17 år senare dök de biologiska föräldrarna upp och krävde det omöjliga.
Lika och Nikolaj lämnade sina vänners hus, där de glatt hade firat en födelsedag, och begav sig hemåt.
Det var redan november. I gatlyktans skumma sken föll snöflingor sakta ner.
Ibland svepte en mild vindpust förbi och drev dem framåt.
– Så vackert! utropade Lika, förtrollad av vinterlandskapet.
– Verkligen, svarade Nikolaj och lade armen runt Lika.
De hade gått en bit när Lika plötsligt stannade.
– Hör du? frågade hon Nikolaj.
– Ja, jag hör ett barn som gråter, svarade han och såg sig oroligt omkring.
– Vem går ut med en bebis så här sent? Barnets gråt låter alldeles nyfött, fortsatte Lika.
Det måste vara ganska nära, men jag vet inte exakt varifrån det kommer.
De stod stilla och lyssnade.
– Ditåt tror jag! sa Nikolaj och skyndade mot stadsparken.
Där, på en bänk täckt av snö, låg ett inslaget paket varifrån gråten hördes.
– Så litet … viskade Lika. – Men var är föräldrarna?
– Jag tror de bara lämnade det här ensamt, beslutade Nikolaj.
Lika lyfte försiktigt barnet i sin famn, och den lilla tystnade genast.
– Älskling, vem har gjort dig så illa? mumlade hon med en kärleksfull röst.
– Hur kan föräldrar bara överge dig i kylan!
Strax därefter var de hemma igen.
Lika lade barnet på soffan, vek ner filten och höll andan: framför dem låg en flicka som knappt såg ut att vara en månad gammal.
Hon hade en utsliten sparkdräkt på sig och var insvept i en lika fläckig och tunn filt.
– Vi måste ge henne mat omedelbart, och byta blöjan, den måste ha varit blöt i flera timmar, sade Lika med oro.
– Jag springer och köper allt som behövs, erbjöd Nikolaj.
– Köp modersmjölksersättning, en nappflaska och blöjor, förklarade Lika och vaggade barnet i sina armar.
Den lilla såg ut att snart börja gråta igen.
Efter femton minuter kom Nikolaj tillbaka med allt de behövde.
– Här är engångsunderlägg och blöjor, sa han och ställde påsarna framför Lika.
– Perfekt, sade Lika och smorde barnets hud med mild kräm innan hon lade på rena underlägg.
Bebisen tog ivrigt nappen med ersättning, som om hon hade varit hungrig i dagar.
– Vi borde anmäla det här till polis och socialtjänst, annars skulle det se ut som om vi rövat bort henne, föreslog Nikolaj.
– Jag håller med, svarade Lika och lade den mätta, nöjda flickan att sova.
Tidigt nästa morgon kom handläggare från socialtjänsten och poliserna till deras lägenhet.
Lika följde med bultande hjärta när barnet bars ut ur deras hem.
På bara en natt hade hon blivit så förtjust i den lilla att avskedet kändes fruktansvärt.
Lika och Nikolaj hade varit barnlösa i sju år.
Lika hade en gång varit gravid men förlorat barnet i fjärde månaden.
Sedan dess trodde de inte längre att de skulle bli föräldrar. Kanske hade det övergivna barnet verkligen förlorat sina egna föräldrar …
När de blev ensamma igen sade Lika:
– Älskling, jag önskar att jag kunde hålla henne i famnen en stund till! Hon är så söt.
– Jag tyckte också om all uppståndelse runt det lilla livet, svarade Nikolaj drömmande och tittade ut på gården där mammor promenerade med barnvagnar.
Han föreställde sig Lika bland de lyckliga mödrarna och log.
Tre månader gick. Myndigheterna lyckades inte hitta Sofjas biologiska föräldrar.
Lika och Nikolaj blev hennes adoptivföräldrar. De köpte allt en liten flicka behöver: barnvagn, spjälsäng, kläder, leksaker och mycket mer.
Sofja blev deras ögonsten.
Nu strosade Lika stolt med en rosa vagn på gården och pratade glatt med andra mammor.
Ingen tvivlade på att de skulle ge henne allt de kunde.
Lika och Nikolaj hjälpte Sofja att ställa sig på egna ben.
Som sjuttonåring tog hon studenten med guldmedalj och planerade att läsa till lärare.
Efter studentbalen samlades hela familjen runt bordet för att fira. Plötsligt knackade det på dörren.
– Jag öppnar, ni andra sitter kvar, sade Nikolaj leende och gick mot hallen.
Snart klev ett berusat par in: en risig dam i en grå, fläckig kavaj och en man. De stormade in i vardagsrummet.
– Grattis på studenten, dotter! ropade den risiga damen.
– Vi är så stolta över dig, fyllde mannen i medan han kliade sig i nacken som om han funderade på vad mer han kunde säga.
– Vem är ni? undrade Sofja förskräckt. – Vad gör ni här?
– Vi är dina riktiga föräldrar, hostade kvinnan. – Och de här två hittade dig i parken på en bänk för sjutton år sedan.
– Mamma, pappa, förklara vad som händer! Är det en cirkus? sa Sofja och tittade på Lika och Nikolaj som utbytte blickar.
– Lyssna inte på dem, sade Lika. – De är bara ute efter pengar till sprit.
– Ni bjuder väl inte på sup? hånade Sofja. – Vad är det ni har sjunkit till?
Lika grät när hon berättade hur de hade funnit den lilla flickan.
Sofja såg förstummad ut, nära att börja gråta. När hon samlat mod sade hon:
– Om det ni säger är sant, gå härifrån nu! beordrade hon dem.
Den risiga tjejen skällde:
– Varför så hårt, dotter? Du har ju yngre syskon …
– Då kommer jag och hälsar på er snart, svarade Sofja iskallt för att få dem att gå.
När de obehagliga gästerna väl lämnat lägenheten drog Nikolaj en suck av lättnad.
– Vilket oväsen de gjorde! utbrast Lika och öppnade fönstret.
Sofja såg på sina föräldrar.
– Är allt det här sant? frågade hon.
Mamma sänkte blicken.
– Ja, älskling, erkände pappa.
De förklarade hur de hittat henne på en snötäckt bänk och hur de skaffat alla adoptionspapper.
– Då älskar jag er ännu mer! sade Sofja nästan gråtande, kramade Lika och Nikolaj och tackade för att de räddat henne den kvällen i parken.
Åren gick. De verkliga föräldrarna dök aldrig upp igen.
Sofja förstod att de bara ville ha barnbidrag. Men hon visste bättre: hur kunde sådana människor skaffa barn och sedan överge dem?
Sofja tog examen och började arbeta på en pedagogisk högskola.
Hon glömde aldrig att hon hade syskon någonstans och bestämde sig en dag för att hitta dem.
Tillsammans med sin vän Veniamin gick hon till en halvt förfallen byggnad.
– Är det här? frågade Veniamin förvånat.
– Det verkar så, svarade Sofja och gick in på gården som inte renoverats på över hundra år.
De knackade på den gamla trädörren. Efter en stund hördes steg.
– Ah, ni kom ihåg oss! muttrade tanten som öppnade. – Kom in, vem är det här?
– Det är Veniamin, mitt liv. Vi är inte här för att supa, förklarade han.
– Ge barnen pengar då, de är hungriga, klagade tanten.
Två barnögon kikade fram i dörröppningen.
Veniamin räckte fram två stora chokladaskar; barnen tog dem och försvann in i rummet. Vid ett bord satt en mager pojke, rädd och blyg.
– Det här är vår Misha, han är blyg men duktig, förklarade tanten.
Sofja sträckte fram handen.
– Vill du hälsa? Jag är din syster, sade hon.
Misha tog tveksamt Sofjas hand.
De tog med honom. Han visade sig vara klipsk.
Med Sofjas hjälp fick han plats på en skola och en egen lägenhet.
Sofja och Veniamin besökte honom dagligen. Sakta kom han till liv och fick hela familjen att skratta med sina historier.
I huset bodde också två yngre syskon, tio och nio år gamla.
Sofja träffade dem utanför skolan och gav dem matpaket.
Hon tyckte synd om dem som hade en alkoholiserad mamma.
Ibland bjöd hon dem hem för att de skulle få känna sig som barn igen: bio, karusell och promenader i parken.
En dag dog deras mamma av sitt levnadssätt.
Nikolaj och Lika, som nu var erfarna föräldrar, tog även hand om två nya barn – Artem och Vasilisa.
Pappa och Sofja hade mest tid och tog huvudansvaret.
Artem och Vasilisa växte upp i en trygg fosterfamilj, glömde sin svåra barndom och blev helt vanliga unga människor.
De drömde som små om att rymma från det fallfärdiga huset, rädda för sin otvättade mamma. Nu hade drömmen gått i uppfyllelse.
Artem och Vasilisa blev skickliga psykologer med egna mottagningar och lojala patienter.