Jag satt vid Gate C22 på LAX, sipprade på ett vattnigt iskallt kaffe och bläddrade genom bilder på min ex-fästman som kysste någon ny – någon med bättre tänder och en yacht.
Det hade varit några tuffa månader. Bröllopet ställdes in i februari.
Min chef erbjöd mig en “paus” efter att jag hade förlorat en kunds filer genom att av misstag ladda upp dem till en offentlig Dropbox-mapp som hette “LOL kill me”.
Så jag löste in alla mina flygpoäng och bokade en vecka ensam i Lissabon.
En soloresa för att återupptäcka mig själv. Vad nu det betydde.
Jag var distraherad, halvlyssnade på boardingmeddelanden, när någon knackade mig på axeln.
Jag vände mig om. En man – kanske i mitten av trettioårsåldern, med en jeansjacka och röriga mörka lockar – nickade artigt och räckte mig ett litet vikt papper.
Jag blinkade. “Ursäkta… känner jag dig?”
“Nej,” sa han snabbt. “Men du behövde det här.”
Sen vände han sig om och försvann in i folkmassan nära pretzelståndet som en slags romantisk komedifigur.
Förvirrad vecklade jag upp pappret.
Tre ord: “Välj omvägen.”
Ingen förklaring. Inget namn. Bara det.
Jag tittade mig omkring, tänkte att det kanske var ett skämt. En utmaning. Dolda kameror. Men inget.
Ingen tittade på mig. Inget mystiskt flashmob. Bara affärsresenärer och gråtande barn och en mycket förlorad man som skrek in i en burrito.
“Välj omvägen.”
Det gnagde i mig. När mitt flyg började boarda tänkte jag fortfarande på det. Och sedan, i sista sekund, klev jag inte på.
Jag gick bort från Gate C22, hjärtat bultade, medan kön tunnades ut. Jag sa till mig själv att jag bara skulle gå omkring lite.
Men mina fötter rörde sig med avsikt. Jag gick till den internationella avgångstavlan och tittade upp på listan som om jag valde lottovinster.
Aten. Amsterdam. Oslo. Barcelona.
Det lät som solsken. Och vin. Och tveksamma beslut. Jag tryckte på min telefon, kollade poäng och lyckades på något sätt få den sista platsen på ett flyg som gick om 40 minuter.
Omvägen.
I Barcelona bodde jag på ett litet pensionat i El Raval, målat i blekgult med knarrande trappor och en delad dusch som lät högre än jag hade gjort på de senaste sex månaderna.
Jag hade ingen plan. Jag gick bara. Jag gick vilse. Jag drack för mycket vermouth. Jag dansade med främlingar.
En natt stötte jag på en liten bokhandel bakom en tvättomat och träffade en kvinna vid namn Laia som höll poesiuppläsningar varje torsdag.
“Du är amerikan,” sa hon och log. “Du går som om du ursäktar dig.”
Det träffade hårdare än väntat.
Hon bjöd in mig att läsa något – vad som helst. Jag hade inte skrivit på åratal, inte sedan universitetet.
Men den kvällen skrapade jag ner ett stycke på en servett, skakande, och läste det i en cirkel av kanske tolv personer, alla sippande på rödvin och nickade med som om jag var någon viktig.
De klappade. Jag grät.
Senare, på balkongen i pensionatet, tittade jag på staden som andades och tänkte på att detta inte skulle ha hänt.
Jag skulle ha varit i Lissabon, ensam, och funderat på saker.
Istället hade jag just gjort något modigt för första gången på åratal. Allt på grund av en lapp från en främling.
En vecka blev till tio dagar. På den elfte dagen åt jag churros nära Plaça Reial när någon knackade mig på axeln igen.
Samma jeansjacka. Samma röriga lockar.
Min haka föll. “Du –”
Han log generat. “Hej.”
“Vad i helvete?” Jag skrattade. “Stalkar du mig?”
“Nej, nej,” sa han snabbt. “Jag jobbar för en ideell organisation. Jag hoppar mellan städer. Men… okej, ja, jag såg dig igen och kunde inte låta bli att säga hej.”
Jag stirrade på honom. “Så lappen – varför? Varför jag?”
Han ryckte på axlarna. “Du såg ledsen ut. Inte så, ‘mitt kaffe är kallt’-ledsen. Utan ‘djupt i magen’-ledsen.
Jag har varit där. En gång gjorde någon något liknande för mig. Gav mig ett val. Jag ville bara ge det vidare.”
Jag visste inte vad jag skulle säga. Så jag frågade hans namn.
“Julian.”
Vi pratade i två timmar.
Han var en urban antropolog. Hade bott i Marocko, Indien, Argentina. Ställde konstiga, fascinerande frågor som: “Tror du att sorg smakar olika i varje land?” och “Om din ilska hade en färg, vilken skulle den vara?”
Innan vi skildes åt sa han: “Jag hoppas att du fortsätter att välja omvägar.”
Tillbaka i LA sa jag upp mig från mitt jobb.
Inte på ett dramatiskt storma-ut-sätt. Jag sa bara upp mig, kramade mitt team och började frilansa deltid. Jag gick med i en lokal poesigrupp.
Jag startade till och med en blogg om spontan resande, omvägar och emotionell ärlighet (dålig SEO, men djupt terapeutisk).
Några månader senare träffade Julian och jag varandra igen. Den här gången i Seattle. Sedan Montreal. Sedan Rom.
Vi är inte tillsammans – inte riktigt. Men han är i mitt liv. Vi skickar varandra utmaningar med posten. Hans senaste?
“Tillbringa en dag med att låtsas att ditt liv är en dröm. Dokumentera det.”
Det låter löjligt. Men det har fått mig att inse något viktigt.
Det där ögonblicket på flygplatsen? Det handlade inte om ödet eller kärlek vid första ögonkastet. Det var inte någon gudomlig plan.
Det var helt enkelt detta: Någon gav mig tillåtelse att ändra riktning. Att välja något annat. Och det är vad de flesta av oss glömmer – vi får skriva om vår egen resplan.
Så nu, när jag träffar någon som ser lite för trött ut på sin egen historia, bär jag alltid en liten hög med lappar i fickan. De säger alla samma sak.
Välj omvägen.