“Nu räcker det, Galka, jag orkar inte mer!” Anfisa sjönk ner i soffan och gömde ansiktet i händerna. “Åtta år! Åtta år av samma sak! Jag håller på att bli galen!”
Galina ställde kaffekopparna på bordet och satte sig bredvid. Hon var ofta hos sin vän, men hon hade inte sett Anfisa så upprörd på länge.
“Så, berätta från början. Vad har hänt?”
“Ingenting har hänt! Det är just det! Absolut ingenting! Varje dag är som Måndag hela veckan. På morgonen – hej, på kvällen – hur mår du, på natten – god natt. Och så fortsätter det om och om igen!”
“Anfisa, men det är ju normalt. Ni har varit gifta i åtta år.”
“Normalt?” Anfisa hoppade upp och började vandra runt i rummet. “Gal, du förstår inte! Till och med i sängen… Herregud, hur ska jag säga det…
Allt är mekaniskt! Som en robot! Ingen passion, inga känslor!”
Galina tog en klunk kaffe och studerade sin vän noga.
Anfisa var trettiotvå, såg fantastisk ut – tog hand om sig själv, gick på gym. Igor var också bra – drack inte, rökte inte, jobbade, tjänade pengar till hemmet.
“Var det annorlunda förut?”
“Så klart! De första åren – det var som eld! Han bar mig på armarna, blommor varje dag, överraskningar.
Och nu… Nu kommer han hem, äter middag, tittar på tv och går och lägger sig. Det är allt!”
“Kanske är han trött efter jobbet?”
“Vad spelar det för roll? Jag jobbar ju också! Men jag är kvinna, Gal! Jag behöver känslor, romantik, passion! Och vad har jag? Vardagsliv!”
Anfisa sjönk ner i soffan igen, tog en kudde och höll den hårt mot sig.
“Vet du, ibland tänker jag… Kanske skaffa en älskare?”
“Va?!” Galina höll på att sätta kaffet i halsen. “Har du blivit galen?”
“Varför inte? Många gör så. Titta på Lenka i trappuppgången bredvid – mannen hemma, älskaren för själen. Och hon är nöjd!”
“Anfisa, det är ingen lösning. Vill du verkligen förstöra allt?”
“Vad ska förstöras? Vilken familj? Vi bor som grannar!”
Galina ställde ifrån sig koppen och vände sig mot väninnan.
“Säg mig, vad gör du själv för ert förhållande?”
“Vad menar du?”
“Du säger – han ger inga blommor, gör inga överraskningar. Och du? När gjorde du något fint för honom senast?”
Anfisa tänkte efter.
“Jag… lagar ju mat. Det är städat hemma. Jag stryker hans skjortor.”
“Det där är vardag, som du själv säger. Var är romantiken? När var ni två någonstans senast?”
“Jag minns inte… Kanske på min födelsedag. På restaurang.”
“Det var ett halvt år sen! Anfisa, hör du själv vad du säger? Du vill ha passion men lyfter inte ett finger själv!”
“Han är mannen! Han ska göra det!”
“Vem har sagt det? Var står det att bara mannen ska hålla lågan vid liv i ett förhållande?”
Anfisa teg och pillade på kuddkanten. Galina hade rätt, men det var svårt att erkänna.
“Vet du vad jag säger dig,” fortsatte Galina. “Ett äktenskap är ett jobb. För båda.
Och om du i åtta år väntar på att han ska göra allt, är det ett under att ni ens är tillsammans fortfarande.”
“Han älskar mig.”
“Och du honom?”
Frågan hängde i luften. Anfisa blev osäker.
“Klart jag älskar honom. Tror jag. Jag vet inte. Förr gjorde jag det i alla fall. Men nu… Nu är jag bara trött.”
“Trött på vad? På att ha en man som inte dricker, inte är otrogen, som tjänar pengar? Som har stått vid din sida i åtta år?”
“Trött på tristessen! På rutinen! Jag är trettiotvå och känner mig som en gammal kärring!”
“Vet du, Anfisa, jag säger dig en sak. Jag hade också en period när jag tänkte – nu är det slut, inga känslor kvar. Sergej och jag höll på att skiljas.”
“Va? Ni som är ett drömpar!”
“Nu ja. Men för tre år sen packade jag väskorna. Tänkte – det går inte längre. Samma klagomål – tråkigt, slätstruket, fjärilarna döda.”
“Och?”
“Och jag satte mig och tänkte. Vad vill jag egentligen? En ny man? Blir han bättre? Eller samma sak om några år? Och jag insåg – det handlar inte om mannen. Det handlar om mig.”
“Om dig?”
“Ja. Jag väntade på mirakel från honom, men gjorde inget själv.
Krävde romantik men gick själv omkring i trasig morgonrock. Blev sur när han inte gav blommor, men när gjorde jag själv nåt fint för honom – det minns jag inte.”
Anfisa lyssnade och bet sig i läppen. I Galinas ord fanns en obehaglig sanning.
“Vad gjorde du då?”
“Jag började med mig själv. Köpte fint underkläder – inte för honom, för mig. Började på danskurs.
Föreslog att vi skulle åka bort på helgen – bara vi två. Vet du vad han sa?”
“Vad?”
“Äntligen! Jag har inte vågat fråga – trodde du inte ville.”
“På riktigt?”
“Helt sant. Han led också. Trodde också att jag inte älskade honom längre. Att han hade tråkigt med mig. Och han teg också.”
Anfisa satt tyst och tänkte. Igor hade ju också gått omkring så dyster på sistone. Hon trodde – jobbet. Men kanske…
“Gal, tänk om det redan är för sent? Tänk om han också är trött?”
“Du får inte veta om du inte försöker. Börja smått. Föreslå en liten resa. Bara ni två. Inga vänner, inga släktingar, inga planer. Bara vara tillsammans.”
“Och om han säger nej?”
“Då är det illa. Men jag är säker på att han inte säger nej.”
Anfisa kom hem i en konstig sinnesstämning. Lägenheten mötte henne med tystnad – Igor var fortfarande på jobbet. Hon gick in i sovrummet och tittade på bröllopsfotot. Så unga de var, så lyckliga.
Hon öppnade garderoben. Fina underkläder fanns där – låg med prislappar kvar, för speciella tillfällen. Och vad är mer speciellt än att rädda en familj?
Hon duschade, sminkade sig – inte starkt, men märkbart. Tog på sig den där klänningen som Igor tyckte om. Länge sen den kom till användning – det fanns ju aldrig anledning.
Hon lagade middag med extra omsorg. Inte bara pasta med biffar – sallad, varmrätt, till och med dessert. Öppnade en flaska vin – de hade inte druckit ihop på länge.
Igor kom hem vid åtta. Som alltid – trött, frånvarande. Men när han såg det dukade bordet stannade han upp.
“Wow. Firar vi något?”
“Bara middag. Sätt dig.”
Han satte sig och såg sig omkring. Lade märke till klänningen, sminket. Överraskning glimtade i ögonen.
“Du är vacker ikväll.”
“Tack.”
De åt tyst. Anfisa var nervös – som en skolfröken på första dejten. Igor såg på henne då och då, men teg.
Efter maten tog hon mod till sig.
“Igor, ska vi åka bort i helgen? Bara vi två?”
Han stannade med glaset i handen.
“Åka? Vart?”
“Jag vet inte. Till mina föräldrars stuga – de är borta. Eller ett hotell utanför stan. Bara… vara tillsammans.”
Igor ställde ner glaset. Såg på henne på ett sätt som fick Anfisa att bli rädd – nu säger han nej.
“Är du allvarlig?”
“Så klart. Varför blir du så förvånad?”
“För att…” han tvekade. “För att jag har velat föreslå det i ett halvår. Men vågade inte.”
“Vågade inte? Varför?”
“Rädd att du skulle säga nej. Att du hade tråkigt med mig. Att du inte längre…”
Han avslutade inte meningen. Anfisa ställde sig upp, gick runt bordet och satte sig i hans knä. Hur länge sen var inte det – tre år kanske?
“Dumskalle. Jag var också rädd.”
“För vad?”
“Samma sak. Att du hade tråkigt med mig. Att du inte älskade mig längre.”
De såg på varandra och började plötsligt skratta. Först tyst, sen högre.
De skrattade åt sig själva, åt sina rädslor, åt att de nästan förlorat varandra på grund av sitt fåniga tystnadsspel.
“Så vi åker?” frågade Igor och kramade henne.
“Vi åker. Jag hittade det där hotellet vi var på på smekmånaden. Kommer du ihåg?”
“Vid sjön? Där du ramlade ur båten?”
“Och du hoppade i efter mig med kläderna på!”
“Och sen satt vi nakna och torkade på stranden, och den där gubben med hunden kom!”
De skrattade igen. Och Anfisa kände plötsligt – där var de, fjärilarna. De hade inte försvunnit. Bara sovit. Väntat på att bli väckta.
“Jag älskar dig,” sa hon. Bara så där, utan anledning.
“Jag älskar dig också,” svarade han. “Förlåt att jag varit tyst. Tänkte du visste ändå.”
“Och jag trodde du visste. Vi är dumma.”
“Dumma. Men vi fixar det?”
“Det gör vi.”
På fredag kväll åkte de iväg. I bilen spelade deras musik – den de dansat till på bröllopet.
Anfisa sneglade på sin man. När han log fick han små rynkor vid ögonen. De hade inte funnits förut. Men de gjorde honom ännu vackrare.
“Vad tänker du på?” frågade han när han fångade hennes blick.
“Att vi är idioter. Åtta år tillsammans och nästan förstörde allt.”
“Men vi förstörde det inte.”
“Tack vare Galka. Om inte hon…”
“Påminn mig att köpa en stor bukett till henne.”
“Bättre att vi bjuder henne och Sergej på restaurang. Hon älskar italiensk mat.”
“Deal.”
Hotellet var samma men renoverat. Samma utsikt över sjön, samma tallar utanför fönstret. Bara de var annorlunda – äldre, klokare. Och konstigt nog mer kära.
“Vet du,” sa Igor när han packade upp. “Jag tänkte… kanske vi kan åka bort så här varje månad? Bara över helgen?”
“Det är ju dyrt.”
“Så? Vad ska vi annars lägga pengar på? Vi snackar ju inte Seychellerna.”
Anfisa gick fram och kramade honom bakifrån.
“Kanske Seychellerna också? Någon gång?”
“Varför inte? Vi sparar ihop. Huvudsaken vi är tillsammans.”
“Huvudsaken vi pratar. Inte är tysta.”
“Och inte väntar på att den andra ska fatta.”
“Och jobbar på förhållandet.”
“Tillsammans.”
De stod vid fönstret och såg på sjön. Solen gick ner och färgade vattnet rosa. Romantiskt? Ja. Men skapat av dem själva, inte något som föll ner från himlen.
“Ska vi bada?” föreslog Anfisa.
“Nu? Vattnet är ju kallt!”
“Så? Vi är väl inte gamla!”
Och de sprang till sjön – som för åtta år sen. Fast nu visste de – fjärilarna i magen måste man mata. Annars somnar de. Och det är inte lätt att väcka dem igen.
Men det går. Bara man vill. Och tar det första steget. Även om det är litet. Även om det bara är en helg tillsammans.