Stigen är sparsamt upplyst av gatlyktor.
I handen håller hon en väska.
Om en halvtimme är det dags för “Slaven Isaura”.
Sista avsnittet slutade med att Miguel och Isaura slagit sig ner i staden Recife.
Där ingen känner dem.
De bytte namn till Anselmo och Elvira.
Och precis då blir Isaura plötsligt förälskad i den passionerade slavmotståndaren Álvaro Santana de Souza.
Hans känslor förblev inte obesvarade.
Isaura är i chock.
Nej, Isaura kommer att avslöja vem hon egentligen är, tänkte Granada Arkadjevna.
Personligen, om någon Álvaro uppvaktade henne så där intensivt, hade Granada Arkadjevna gett efter utan tvekan.
Han hade till och med kört henne till jobbet.
Och hon hade tvättat honom på kvällen för det.
Och vad som är typiskt: i 248 avsnitt dricker alla där varje dag, men att knuffa ner någon med hornen i marken – inte en enda gång.
Ett sådant folk.
De är bara väldigt nervösa.
Och de har troligen inte toxikologiska avdelningar, bara traumatologi.
Sjukhussköterskan Granada Arkadjevna gick genom parken.
Under ett dygn hade hon bytt fyrtio gubbar och tagit ut tjugo män ur baden.
När patienten är fjantig – är det en enkel match.
Med en hand i nacken, den andra i benet.
Hon lyfte, rätade ut och lade ned.
Om han skriker – peta vatten med armbågen.
Annorlunda är det när det är en kille på hundratjugo kilo.
Med dem måste man hålla på: dubbelfattning – till benen – vridning.
Mycket stänk, men roligt.
Alla som kommer till toxikologavdelningen är som bläckfiskar.
Man vet inte var man ska ta tag – allt glider undan.
Inte ett enda ben man kan greppa.
Tar du honom i benet – glider han undan och sjunger sånger för kamrat Budjonny.
Då behöver man grepp som en bulldogg.
Och där går Granada Arkadjevna på stigen.
Plötsligt kliver en man i sandaler, strumpor och rock fram från bakom ett träd.
Han blockerar hennes väg, tar tag i rockens slag och kastar dem snabbt åt sidan.
Alltså visar han att han är redo för ett riktigt samtal och inte har något ont i sinnet.
Granada Arkadjevna stannar och fryser till.
Ungefär så stel som Isaura blev när hon såg de Souza.
Och som Oleg Arnoljovitj hoppats, gick inte hans handling obemärkt förbi.
Så fort han släppt in gatlyktans ljus i mitten av sin installation, svängde kvinnan med väskan.
Han vaknar i ett dike.
Efter det minns han bara fragmentariskt.
Här tar de honom i nacken och reser honom hastigt.
Här har de redan slängt honom under armen.
Hans ben dinglar.
Han vänds igen.
Efter en sekund känner Oleg Arnoljovitj att de ställer honom på alla fyra och pressar ner hans huvud mellan kraftiga knän.
Någonstans hördes ett märkligt ljud.
Hans associationer säger: så bryts björkgrenar av.
Rocken for plötsligt över huvudet – som om vinden blåst bort den.
Hans rygg brinner av smärta.
I luften hördes ett kort visslande ljud.
Varje gång slutade det med en brännskada på platsen där rocken borde vara.
I rädsla för att förlora hörseln drog Oleg Arnoljovitj huvudet ur fällan och försvann in i snåren.
Av knastret bakom honom att döma började galningen skynda efter.
Oleg Arnoljovitj flög mellan träden som en falk.
Bakom honom hördes skrap och kraschar.
Topparna på fällda träd piskade smärtsamt mot hans axlar.
Den här kvinnan ser dåligt i mörker – förstod han.
Men hon springer snabbt.
Ungefär hundra meter från där parken övergår i stadsparti, föll Oleg Arnoljovitj plötsligt baklänges.
Rockslaget greps av en stark hand.
I Olegs huvud dånade av slaget från väskan, och hans bakdel brann av piskrapp.
Han hade inte känt sig så ambivalent på länge.
När han återfick medvetandet, fann han sig själv i ett träd.
Nja, snarare i ett träd.
Hans rock var knäppt ända upp och kragen hängde i en kvist två meter ovan mark.
En svag vind fick Oleg Arnoljovitj att gunga lätt.
– Polis!.. – ropade han skarpt och vände på huvudet.
Hans hals snurrade i rockkragen som en penna i ett glas.
– Polis!..
– Trevlig man verkar, – hördes en kvinnas röst intill. – Men det är hål i strumpan. Finns det ingen som kan lappa den?
Oleg Arnoljovitj kände sådana.
De behöver bara en ursäkt.
De skapar problem ur ingenting.
Kvinnor utan bromsar – de är väl runt statistisk felmarginal. Inte mer än halvandra procent.
Oleg Arnoljovitj började direkt med dem.
– Vad håller du på med? – frågade kvinnan. – Är du matador eller vadå?
– Ni har missförstått, – sa Oleg Arnoljovitj medan han letade underlag för ett konstruktivt samtal.
– Jaså?
– Jag är doktorand…
– Det märker man – doktorand. Till doktor kommer du definitivt inte snart.
Oleg Arnoljovitj bytte taktik.
Han är normal.
I skrivande stund arbetar han på sin doktorsavhandling.
Han avslöjar inte ämnet; det är svårt att uttala.
Enkelt sagt: patogenes för victimologiskt beteende.
Och som forskare behöver han känna med egna händer, kan man säga.
Men det verkar som att han gick fel väg i parken.
Han ville gå vid “Femman” men hamnade här istället.
– Du borde inte gå omkring i samma rock, – rådde Granada Arkadjjevna när hon hjälpte ner forskaren från grenen som om han varit en kikare.
– Det är kallt ute och du har ingen tröja under.
Du kan få nerkylningspatogenese.
Då blir det inget att visa upp sen.
Även utan förkylning blir det direkt inte…
– Släpp mig, snälla.
– Är du hungrig, stackars människa?
– Jag är mätt.
– Och tjuvsluta med dina självklarheter, – rådde Granada Arkadjjevna medan hon öppnade väskan.
– På jobbet blir det alltid mycket över.
Alkisar äter ju inget…
Oleg Arnoljovitj böjde sig galant och tog av sig rocken, höll den som en duk framför sig.
– Börjar du om igen?
Förskräckt lindade sig Oleg Arnoljovitj in som en romersk senator.
Granada Arkadjjevna tog fram en 5‑liters emaljerad gryta ur väskan.
Den doftade piknick.
På grytan syntes en djup buckla.
Man funderade: var det en kanonkula eller ett skallben?
I grytan låg kokt potatis och ovanpå fem biffar som såg ut som de smulade på stranden.
Där låg också två finnefyllda gurkor.
Oleg Arnoljovitj tog försiktigt en med två fingrar och började äta artigt.
Han bet försiktigt och försökte inte knastra högt.
Han såg åt sidan och kände sig generad.