Masha stod vid fönstret.
Bredvid henne på bordet låg en laptop fylld med tabeller, diagram och rapporter.
Bakom henne rådde en så tät, nästan påtaglig tystnad — man kunde till och med höra hur en gammal balk gnisslade någonstans ovanför köket.
Och plötsligt — en beröring.
Varma händer lade sig på hennes axlar.
Andrej.
— Masja… Får jag be dig om en sak? — sa han tyst, nästan mjukt.
— Kanske kan du grilla lite på helgen? Som du kan.
— Självklart kan jag det, — hon log lite, utan att vända sig mot honom.
— Vill du ha en romantisk middag?
— Inte riktigt.
Mamma ringde.
Föräldrarna kommer.
Och Olga med sin familj.
Du förstår…
Paus.
En sekund.
Masha vände sig långsamt om.
Hennes ansikte blev en mask.
— De var hos oss förra helgen.
Och förra helgen före det också.
Andrej ryckte på axlarna:
— De gillar det hos oss.
Naturen, luften.
Vadå, är det synd om dem?
— Det är inte synd om dem.
Det vore bara bra om de sa till i förväg.
Istället för att dyka upp helt plötsligt.
— Du lagar ju ändå mat.
Lägg bara till några portioner.
Hon bet sig i läppen, blicken försvann åt sidan.
— Jag kommer att tvätta, städa och underhålla alla… — mumlade hon så tyst att han knappt hörde.
— Vad sa du?
— Inget.
Låt dem komma.
Men inombords kokade hon redan.
Vet du vad det bittraste är? Inte att de utnyttjar dig.
Utan att du själv tillåter det.
Du tänker: ”Okej, en gång…” Och sedan inser du plötsligt — du är inte längre en människa, utan en funktion.
Femte månaden i rad.
Varje lördag — släktinvasion.
Huset, som ärvt från älskade mormor, har förvandlats till ett gratis semesterhem på landet.
Först blev man artigt inbjuden, sedan kom de enligt schema, och nu — bara dyker de upp utan att fråga.
Och Masha? Hon blev allt: kock, städerska, underhållare.
Och betalar allt själv.
Kött, kol, frukt, glass till barnen, till och med engångsmuggar.
Andrej sade: ”Du älskar ju att laga mat.”
Han hade ingen aning om vad hans ”kärlek” kostade henne.
Ibland lämnar kvinnor inte för att de inte älskas.
Utan för att de är trötta på att vara osynliga.
För dem är ett enkelt ”tack” viktigare än hundra ”jag älskar dig”.
Till fredagen var allt klart.
Köttet marinerades, trädgården var välskött, golven gnistrade.
Masha strök till och med duken — korkad, eller hur?
Och så — ett samtal.
Telefonen vibrerade i hennes hand.
— Masha, älskling! — uppjagad röst från svärmor.
— Vi tjejer tänkte titta förbi! Är det okej?
— När?
Rösten avslöjade henne helt.
— Idag.
Om en timme är vi där! Jag har berättat så mycket om din underbara trädgård!
— Men jag räknade med sex personer…
— Oroa dig inte! Vi tar med oss en tårta!
En tårta.
För femtusen.
För åtta personer.
En utmärkt kompensation för förlorad tystnad och privatliv.
När människor stormar in utan förvarning — det är ingen visit.
Det är ett överfall.
Och om du ler — är det ingen glädje.
Det är en skyddsmask.
En timme senare anlände bilarna.
En efter en.
En hel kortes.
Vänner i blommiga klänningar, den glada svärmodern, skrikande barn.
Olga med sin man.
Och någon obekant.
— Titta vilket charm! — utropade svärmodern när hon klev in i huset.
— Masha, öppna genast!
Masha öppnade dörren.
Log.
Försiktigt och utan större entusiasm.
— Hej.
Kom in.
— Flickor, det här är vår Masha! — presenterade kvinnan stolt för gästerna.
— Vilket hem hon har! Huset är som hämtat ur ett magasin!
— Det är min mormors hus, — svarade Masha tyst.
— Vad trevligt! Nu har vi ett sommarställe!
Och hon sa det högt.
Tydligt och klart:
”Vi har ett sommarställe.”
Med särskilt betoning på ”vi”.
När främlingar utan tillåtelse placerar ut stolar i ditt hem — sätter de egentligen punkt för relationen.
Ditt hem är en spegel av dig själv.
Och när det börjar betraktas som allas — är du inte längre värd för ditt eget liv, utan gäst i det.
Masha gick till köket.
Händerna skakade.
I samma stund hördes ännu en bilsignal.
Nya gäster hade kommit.
Hon klev ut i trädgården.
— Vem är det?
— En väninnas brorsson med sin fästmö! Jag bjöd in dem också! Låt dem vila här!
En överraskning.
För nio personer — tre grillspett med kött.
Och en liten tårta.
Bara för att du är inbjuden på grillning betyder det inte att du är inbjuden att bo i ett främlings hus.
Särskilt med en blick som om allt redan tillhör dem.
Huset fylldes av röster.
Barn skrek, gästerna viskade om inredningen:
— Byt gardiner!
Möblerna är för gammaldags.
Och Masha stod vid spisen.
Ångan kittlade hennes ansikte, såsen sjöd, vinet värmdes.
För vissa ett helt glas.
För andra — te.
”Hon dricker inte.”
Under tiden stekte Andrej köttet som om ingenting hade hänt.
Han stod bredvid, men inte med henne.
Han var en del av denna bullriga, oroliga värld som rusat in i hennes liv.
— Masha, dags att servera! — kikade svärmodern in i köket.
— Jag räknade med sex personer.
— Men du hittar alltid en lösning! Du är vår stjärnvärdinna!
Sedan ringde det igen.
Högt.
Ett meddelande för hela huset:
— Självklart, Svetlana, kom förbi! Här är det himmel! Masha blir bara glad! Jag ringer upp med adressen!
Något klickade inuti henne.
Inte kraschade, inte exploderade — bara klickade.
Tyst, men definitivt.
Masha stängde kraftigt grytlocket.
Alla tystnade.
— Nu räcker det, — sa hon lugnt men bestämt.
— Vad har hänt? — undrade svärmodern.
— Ni släpar in folk i mitt hem utan min tillåtelse.
Är det normalt?
— Kom igen, det är ju nära och kära!
— En väninnas brorsson — är han nära och kära? Är Svetlana det?
— Masha, man kan inte vara så…
— Jag heter inte ”Masha”.
Jag är en människa.
Med ett privatliv.
Och en gräns för mitt tålamod.
Paus.
Tystnaden blev tät, nästan påtaglig.
Masha gick ut på verandan.
Dit där Andrej var.
— Vi måste prata.
— Nu är inte bästa tillfället.
— Just nu är det rätt.
För ännu en minut — och jag kan inte vara tyst längre.
— Vad är det nu då?
— Du lovade: gäster bara efter överenskommelse.
Att du skulle tala med din mamma.
Att de inte skulle utnyttja mig.
— Vad kan jag göra? Jag kan inte stoppa hennes mun!
— Då får hon hålla sin mun.
Inte jag.
Jag tänker inte mata tjugo personer för mina pengar.
Jag är ingen tjänarinna.
Jag är din fru.
Eller ser du mig annorlunda?
Han tystnade.
— Om du inte kan välja mellan mig och din mamma — välj henne.
Men vet: jag kommer inte vara här längre.
Vissa uppbrott börjar inte med underskrifter på papper.
De föds i en blick — just den där blicken där hoppet försvann.
Masha gick in i huset.
Utan att dölja sina steg.
Tydligt och högt:
— Slut nu.
Nu är det dags att gå.
Ni har en halvtimme.
Chock.
Röster i oordning.
Svärmodern brast först ut:
— Är det här ett skämt?
— Nej.
Jag orkar inte längre.
Gå härifrån.
Ett tumult uppstod.
Skrik.
”Hur kan du göra så här?!”
”Otacksamma!”
”Du har helt tappat förståndet!”
Andrej tystnade.
Han lade sig inte i.
Hon såg på honom och sa:
— Antingen stannar du med mig.
Eller med dem.
Det finns inget tredje alternativ.
Han gick ut bakom dem.
Inte efter henne.
Vissa män går utan ett ord.
Inte för att de är fega.
Utan för att de förstår: när känslorna är borta, är ord maktlösa.
En vecka gick.
Han kom tillbaka.
Med en bukett.
Med ett färdigt tal.
Och ursäkter.
— Jag har förstått allt.
Förlåt.
Låt oss börja om.
Bara vi två.
På nytt sätt.
Annorlunda.
Hon gick med på det.
Med hopp.
Det där dumma, envisa hoppet.
De första dagarna var som i en saga.
Leenden.
Frukost tillsammans.
Tystnad — varm, inte kvävande.
Sedan ringde det.
— Mamma kommer.
Ensam.
För att vila.
Masha gick med på det.
Med ett villkor: inga gäster.
Svärmor kom.
Med ansiktet hos en plågad kvinna.
Hon tog piller.
Var tyst mycket.
Men så fort Olga och barnen oväntat dök upp — vaknade hon till liv.
Skrattade, tog foton, njöt av livet.
Masha såg på Andrej:
— Du lovade.
— Jag visste inte, — var allt han svarade.
— Nej.
Du ville bara inte veta.
Du väljer alltid dem.
Och jag — sist på listan.
Som ett reservalternativ.
På kvällen sa hon lugnt:
— Skjut ut gästerna.
Vi pratar sedan.
Han kom tillbaka.
Tyst.
Hon såg honom rätt i ögonen:
— Jag går.
Vi är inte ett par.
Du är din mammas son.
Och jag är inte din tjänarinna.
Han tystnade igen.
Hon packade sin väska.
Lätt.
Lugnt.
Utan tårar eller skrik.
Dörren stängdes.
Men den här gången — för alltid.