Jag träffade Thane när jag var tjugotre. Han var charmig på det sätt som män är när de har läst tillräckligt med psykologi-böcker för att låta känslomässigt intelligenta, men inte tillräckligt för att verkligen vara det.
Jag var nyutexaminerad, full av stora drömmar om storstaden och ett hjärta som var för öppet för sitt eget bästa.
Han var äldre – tvåtioåtta. En finansanalytiker som påstod att han älskade konst och långsamma morgnar.
Jag trodde på honom. De första sex månaderna kändes det som en dröm. Han tog med mig blommor på torsdagar „bara för att“, kom ihåg namnet på min chef och öppnade alltid dörren för mig som en förlorad gentleman från det förflutna.
Men långsamt började de små kommentarerna.
„Ska du verkligen ha på dig det där till middagen?“ „Varför måste du alltid prata så mycket när vi är ute?“
„Du borde sluta slösa tid med de där vännerna, de bryr sig inte riktigt om dig.“
Till en början missförstod jag det som omtanke – bekymmer. Men det var inte bekymmer. Det var kontroll.
Jag började förändras. Små saker. Bytte ut klänningar mot neutrala färger som han föredrog.
Avbokade min bokklubb för att „torsdagskvällar ska vara för oss“. När min bästa vän Jess konfronterade mig sa jag att hon inte förstod. „Han vill bara det bästa för mig.“
Men med tiden blev murarna i mitt liv mindre och mindre.
Thane började kolla på min telefon. Han fick mig att dela min plats „för säkerhetsskull“.
Han gillade inte när jag ringde min mamma för ofta – han sa att hon „lade idéer i mitt huvud“.
Och när jag fick en befordran på marknadsföringsbyrån där jag jobbade reagerade han knappt. Han sa bara, „Låt det inte gå dig till huvudet.
Du är fortfarande inte den som tjänar mest.“
Jag önskar att jag kunde säga att jag gick direkt därifrån. Men det gjorde jag inte.
Sanningen är att jag stannade ytterligare ett år.
För människor som Thane börjar inte med att skrika. De börjar med att berömma, sedan föreslå, sedan tvivla, sedan skylla.
Och om man inte är försiktig börjar man tro på berättelsen de säljer: att ens egna instinkter är fel.
Brytpunkten kom tyst.
Det var en tisdag. Regnigt. Jag hade just kommit hem sent från jobbet efter att ha hjälpt en kund med en lanseringskris.
Thane var redan hemma. Han frågade inte om jag var okej. Han sa inte „bra jobbat“. Han stirrade bara på mig och sa, „Vilken typ av kvinna sätter sitt jobb före sin partner?“
Något i mig brast.
Jag minns att jag blinkade åt honom och insåg – för första gången på länge – att jag inte gillade den jag hade blivit.
Jag var tystare, mindre, svagare. Som om någon hade skruvat ner volymen på min själ.
Den kvällen, efter att han somnat, packade jag en väska och gick.
Jag stannade hos Jess. Jag grät mer de första 72 timmarna än jag hade gjort under hela relationen. Men det var inte bara sorgliga tårar – några var lättnad.
Jag kunde andas. Jag kunde bära rött igen. Jag kunde skratta utan att få höra att jag var för högljudd. Jag kunde sova utan att känna mig dömd.
Thane tog det inte bra.
Han ringde. Skickade sms. Dölde upp på mitt kontor. Sa till alla att jag hade haft ett „psykiskt sammanbrott“.
Att jag var „förvirrad“ och behövde hjälp. Men jag var inte förvirrad – jag var äntligen klar.
Terapi hjälpte. Mycket. Likaså att återknyta till mina gamla passioner – dans, vandring, till och med keramik.
Jag lärde mig om narcissistiskt missbruk, gaslighting och emotionell manipulation.
Jag lärde mig hur förövare isolerar sina offer, inte med kedjor, utan med skam och tvivel.
Jag lärde mig också att kontroll inte alltid kommer med höjda röster – det kommer ofta iklädd kärlek.
Det tog ett helt år innan jag kände mig som mig själv igen. Ett helt år av att reda ut hans röst från min egen.
Men jag kom ut starkare. Inte den naiva tjugotreåringen som förväxlade possessivitet med passion.
Inte kvinnan som behövde någon som sa till henne vad hon skulle ha på sig eller vem hon skulle lita på.
Idag är jag tjugosex. Jag bor i en mysig lägenhet med växter som jag hållit vid liv i över ett år (ett mirakel i sig).
Jag driver en liten PR-byrå som jobbar med kvinnoägda företag. Jag mentorerar college-studenter om hur de kan tala för sig själva i professionella sammanhang.
Och ja – jag bär fortfarande rött.
Om det finns en sak jag vill att människor ska veta så är det detta:
Kontroll är inte kärlek. Besatthet är inte hängivenhet. Och den som försöker krympa dig är inte din själsfrände – de är din varningssignal.
Kärlek ska kännas som expansion, inte kvävning.
Om du har läst så här långt och något i min historia låter bekant – vänligen, lita på den där rösten inom dig.
Du är inte galen. Du är inte dramatisk. Du är helt enkelt inte menad att leva i ett fängelse.
Och du är inte ensam.