— Hej, bor Alexej här?
— Ja… Vad gäller det?
— Är du hans mamma?
— Jag?! Hans fru! Flicka, vad vill du egentligen?
— Han är på sjukhuset just nu, och jag vet inget om hans tillstånd, de säger ingenting till mig — det är inte tillåtet.
Bara för släktingar.
— Den okända kvinnans överläpp darrade.
— Kan jag komma in?
— Ja, kom in.
— Jag förstår inte varför du är intresserad av min mans hälsa, vem är du egentligen? — Lusja pekade med handen mot köket.
— Gå in där.
Flickan satte sig på köksbänken, tog fram en näsduk ur fickan och torkade svetten från pannan.
Värdinnan började röra sig vid spisen och väntade på att gästen skulle börja prata.
— Vill du ha lite vatten?
— Nej… Jo, om det går bra.
(Konstnär: Evgenij Basjmakov, från öppna källor på Yandex)
— Ska du vara tyst hela tiden? Har du kommit bara för att sitta eller vad?
— Alexej har lovat att gifta sig med mig, — hon tog en liten paus, — i höst!
— Om han ska gifta sig, — Lusja tvättade en kastrull, — ändrar det saken. Men här är polygami förbjudet enligt lag.
— Jag kom inte hit för att skämta.
— Jag skämtar inte, jag har inget sinne för humor.
— Förstår du? Han ska gifta sig med mig i höst.
— Han ska bara skilja sig från dig och då…
— Hm… Varför kommer du nu? Kom i så fall i höst.
— Vad heter du?
— Anja… Anna.
— Jag är Lusja! Anja-Anna, varför inte på sommaren? Du har redan en stor mage, man ser knappt dina ben.
— Jobbar han?
— Ja, som du ser väntar Alexej och jag barn.
— Sa han att han ska skilja sig efter din födelsedag?
— Aha, nu förstår jag.
— Ljosja, en människa ändras inte, som man säger: „En puckelrygg blir inte rak av en grav.“
— Vad menar du? Jag förstår dig inte.
— Jag förstod dig direkt.
— Var kommer du ifrån?
— Jag kom från en by.
— Jag jobbade på fabriken.
— Du kom för att erövra staden.
— Men min Ljosja tål inte mitt oväsen.
— När föder du?
— Om två månader.
— Åh, då försöker han slingra sig, vill skona sitt nervsystem.
— När vårt första barn föddes flyttade han till sina föräldrar eftersom han inte fick sova tillräckligt på jobbet.
Hans jobb är: „Slå inte den som ligger, man kan vila på sidan.“
— Ska du berätta hur han mår?
— Varför inte? Det är allvarligt, stabilt.
— Bli inte rädd, annars kommer du få ögon i pannan.
— Han kommer att klara sig.
— Vad ska jag göra?
— Hur skulle jag veta vad du ska göra?
— När du sprang in på sjukhuset med honom frågade du mig inte: „Vad ska jag göra?“
— Jag studerar på tredje året på distans.
— Jag har mamma och små bröder hemma.
— Jag har ingenstans att gå.
— Och Alexej sa att ni länge lever som främlingar.
— Han bor med dig bara för barnens skull.
— Ja?! — Lusja kände att hennes tålamod tog slut.
— Lämna ditt telefonnummer och adress, jag ska kontakta dig!
— Vad menar du?
— När han skrivs ut, ringer jag så att du kan hämta honom.
— Vart?
— Till sin mamma och sina bröder.
— Det finns ingen plats där.
— Men bor du inte någonstans nu?
— I ett studenthem.
— Då är det dit ni ska.
— Sikta inte på min lägenhet.
— Den fick jag från min farmor, den delas inte vid skilsmässa.
— Varför blinkar du?
— Han har inga rättigheter till mitt hem.
— Ni har fel, vi älskar varandra.
— Då får ni bo i en koja.
— Men gå nu, medan jag är snäll.
— Vet du var utgången är? Annars visar jag dig inte vägen.
— Lusja kastade kastrullen i diskhon, som hon nästan skrubbat sönder medan hon pratade med gästen.
Tre dagar hade Ludmila knappt sovit eller ätit ordentligt sedan hennes make råkade ut för en olycka.
I början var prognoserna dystra, men Alexej klarade sig.
Ludmila var trött efter dagarna då maken svävade mellan liv och död.
De fick ett samtal att han flyttats till en sal och nu skulle frun ta hand om honom.
Och så dök denna gravida häxa upp, på jakt efter bostad.
Åh, om hon bara kunde ta Anjas tunna hår och släppa ner henne från femte våningen, men hon var fysiskt och psykiskt utmattad.
Lusja gick med nedböjt huvud och funderade.
Vill man eller inte, man måste gå.
Antingen för att ta hand om eller för att klaga.
Haha, nu kommer hon genast få honom på fötter igen, så som hon „vårdare“ honom att det knappast känns nog.
Han ville inte förstöra hennes födelsedag.
Anja satt på bänken vid porten.
— Tja, Lusja, tja Lusja.
— Den rastlösa.
— Vad väntar du på? Har jag inte sagt allt till dig?
— Ska du inte till Ljosja?
— Och vad?
— Ta med mig.
Lusja svarade inte.
De gick tysta.
På bussen satte sig Anna bredvid henne.
Lusja vände sig mot fönstret som om hon inte kände henne.
Ludmila ledde den gravida till Alexej som en brorsdotter.
— Vänta här.
— Jag går först.
— beordrade frun flickan och gick in på rummet.
Alexej låg ensam.
De hade inte fått någon rumskamrat än.
Benet i en skena.
Frun kom in.
Hon såg noga på honom, Ljoska vaknade vid hennes blick, log, men Ludmila var sorgsen, katten klöser i hennes själ.
Han såg på henne med valpögon.
Hunden var sliten.
Full av skråmor, blåmärken, benet i gips.
— Hej, Alexej.
— Lusja, vad bra att du kom.
— Jag har väntat så på dig.
— Väntar du? Vem tvivlade på det?!
Frun tog fram hemlagad mat ur väskan och ställde den på nattduksbordet.
Hennes kinder och öron brann, hon svettades.
— Varma potatisar med köttbullar, som du gillar, Ljoska.
— Ät innan det kallnar.
— sa hon med darrande röst.
— Lusja, varför är du så röd? Är du sjuk?
— Nej, klart att inte! Jag har väntat på dig från armén, Ljoska.
— Jag lyssnade inte på mina föräldrar och sprang efter dig.
— Minns du hur vi bara åt makaroner?
— Våra söner, sömnlösa nätter…
— Hur kunde du glömma?
— Hur kan man glömma det? Lusja, vad säger du? Det är tid och plats att minnas.
— Vi har klarat allt.
— Inte allt, Alexej.
— Ludmila kände en klump i halsen.
— Lusja, vad är det?
— Åh, Alexej.
— Jag väntade mig inte det av dig.
— Du stack en kniv i min rygg och rakt in i hjärtat.
— Lusja, förlåt, dumhuvud.
— Jag menade det inte.
— Jag är inte skyldig.
— Jag körde lugnt, som du alltid säger åt mig, här är ditt kors.
— Hur kunde du, Ljoska?
— Ludmila skakade på huvudet.
— Lusjenka, vi ska köpa en annan bil så fort jag kan gå igen.
— Usch, tror du jag är arg för bilen?
— kastade en påse apelsiner på nattduksbordet.
— Varför då?
— För att du nästan dog? Ser jag illa ut?
— Oroa dig inte för ditt utseende.
— Fram till bröllopet kommer allt att läka, alltså till hösten är du som ny.
— Lusja, vad menar du?
— Ingenting, eller någon! Om Anna, jag frågade inte hennes efternamn.
— Vilken Anna?
— Patienten blev förvånad.
— Den Anna som väntar barn med dig, Alexej.
— Vilket barn?
— Lusja, har du slagit i huvudet?
— Jag? Är jag den galna? Han hittade en ung kvinna, gjorde barn med henne, och jag är den galna?
— Slutligen brast Lusja ut i gråt.
— Lusja, ska vi kalla på läkare? Jag förstår — det är bara nerverna.
— Alexej försökte stödja sig på armbågarna.
— Jag har nerver? Och jag tog med henne.
— Jag ska kalla din skamlösa Anna nu.
— Hon planerar att bo i min lägenhet med dig efter att du skiljer dig från mig i höst, efter min födelsedag.
Alexejs hår rörde sig, och hans ögon stack ut ur sina hålor.
Han blev mållös av sin frus sista ord.
— Vad, tagen på bar gärning?
— Ludmila reste sig från stolen.
— Hon slängde upp dörren och ropade i korridoren:
— Anka, kom in!
Flickan gick in i rummet.
Hon putade ut magen och höll i midjan, såg sig omkring.
Hennes blick fastnade på Ljoska.
Anja blev blek i ansiktet.
— Var är min Alexej?
— Och vem är du?
— Lusja, vill du skratta? Den här flintskalliga mannen är inte min Ljoska.
— Vad menar du med att han inte är din?
— Min är ung och snygg.
— Jag har foton.
— Anna tog fram sin telefon från sin öppna jacka.
— Det är vi tillsammans.
— Så du kom inte till den Alexej?
— Lusja log.
Ludmila började skratta när hon såg maken, som nästan fick en hjärtinfarkt, och Anna, och föll sedan på en ledig säng, höll sig för magen och skrattade i flera minuter med tårar.
— Vart ska du?
— Lusja stoppade flickan som hamnat i en pinsam situation.
— Berätta allt från början.
Och Lusja fick reda på hur flickan hamnat hos dem.
Hennes Ljoska hade gett fel adress.
Och vem kunde tro att det också bor en Alexej där.
Ludmila använde alla sina kontakter och hittade rätt Alexej.
Han hade inte hamnat på något sjukhus.
Han bad sin vän att säga till Anna att han var svårt skadad efter olyckan, för att göra sig av med henne.
Och han hade ingen avsikt att skilja sig varken i höst eller vinter.
Om ödet fört dem samman är det inte utan anledning.
Lusja är en eftertraktad kvinna.
Hon förblev inte likgiltig inför den bedragna Annas liv.
Hon hjälpte henne med bostad, hämtade henne från förlossningen och såg till att få underhåll från den ansvariga pappan, så att man inte vågar behandla flickor illa igen.
Den oansvariga pappan deltar inte i uppfostran av sin son, men betalar underhåll regelbundet.
Han vet att Lusja vet var han finns.
Hon minns väl vem som gav henne adressen och vill inte tänka på vad som hänt om hon utan att kolla hade kastat ut sin älskade Ljoska från huset.
Tur att hon tog med Anna till sjukhuset.
Anna kallar Lusja sin räddare: „Mama Lusja, min skyddsängel!“
Och när Annas son växte upp introducerade Lusja henne för en bra man i sin krets, ordnade med förlovning och hade roligt som huvudgäst på bröllopet.
Så mamma Lusja förlorade inte sin egen lycka och gjorde även andra lyckliga.
Slut
