När maken hade gått bort gick hans fru in i förrådet och hittade där ett brev från honom.
Klavdia stod vid den nygrävda graven och kunde inte tro att det var verkligt:
— Ljosjenjka, varför blev det så här? Du sa ju att vi alltid skulle vara tillsammans.
Hur ska jag klara mig nu, ensam?
Hon lade huvudet i händerna och brast i gråt.
Under hela den tiden hade hon hållit ihop – när de förde Ljosja till sjukhuset, medan läkarna kämpade för hans liv och under förberedelserna inför begravningen.
Men nu sköljde känslorna över henne.
Minnen for förbi en efter en: deras möte, bröllopet, den ofattbara lyckan som kändes evig.
Och sedan föddes deras lilla flicka – en riktig prinsessa som de var så stolta över.
De vågade inte ta ett extra andetag nära henne, de tvistade om vem som skulle lägga henne att sova och stannade upp av överflödande glädje som kändes nästan overklig.
Men allt förändrades på ett ögonblick.
Deras dotter Karina var ett otroligt livligt barn.
Personalen på dagiset klagade ofta över att så fort man vände bort ryggen var hon borta: hon dök upp på de mest oväntade platserna.
Hon var klok och livsglad, och föräldrarna kunde inte låta bli att vara stolta över henne.
Karina var tre år när deras värld vändes upp och ner.
Vid två och ett halvt års ålder lades hon in på sjukhus.
Läkarna hade upptäckt blåsljud på hennes hjärta som krävde utredning, men det fanns få förklaringar.
Klavdia stannade hos dottern och rörde sig inte ur fläcken, medan Alexej sprang från rum till rum i jakten på svar.
Klavdia hade känslan av att hennes man visste mer än han sa.
På Karinas födelsedag bestämde de sig för att gå till parken.
Om en vecka skulle de återigen till sjukhuset med dottern.
Alexej såg nedstämd ut, men flickan muntrade snabbt upp honom, och Klavdia hoppades kunna prata igenom allt med honom på kvällen.
”Läkarna måste ge tydliga förklaringar eller remittera oss till andra specialister om de inte kan finna en lösning”, tänkte hon.
Parken var full av människor: den första soliga dagen hade lockat ut alla – från småbarn till gamla.
Alexej och Karina åkte hästkarusell, och sedan karusellen formad som en tusensköna.
Flickan skrattade glatt när hon flög över Klavdias huvud.
”Vår dotter är så modig!”, tänkte hon stolt, minnena av hur hon själv som barn rädd för karuseller.
Efter turerna gick de till ett café.
De slog sig ner på terrassen och beställde glass, tårta och några andra godsaker.
Bredvid fanns en lekplats, vilket var praktiskt för föräldrarna som kunde njuta av maten i lugn och ro.
Naturligtvis kunde inte Karina sitta still när det fanns så många barn att leka med.
— Karina, bara en liten stund, varnade Alexej och vände blicken från den lekande dottern till sin fru.
— Hon är ju redan så stor.
Klavdia såg noga på honom.
— Har du ont någonstans? frågade hon.
— Nej, varför skulle jag? svarade han.
— Dina ögon ser ut som en sjuk persons.
— Jag sov bara dåligt, förklarade han.
De kastade en blick mot lekplatsen och såg att Karina var borta.
Klavdia sprang upp på fötter.
— För ett sådant bus med kurragömma ska jag ta i ordentligt! utbrast hon.
De skyndade ner för några trappsteg för att genomsöka hela lekplatsen, men flickan syntes inte till.
I förskräckelse ropade Klavdia:
— Ring polisen!
Den långa sökinsatsen efter flickan drog ut på tiden i flera dagar.
Klavdia och Alexej sov knappt en blund hela veckan.
Varje dag falnade deras hopp.
Karina återfanns aldrig.
Två veckor senare fördes Ljosja in på sjukhus med sin första hjärtattack.
Det var som om allt ljus togs bort ur deras liv.
Båda rörde sig som på autopilot; de arbetade, talade, gjorde något men en enorm sorg vilade över dem och tillät dem inte att andas fritt.
Under dessa 15 år hade han drabbats av fyra hjärtattacker, och den sista överlevde Ljosja inte.
— Klav, det är dags att gå, folk börjar samlas för minnesstunden, sa Katja, väninna och granne, och lade handen på hennes axel.
Hon hade alltid funnits där under de mörkaste stunderna.
— Ja, Katjusja, jag kommer, svarade Klavdia och gick in i lägenheten.
Grannarna hjälpte till att duka upp bordet för de som kom till minnesstunden.
Pengarna var alltid knappa, och de sista åren hade inte varit något undantag.
Ljosja jobbade knappt alls på grund av sina ständiga krämpor och sjukhusvistelser.
Klavdia stannade vid dörren till förrådet och sade eftertänksamt:
— Vet du, Katja, vad jag ska göra först när alla har gått?
Katja såg på henne med oro:
— Klav, kanske ska du låta bli att gå in själv? Ljosja har alltid sagt att det är farligt om man inte vet vad man gör.
— Jag skiter i det! Jag måste få reda på vad min man gömde alla dessa år!
— Men vad kan han ha gömt? Du vet ju att kemi var hans livslånga hobby. Du kanske stöter på något farligt.
Klavdia skakade på huvudet envist:
— Låt gå. Kanske får jag reda på något som förklarar hans död.
— Klav, läkarna sa ju att hjärtattacken berodde på stress.
Alexej hade verkligen varit intresserad av kemi sedan ungdomen, men omständigheterna hade inte tillåtit honom att studera det på högre nivå.
Efter yrkesskolan jobbade han på en fabrik.
Men efter dotterns försvinnande försjönk han åter i kemiböcker, grävde fram gamla volymer.
Klavdia förstod att det lindrade honom och lade sig inte i.
När han bad henne att inte gå in i förrådet nickade hon bara tyst och insåg att det kunde vara farligt.
Med tiden hängde Ljosja till och med ett hänglås på dörren.
Klavdia frågade då:
— Varför? Jag lovade ju att inte gå in.
— Ta det inte illa upp. Jag vet hur du älskar ordning, du kan lätt svepa bort damm och inte märka det, skämtade han.
Så snart gästerna gått och hon och Katja blev ensamma reste sig Klavdia beslutsamt.
— Om du är rädd kan du stanna i köket.
Katja följde henne:
— Självklart är jag rädd. Vem vet vad Ljosja har hittat på där inne?
Minns du hur farfar Semjon utrotade kackerlackor för barnbarnen?
Han gav dem en liten flaska, och sedan dess har inte en enda kryp setts på fem år.
De fick senare reda på att det var ett fruktansvärt gift. Nej, jag lämnar dig inte ensam, jag följer med dig.
De gick mot dörren in till förrådet.
Klavdia tvekade, osäker.
— Var ska jag hitta nyckeln? Ljosja bar den alltid med sig, sa hon oroligt.
Katja drog ett lättat andetag:
— Ser du? Idag går det inte. När du hittar nyckeln kan vi kolla.
Men Klavdia gick envist mot köket.
— Nej, idag måste jag ta reda på det!
Hon drog fram något som liknade ett kofot ur en låda.
Katja frågade förvånat:
— Vad är det där?
— Jag har ingen aning.
Jag hittade det i porten när det var mörkt och jag var för rädd för att gå upp för trappan medan Ljosja jobbade natt, förklarade Klavdia.
Med viss möda hjälpte Katja henne att pröva öppna dörren.
Klavdia sträckte ut handen och fann strömbrytaren.
Ljuset fyllde det lilla rummet.
Inuti fanns inget märkvärdigt: på ett litet bord stod burkar och lådor, och i ena hörnet stod en fåtölj, utan att man visste hur eller när den hamnat där.
Ovanför bordet hängde en lätt sned lampskärm, och på golvet låg ett stort föremål – antingen ett fotoalbum eller en anteckningsbok.
Ovanpå låg ett kuvert med Klavdias namn.
Hon såg på Katja som uppmuntrande nickade:
— Kom igen, öppna det, annars får du ju aldrig veta något.
Med händer som darrade öppnade Klavdia kuvertet.
Inuti låg gamla medicinska utlåtanden och ett brev.
Hon började läsa:
”Om du läser det här brevet betyder det att jag inte längre är kvar.
Jag vill be om förlåtelse. Under alla dessa 15 år har jag velat berätta, men jag har inte vågat.”
Klavdia snyftade, och Katja tog brevet för att läsa vidare:
”När Karina blev sjuk sa läkaren att hon inte hade någon chans.
Det fanns bara ett alternativ – en kostsam operation utomlands.
Även om vi sålt all vår egendom och tagit lån hade vi aldrig fått ihop pengarna. Vi skulle ha fördömt henne till döden.
Då var en delegation av utländska ingenjörer på utflykt på fabriken.
Bland dem fanns ett ryskt par som bott utomlands länge.
Kvinnan råkade höra om vår nöd, och jag orkade inte hålla det inombords längre. Men till dig vågade jag inte säga något.
Innan de reste erbjöd de sig: vi ger Karina till dem, de ordnar operationen och uppfostrar henne som sitt eget barn.
Ja, vi hade lidit, men vår dotter skulle leva och vara lycklig.
Vi hade bara ett dygn på oss att tänka.
Jag skyndade till läkaren och vädjade om en annan lösning, men han var obarmhärtig: ett halvår till ett år liv i bästa fall.
Nu bor vår dotter i Tyskland.
Hon är begåvad, en utmärkt elev, pratar ryska flytande, och jag tror att ni en dag möts igen. Förlåt mig, min älskade.
Vårt gemensamma framtid och vår dotters liv stod på spel.
Jag vet hur mycket du led, jag led också. Till slut var jag en fegis och kunde inte berätta allt för dig.”
Katja lade brevet ifrån sig.
Klavdia tog de medicinska rapporterna och studerade Karinas diagnos och undersökningsresultat noggrant.
Tyst öppnade hon fotoalbumet.
En bild, uppenbart utskriven från datorn, visade en ung kvinna med strålande leende, och ansiktsdragen påminde starkt om Klavdia.
När hon bladade om såg hon ännu ett foto: examen och universitetsintroduktion – men inte med sina biologiska föräldrar, utan med de människor som ”kidnappat” deras dotter.
— Katja, Katjusja, vad gör vi nu? Vad ska jag göra? sa Klavdia till sin vän, lika chockad.
— Klav, sånt här har jag inte ens sett i film, svarade Katja. — Jag vet inte vad vi ska göra.
— Jag åker dit, till dem, och hämtar min dotter, sa Klavdia bestämt.
Katja lade varsamt sin hand på Klavdias:
— Är du säker? Karina är van vid det där livet.
Hon älskar säkert sina nya föräldrar, och de har nog också älskat henne.
Jag vet inte vad jag ska råda dig. Jag vet verkligen inte vad vi ska göra.
— Gör så här: du tar en lugnande tablett och går och lägger dig, och imorgon med ett klart huvud funderar vi igen, föreslog Katja.
Några dagar senare öppnade Klavdia knappt ögonen av ihärdigt ringande på ytterdörren.
När hon tittade på klockan var den fem på morgonen.
En skärande tanke for genom henne att något allvarligt hänt.
Huvudet bultade, och medan hon reste sig från soffan fastnade blicken på albumet.
Händelserna från föregående kväll återupplevdes i hennes minne, och dörrklockan ringde igen.
Hon vred upp låset, öppnade och såg en man i sextioårsåldern och en ung kvinna.
— Karina? viskade Klavdia och föll omkull.
— Allt är bra, Klavdia, slappna av, sa en främmande röst.
De hjälpte henne upp, men när hon såg Karina och mannen sjönk hon åter ner.
— Ligg kvar, jag försvinner inte, sa Karina och hindrade Klavdia från att resa sig.
Mannen började tala:
— Jag heter Viktor.
Jag vill förklara varför vi är här.
Jag ser att ni redan vet allt, sade han och nickade mot albumet.
— Tre dagar före Alexejs död ringde han mig.
Han grät och bad om att få se sin dotter åtminstone en glimt. Först blev jag chockad, men sedan insåg jag hur stort vårt misstag var.
Min fru har varit död i fem år, och jag kallade Karina för att berätta allt.
Ju mer jag förklarade, desto djupare kände jag er sorg.
Jag älskar henne och kan inte leva utan henne, men om hon efter allt vill stanna här ska jag respektera och stödja hennes beslut.
Vi hoppades hinna med flyget, men tyvärr gick Alexej bort innan vi hann fram…
Ett år senare besökte Viktor, Karina och Klavdia Alexejs grav för att hedra hans minne.
— Vår flicka ska gifta sig, delade Klavdia.
— Så synd att du inte kan se det…
Viktor bodde nu i huset bredvid Klavdia.
— Alexej, sa han, — du hade fantastiska döttrar. Och om du tillåter vill jag gärna…
Klavdia rodnade, och Karina klappade i händerna.
— Äntligen! Pappa skulle vara så glad att se att mamma lyckats bli lycklig igen.
Han önskade alltid att alla skulle vara lyckliga, och nu går hans dröm i uppfyllelse!