Men när undersköterskan klev in i operationssalen grät hela personalen när de såg vad hon gjorde:
«När allt verkade vara förlorat, trädde hon fram…»
Den lilla sjukhuskammaren var höljd i halvmörker.
Det svaga ljuset från nattlampan belyste knappt tonåringens ansikte.
Hon hade precis fyllt femton, men ödet hade redan utsatt henne för prövningar som skulle knäcka även en vuxen.
Katja blev föräldralös efter en fruktansvärd olycka, barnhemmet blev hennes hem och nu var det sjukhuset.
En skarp smärta i bröstet förde henne hit, till stadskliniken.
Läkarna studerade handlingarna, provsvaren… och backade.
— Prognosen är högst ogynnsam.
— Operationen är nästan omöjlig.
— Hon kommer inte klara narkosen.
— Det är meningslöst,
sa en av läkarna och tog trött av sig glasögonen.
— Och vem ska skriva under samtycket? Hon har ingen.
— Ingen som kan vänta, ingen som kan ta hand om henne efteråt,
lade sjuksköterskan till med en tung suck.
Katja hörde varje ord.
Insvept i täcket låg hon där och försökte hålla tårarna tillbaka.
Hon hade ingen kraft kvar att gråta — inombords kändes allt förstenat.
Hon var bara utmattad av att kämpa.
Två dagar passerade i spänd väntan.
Läkarna gick förbi hennes sal, diskuterade fallet, men inget beslut fattades.
Och så, en av de tysta nätterna, när hela sjukhuset låg i stillhet, gnisslade dörren till salongen.
En äldre undersköterska steg in.
Hennes händer var skrynkliga, rocken utblekt, men ögonen strålade av en värme som Katja kände utan att ha öppnat ögonen.
— Hej, lilla vän.
— Var inte rädd.
— Jag är här.
— Låt mig bara sitta hos dig, okej?
Katja öppnade långsamt ögonen.
Kvinnan satte sig intill henne, tog fram en liten ikon och ställde den på nattduksbordet.
Sedan började hon viska en bön.
Hon torkade varsamt svetten från flickans panna med en gammal sjal.
Hon ställde inga frågor, sa ingenting onödigt.
Hon bara fanns där.
— Jag heter Maria Ivanovna.
— Och du?
— Katja…
— Vilket vackert namn.
— Jag hade också ett barnbarn som hette Katja…
— Men hon lever inte längre.
— Och du är nu som en dotter för mig.
— Du är inte ensam längre, hör du det?
Nästa morgon hände något ingen väntat sig.
Maria Ivanovna anlände till avdelningen med papper bekräftade av notarius publicus.
Hon skrev under samtycket för operationen och blev Katjas tillfälliga vårdnadshavare.
Läkarna var mållösa.
— Förstår ni vad ni ger er in på?
frågade överläkaren.
— Det är en enorm risk.
— Om något går fel…
— Jag förstår allt, min son,
svarade Maria Ivanovna bestämt men mildt.
— Jag har inget kvar att förlora.
— Men hon har en chans.
— Jag ska bli hennes chans.
— Och om ni, ni lärda, inte tror på mirakel — så gör jag det.
Operationen varade i sex och en halv timme.
Alla höll andan i väntan.
Och Maria Ivanovna satt i korridoren och tog inte blicken från operationssalen.
I händerna höll hon den gamla sjalen med den broderade blomman — samma som hennes barnbarn brukat sy.
När kirurgen kom ut ur salen var hans ögon röda av trötthet.
— Vi gjorde allt vi kunde…
började han, och Maria Ivanovna bleknade genast.
— Och det verkar… som om hon kommer klara sig.
— Vi lyckades.
— Hon kämpade.
— Och ni, mormor, ni gjorde det omöjliga.
Känslorna brast, tårar strömmade från alla: sjuksköterskor, läkare, även den stränge avdelningschefen.
För första gången på länge såg de hur en enkel mänsklig gest kan värma en själ och rädda ett liv.
Katja överlevde.
Senare fördes hon till ett rehabiliteringscenter.
Maria Ivanovna besökte henne dagligen, kom med kompott, rivna äpplen och berättelser om livet — som om hon öppnade världen på nytt för flickan.
Sedan tog hon henne under sin fulla vårdnad.
Ett år senare stod Katja i sin prydliga skoluniform med en medalj på bröstet på scenen.
I publiken satt den gråhåriga kvinnan med sjalen i handen, ögonen glänste av tårar.
Salongen applåderade stående.
Sådana historier händer sällan, men de händer.
Åren gick.
Katja växte upp och tog examen från läkarhögskolan med utmärkelse.
Vid diplomeringsceremonin fick hon ett hedersdiplom för sin andliga styrka och sitt engagemang för föräldralösa barn.
På kvällen hemma kokade hon kamomillte och satte sig bredvid Maria Ivanovna, sin räddare.
— Mormor, jag hann aldrig säga det där i salen… Tack.
— För allt.
Den gamla kvinnan log milt och strök sin rynkiga hand genom Katjas ljusa hår.
— Jag kom ju bara för att moppa golven…
— Men det visade sig att jag förändrade ett öde.
— Så var det menat.
Katja kramade henne hårt.
— Nu ska jag arbeta där jag en gång räddades.
— På samma sjukhus.
— Jag vill vara som du.
— Så att ingen vägrar, ingen vänder ryggen…
— Så att barn vet: även om du är ensam är du ändå viktig för någon.
På våren gick Maria Ivanovna bort.
Tyst, fridfullt, i sömnen, som om hon bara slumrat efter en lång dag.
På begravningen höll Katja den broderade sjalen i händerna.
I sitt avskedstal sa hon:
— Hela sjukhuset kände denna kvinna.
— Hon var ingen läkare.
— Men hon räddade fler liv än någon annan.
— För hon gav inte medicin utan hopp.
Senare, vid ingången till barnavdelningen på den kliniken, sattes en skylt upp:
»Rum Maria Ivanovna – kvinnan som gav liv åt hjärtan«
Katja blev hjärtkirurg.
Och varje gång hon stod inför ett svårt fall mindes hon blicken hos den gamla undersköterskan.
Även om oddsen var minimala började hon kämpa.
För att djupt i sin själ visste hon: mirakel sker.
Om bara en människa tror på dig.
Och den tron är starkare än smärta, diagnos och död.