vara bekväm för andra.
En timme gick.
Sedan en till.
Valera började bli nervös.
Han kom fram till badrumsdörren och ryckte i handtaget.
— Vad håller du på med där inne, blev du sur?
Len, sluta med den här cirkusen.
Ankan kommer att brännas vid!
”Den kommer inte att brännas vid”, tänkte jag medan jag målade ögonfransarna.
”Det som inte lever brinner inte.”
**Jag säger upp mig**
Klockan 18.00 stängde jag av hårfönen.
Jag hade på mig en mörkblå sammetsklänning.
Jag hade köpt den för tre år sedan till en väninnas jubileum, men då hade Valera sagt: ”Varför har du klätt upp dig så där?
Man ska vara mer blygsam.”
I dag satt den perfekt.
Jag gick ut i hallen.
I lägenheten luktade det inte av pajer eller stekt kött.
Det luktade av min parfym och en lätt oro som hängde i luften.
Valera satt i soffan, redan med skjortan på, men utan byxor — bara i kalsonger.
Han väntade på att jag skulle stryka hans byxor.
När han fick syn på mig satte han nästan luften i halsen.
— Du… vad är det här?
Gästerna kommer om två timmar.
Och i köket har inte ett dugg blivit gjort!
Jag gick in där — det är tomt!
Ugnen är kall!
Har du blivit galen?
Jag gick förbi honom in i köket.
Klickandet från klackarna mot laminatgolvet lät som en nedräkning till en explosion.
Jag öppnade frysen.
Därifrån tog jag fram ett litet, stilrent svart paket.
Exklusiva pelmeni från en dyr stormarknad.
Tolv stycken.
Pris — 1 200 rubel.
Jag köpte dem i smyg i går.
Bara för att jag ville veta hur det känns när maten kostar mer än en timme av mitt arbete.
Jag slängde paketet mitt på det tomma bordet.
Det slog dovt mot träet.
— Koka dem, — sade jag.
Rösten var låg, men i tystnaden lät den som åska.
— Instruktionerna står på baksidan.
Vatten finns i kranen.
— Vad i… — Valera reste sig och drog upp kalsongerna.
Hans ansikte rodnade.
— Vilka pelmeni?
Det är ju nyår!
Michalytj kommer!
Jag lovade mamma!
Du saboterar min högtid?!
— Jag har sagt upp mig, Valera.
Jag satte mig på en stol, lade ben över ben och rättade till klänningens fåll.
— Från tjänsten som kokerska, diskare och trivselskapare.
Utan avgångsvederlag.
Så i dag blir det buffé.
Självservering.
— Har du blivit tokig? — väste Valera.
— Vilken buffé?
Folk kommer om två timmar!
— Då får du ringa dem. — Jag nickade mot telefonen som han fortfarande höll i handen.
— Säg att vi blivit sjuka.
Eller att vi har en romantisk kväll.
Hitta på något.
Du är ju familjens överhuvud, strategen.
Valera stod still.
I hans ögon for paniken omkring.
Han tittade på klockan, sedan på det svarta paketet med pelmeni, sedan på mig.
I det ögonblicket löste han sitt livs svåraste problem.
Vad var värst: att erkänna för sin vän att hustrun ”kommit ur hand”, eller att faktiskt gå till sin syster?
Och då förstod jag att han inte skulle gå någonstans.
Syster Galja hade redan flugit till Egypten i förrgår.
Han själv hade skrytit för mig om hur bra hon hade fått tag på en sista minuten-resa.
Han ljög.
Han skrämde mig bara, som man skrämmer barn med spöken, helt säker på att jag skulle bli rädd och springa till spisen.
— Nå? — frågade jag tyst.
— Ringer du?
Eller ska jag ringa?
**Strategisk reträtt**
Valera svor.
Han spottade till och med på golvet och gick ut på balkongen med telefonen i handen.
Genom glaset såg jag hur han viftade med armarna.
Han förklarade för den osynlige Michalytj varför ”festmåltiden” ställdes in.
När han kom tillbaka såg han slagen ut.
— Jag ställde in, — muttrade han utan att se mig i ögonen.
— Jag sade att ett rör hade sprungit läck.
Så pinsamt… Det känns obehagligt inför folk.
— Men ärligt. — Jag log lite i mungipan.
— Här har verkligen något sprungit läck.
Tålamodet.
Valera gick ut i köket och slog hårt med hälarna.
Han öppnade lådan med kastrullerna och lät locken skramla så att jag rynkade pannan.
— Var är en ordentlig kastrull?
Det är alltid kaos hos dig, man hittar ingenting!
Jag rörde mig inte.
Jag satt med benen i kors och såg på.
För första gången på tjugo år såg jag nyårsbestyren som en åskådare på teatern och inte som en jagad häst på arenan.
— I nedersta lådan, Valer.
Till vänster.
Han fyllde på vatten och spillde en pöl på golvet.
Han torkade inte upp den.
Han satte på gasen på full styrka.
Han slängde i pelmenin i det kokande vattnet utan att ens salta det.
Stänk flög över den skinande rena spisen som jag hade skrubbat till klockan två på natten.
Tidigare hade jag rest mig direkt.
Jag hade sprungit för att torka, sänka värmen, salta och röra om, medan jag sade: ”Men vad gör du, låt mig ta det.”
Men nu rättade jag bara till armbandet på min hand.
— Rör om, annars klibbar de ihop, — sade jag lugnt.
— De är ömtåliga.
Valera frustade.
Han stod vid spisen i bara kalsonger.
Arg, röd i ansiktet, med en sked i handen.
Och jag satt i sammetsklänningen med ett glas iskall mineralvatten.
Bubblorna slog mot glaset så glatt och sorglöst.
**Den tystaste högtiden**
Tio i tolv satte vi oss till bords.
Bordet var tomt.
Inga salladsskålar, inga uppläggningar, inga flervåningskonstruktioner av frukt.
Bara två tallrikar, gafflar och en immig flaska med bubblor.
Just den som Valera hade sparat ”för gästerna”.
Mitt på bordet, som det främsta bytet, ångade pelmenin.
Teven mumlade de obligatoriska talen.
Valera hällde upp åt sig själv, drack i ett svep utan att skåla och spetsade genast en pelmeni med gaffeln.
— Vilken usel idé du hade, — muttrade han med full mun.
— Nyårsafton, och vi sitter som studenter i ett studentrum.
Om mamma fick veta det här skulle hon dö av skam.
Jag såg på honom och kände ingenting.
Varken såradhet, ilska eller den vanliga lusten att försvara mig.
— Jag tycker om det, — sade jag och tog en liten tugga.
Degen var tunnast möjlig och inuti fanns riktig köttsaft.
Smaken var fyllig, rik.
Jag mindes förra året.
Hur jag satt vid samma bord, men med värkande rygg och ett bränt finger.
Jag drömde bara om en sak: att gästerna skulle gå så fort som möjligt så att jag kunde lägga mig.
Jag mindes inte ens smaken på den där ankan som jag lagade i två dagar.
Jag mindes bara tröttheten.
Och nu kände jag smaken av kött, peppar och smör.
— Usel, — upprepade Valera, men sträckte sig efter mer.
— För ett tusen tvåhundra kunde de åtminstone ha lagt i mer kött.
Det är rena rånet.
— Jag är värd de pengarna, Valera.
Han stelnade till med gaffeln framför munnen.
— Va?
— Jag säger att min vila, mina händer och mitt humör är värda mer än tusen rubel.
Och till och med mer än din Michalytjs åsikt.
**Klockslagen**
Klockan började slå.
Ett.
Två.
Tre.
Jag höjde mitt glas.
Valera höjde sitt efter en kort tvekan.
Vi skålade.
Ljudet var dovt, tungt.
Som om en spade slagit mot frusen jord.
Inget kristallklart klingande.
Mellan oss fanns ingen fest i den mening som den visas i majonnäsreklamerna.
Mellan oss fanns en avgrund som jag denna dag slutade försöka fylla igen med mina kotletter.
Men pelmenin visade sig verkligen vara god.
Och viktigast av allt — det var inte jag som hade gjort dem för hand.
När hymnen hade klingat ut åt Valera tyst upp sin portion, sköt undan tallriken och stirrade på teven.
Och jag reste mig, tog mitt glas och gick ut på balkongen för att titta på fyrverkerierna.
Där nere på gården var det någon som sköt upp dem.
Flerfärgade ljus blossade upp på den svarta himlen och lyste upp de snötäckta taken.
Jag kände mig lätt.
För första gången på många år gick jag in i det nya året inte med känslan av att ha fullgjort min plikt mot någon annan, utan med känslan av att ha betalat tillbaka en skuld till mig själv.
— Len! — ropade Valera från köket.
— Finns det mer kvar?
Det är gott, för tusan.
Jag log mot fyrverkerierna.
Det fanns kvar.
Men den andra portionen får han koka själv.
