— Hallå, — sa hon med svårighet, rösten darrade.
Nattliga samtal från okända nummer skrämde henne alltid — tidigare hade de två gånger fört med sig olyckor: först när hennes mamma gick bort, sedan efter maken Nikitas tragiska död.
— Är det Katarina? — lät en mansröst.
En kyla sköt genom kroppen, som om en isvind passerade inifrån.
Panikartade tankar flimrade i huvudet: ”Låt det vara ett misstag. Göm telefonen under kudden. Det här är inte för dig…”
— Ja, jag är här, — svarade hon, samlade sina krafter med svårighet, även om händerna skakade och kallsvett bröt ut på ryggen.
— Ursäkta, Katarina, jag vet inte ditt efternamn. Vi har tagit emot en kvinna, Klaudia Michajlovna Vasiljeva. Hon bad oss ringa dig.
Katja frös till is. Det var hennes svärmor — den sista nära själen efter alla förluster.
— Vad har hänt med henne? Var är hon? Vad har inträffat? Jag kommer genast!
— Lugn, — försökte rösten lugna. — Hon fick en hjärtinfarkt. Hon är nu på hjärtintensiven.
Tillståndet är stabiliserat, det finns ingen livsfara. Tyvärr är besök inte tillåtna just nu. Det är bättre att du kommer om ett par dagar. Allt är under kontroll, oroa dig inte.
Samtalet avslutades, men Katja satt kvar länge, oförmögen att röra sig.
Det var svårt att tro att detta hade hänt Klaudia Michajlovna — energisk, uthållig, stark. Det var hon som hjälpte Katja i den mörkaste tiden — efter Nikitas död, när livet verkade kollapsa.
Om någon skulle bryta ihop — så var det Katja, inte svärmor.
Hur kunde det hända? En kvinna som varit frisk och aktiv hela livet, och plötsligt ger hjärtat upp? Katja torkade tårarna, reste sig ur sängen — sömnen var som bortblåst.
På sjukhuset förklarar de säkert allt. Kanske behöver Klaudia Michajlovna något: vatten, kläder, kanske bara en ren nattlinne. Hon började packa.
Hon visste ju att svärmor tillbringat hela sommaren i stugan. Där — ett stilla hus, blommor, grönsaker, välskötta bäddar.
Katja hade alltid älskat att komma dit: plocka grönsaker direkt från landet — smaken var som magi.
När Katja kom till sjukhuset gav sjuksköterskan henne en kall blick.
— Jag sa ju att man inte får besöka henne ännu. Hon är på intensiven, ingen får komma in.
— Kan jag få tala med läkaren? Han jobbar ju här på avdelningen.
— Du får tala med läkaren på dagen, — svarade sjuksköterskan bestämt.
Katja satte sig bestämt på en stol.
— Jag går inte förrän jag får veta mer. Hon behöver säkert något.
Sjuksköterskan suckade trött.
— Inte just nu. När hon kom mumlade hon något om tomater. Att hon inte hann vattna dem — att de kommer vissna. Vänta här, jag säger till läkaren.
Efter en stund kom läkaren. Han bekräftade sjuksköterskans ord: de kommande två-tre dagarna behöver Klaudia Michajlovna inget.
Senare kan man ringa avdelningen för att få uppdateringar.
— Oroa dig inte, — lade han till lågt. — Hon har en stark kropp. Det verkar som ett kraftigt emotionellt trauma. Ibland är det så — hjärtat klarar det inte.
På väg ut från sjukhuset kom Katja ihåg vad sjuksköterskan sagt om tomaterna.
Det betydde att hon måste åka till stugan, kolla läget, fixa ordning. Hon tar några dagar ledigt — och åker.
Varför hade hon inte gjort det tidigare? Det var ju inte så svårt — bara åka och hjälpa till.
För Katja var Klaudia Michajlovna mer än bara en svärmor. Efter Nikitas död blev hon ett stöd, en nära person.
Katja mindes med värme samtalen med sin man och hans mamma. Det fanns förtroende, goda samtal, lätta skämt.
När Klaudia hade lunginflammation bodde Nikita på sjukhuset tills han var säker på att allt var bra.
Katja oroade sig alltid för honom. Om han inte svarade på samtal blev hon orolig. Men hon tjatade aldrig, hon bara brydde sig på riktigt.
Morgonen kom, staden vaknade. Katja hade packat klart, tog ett djupt andetag, tog telefonen och ringde sin chef — hon behövde två dagars ledighet. Det var högst en halvtimme med bil till stugan.
Bilen Nikita gett henne innan han dog stod i garaget. Sedan dess hade hon inte kört — en tyst oro levde i henne. Men nu fanns inget val.
Stugan mötte henne med sin stilla ro och särskilda frid. Katja såg på huset med ömhet:
”Det kommer att bli bra, håll ut.” Runtomkring var det rent och i ordning, precis som Klaudia Michajlovna alltid hade det.
Hon gick runt gården: gräsmattan välklippt, rabatterna fina, inte ett skräp. Blommorna doftade.
Katja visste hur man skulle vattna: krukväxter två gånger om dagen, andra bäddar på kvällen när solen gått ner. Det var vad svärmor lärt henne när Katja brukade hälsa på.
— Katjusja, är det du? — hördes en röst från gatan. Katja vände sig om: det var Klaudias granne.
— Ja, hej, — nickade hon.
— Hej, kära du. Hur är det med Klava? Jag åkte för att handla den dagen, och när jag kom tillbaka hade de redan kört iväg med henne.
— Hjärtat svek. Hon är på intensiven nu. Läkarna säger att det är allvarligt men stabilt. De tror att hon upplevt något mycket stressande.
— Stress? Här är det ju tyst som i graven. Och vem ringde ambulansen?
— Jag vet inte. Jag trodde att ni visste. Alla har ju varit i stan för att hämta pension de senaste dagarna.
Katja suckade tungt. Det verkade som sanningen ännu låg dold.
Hon packade upp — hon tänkte stanna i en vecka — och gick ut i trädgården. Hon måste vattna blommorna, få ordning på allt.
Klaudia Michajlovna skulle komma tillbaka och se allt i perfekt skick.
Huset hade en historia: det var här svärmor en gång föddes.
Senare flyttade hon, och huset stod tomt länge tills Nikita bestämde sig för att renovera. Tillsammans med föräldrarna gjorde de det hemtrevligt och välskött.
Katja tog en hink, mindes att det var bäst med varmt vatten för blommorna.
När hon var klar med vattningen gick hon till brunnen för att hämta mer vatten. Hon sträckte sig efter kedjan för att haka fast hinken…
Inte långt därifrån hördes en mansröst:
– Får jag hjälpa till?
Katja ryckte till av förvåning, och hinken höll på att glida ur hennes händer. Hon vände sig hastigt om – och världen snurrade framför ögonen. Framför henne stod… Nikita.
– Hej! Hur mår du? Kom till sans! Tänk att man bara går fram – och så svimmar någon direkt… Ska jag ringa ambulans?
När Katja slog upp ögonen lutade sig en okänd man över henne och såg ärligt orolig ut.
– Har vi träffats förut? Du är så lik Nikita…
– Lik Nikita? – han tvekade ett ögonblick. – Intressant. Låt mig hjälpa dig upp.
Katja reste sig upp och borstade automatiskt bort damm från kläderna.
– Vem är du? Jag har aldrig sett dig här förut. Är det du som är orsaken till att Klavdija Michajlovna mådde dåligt?
– Orsaken? – han såg förvånad ut. – Jag kände inte ens den kvinnan. Jag ville bara fråga något. Men nu förstår jag – jag hamnade precis där jag skulle.
Katja nickade mot huset:
– Kom. Annars tror folk att vi spelar upp ett drama här.
– Är jag verkligen så lik? – frågade han när han följde efter henne. – Troligtvis den jag letar efter. Men allas reaktioner är… märkliga.
– Du… du är nästan en kopia av min man. Klavdija Michajlovnas son. Han dog för två år sedan.
Mannen stelnade till, som om han blivit träffad av ett slag.
– Dog? Det kan inte vara sant… Jag hoppades att jag äntligen skulle få träffa…
Katja kokade tyst te och ställde fram koppar på bordet. De satte sig.
– Om du inte förklarar nu vem du är och vad som pågår, kommer jag att bli galen.
Han suckade djupt:
– Jag fick veta allt nyligen. Började gräva i gamla dokument. Ville komma hit för att få klarhet.
Men nu vet jag inte längre. Och Klavdija Michajlovna kan man inte fråga just nu…
– Vi ska fråga. Men lite senare.
– Jag är tjugosju. För ett år sedan blev min mamma svårt sjuk. Innan hon dog sa hon att jag inte var hennes biologiska son.
Hon berättade att hon hamnade på BB för tjugosju år sedan tillsammans med två andra kvinnor.
En var ung, väntade tvillingar. Den andra kom från landet. Alla tre hade för tidiga, svåra förlossningar.
Min mamma och den andra kvinnan födde svaga barn. Då kom den unga flickan in på rummet, gråtande – hon hade fött tvillingar, pappan hade övergett henne, inga släktingar fanns.
Hur de kom överens vet jag inte, men min mamma och den andra kvinnan åkte hem med varsitt spädbarn, och flickan fick ett dödsintyg på sina barn.
Mamma mindes bara att den andra kvinnan bodde i en by. Det finns tre sådana i ert län. Er by är den tredje. Så jag åkte hit.
Katja blev blek:
– Betyder det att Klavdija Michajlovna visste allt det här?
– Jag vet inte. Jag har inte pratat med henne. Ville först tala med lokalbefolkningen.
– Nu faller alla bitar på plats… Men hur ska vi ta upp det med henne när hon just fått en attack?
– Vi väntar. Om hon känner igen mig – får vi se. Om inte – åker jag. Jag ville bara hitta min bror.
– Och din biologiska mamma? Vill du hitta henne?
Han skakade på huvudet:
– Nej. Det vill jag inte.
– Synd. Jag är säker på att hon hade sina skäl. Hon såg ju ändå till att du kom till en bra familj.
I det ögonblicket ringde telefonen. Katja tog luren, hjärtat slog hårt.
– Hallå, Katjusja?
– Klavdija Michajlovna! Hur mår du? Hur känner du dig?
– Jag kan inte prata länge, men övertalade min syster att ge mig luren. Lyssna: åk genast till sommarstugan.
Där är Nikitas bror. Låt honom inte åka. Jag förklarar allt när vi ses.
– Vi har redan träffats, han väntar på dig.
Svärmodern lät genast lugnare.
– Bra så. Jag måste berätta för honom om hans mamma… Förlåt mig, Katjusja, för att jag varit tyst så länge. Jag hade inte modet.
– Visste Nikita?
– Nej. Han trodde att vi var hans riktiga föräldrar. Och för oss var han det.
Två veckor senare blev Klavdija Michajlovna utskriven från sjukhuset. Katja och Misja – Nikitas bror – hämtade henne. Så snart hon såg honom, omfamnade hon honom som en egen son.
– Låt oss åka till kyrkogården.
De gick fram till Nikitas grav.
– Jag bad att han skulle begravas här, – sa Klavdija Michajlovna tyst och steg åt sidan. – Och här vilar din mamma, Misja.
Mannen gick in bakom stängslet.
– Jag hjälpte henne så gott jag kunde. Nina kämpade i sju år för sitt liv… hon var en god kvinna, men ödet var grymt mot henne.
På sju år – inte en enda ljus dag. Döm henne inte. Hon kunde inte göra annorlunda. Då kunde alla ha dött.
Hon kom till mig när Nikitka var liten. Hon sa att hon till och med sett dig… Men senare sa hon att hon inte skulle komma tillbaka.
Hon var rädd att skada. Smärtan levde i henne hela livet, liksom skulden…
De satt länge på kyrkogården. Klavdija berättade, och Katja och Misja lyssnade i tystnad. Senare åkte de alla till sommarstugan. Svärmodern såg på dem med ömhet:
– Misja, försvinn inte igen.
– Hur skulle jag kunna? – svarade han med ett leende. – Jag funderar faktiskt på att flytta hit…
Ett år gick. En dag kallade Klavdija Michajlovna på Katja.
– Katjusja, tror du jag inte ser något? Jag förstår allt.
Katja började gråta:
– Förlåt mig… Jag hade aldrig trott att det skulle bli så här…
– Sluta. Vad ber du om förlåtelse för? – sa hon mjukt men bestämt. – Jag vill bara säga en sak: sluta gömma er. Gör det officiellt.
Katja såg upp med tvekan:
– Du… du har inget emot det?
– Men snälla du! Jag är bara glad. Jag skulle verkligen vilja att ni stannar här. Även om det kanske är min själviska ålderdom som talar.
Och ett år senare fick Misja och Katja en dotter – lilla Verotsjka.
