Det värkte obehagligt i sidan — uthärdligt, men oroande.
Hon bestämde sig för att gå till köket för att hämta vatten och reste sig långsamt ur sängen.
När hon gick förbi rummet bredvid lade Olja märke till Valera.
Han satt framför datorn med hörlurar på och var helt uppslukad av ännu ett spel.
Klockan hade för länge sedan passerat midnatt.
— Valera, kommer du snart? — ropade hon.
Men killen vände sig inte ens om.
Han fortsatte att klicka snabbt med musen och mumla något uppspelt för sig själv.
— Han ska ju till jobbet i morgon, och ändå sitter han uppe till sen kväll igen… — suckade Olja trött, medan hon kände hur smärtan i sidan blev starkare.
I köket hällde hon upp ett glas vatten till sig själv.
De röda siffrorna på spisen blinkade — klockan var exakt två på natten.
Den obehagliga känslan i magen gick inte över, tvärtom — den blev allt skarpare.
— Valera! — ropade hon ännu högre.
Men inget svar kom den här gången heller.
Oron började gradvis övergå i skräck.
Olja kramade glaset hårdare i handen och gick tillbaka till rummet där hennes pojkvän satt.
Men knappt hade hon klivit över tröskeln förrän en skärande smärta strömmade genom hela magen.
Allt svartnade för ögonen, benen vek sig och hon föll ihop på golvet.
Ljuden blev dämpa och avlägsna.
Världen liksom krymte till en liten punkt, och Olja kände sig själv liggande på botten av en djup brunn.
— Valera… Hjälp… — viskade hon knappt hörbart.
Det sista som nådde henne innan hon förlorade medvetandet var Valeras skrämda röst:
— Oj, Olja! Vad är det med dig?!
Olja vaknade först upp i en sjukhussal.
Efter operationen kände hon en fruktansvärd svaghet och total maktlöshet.
Den behandlande läkaren kom fram till henne, log och sade lugnt:
— Du måste ligga här i minst fyra dagar.
Sedan får vi se utifrån ultraljudet och stygnen.
Så vila och återhämta dig nu.
Olja hade genomgått en allvarlig gynekologisk operation, så de närmaste dagarna var hon tvungen att tillbringa på sjukhuset.
När hon insåg detta tog hon telefonen och började ringa Valera.
Först efter det tionde samtalet svarade han äntligen.
Hans röst lät sömning och irriterad.
— Olja? Ja, vad är det? Jag sov, spelet drog ut på tiden till sent på natten… Varför ringer du? Hur är det med dig ens?
— Det är okej nu… Jag har blivit opererad. Men jag blir kvar på sjukhuset. Jag behöver saker. Kan du ta med dem?
— Saker? Ja, okej då… Skicka en lista… Jag svänger förbi med det sen…
Olja skrev snabbt ett meddelande med allt nödvändigt och skickade till honom.
Valera läste det nästan direkt, men den dagen dök han aldrig upp.
Sent på kvällen, när besökstiden redan var slut, slog hon hans nummer igen.
— Valera, varför kom du inte?!
— Men du förstår… Innan jag kom loss… Innan jag hittade alla dina burkar och krämer… Det hann bli kväll. I morgon kommer jag helt säkert! Jag lovar!
Olja kände till hans vana att skjuta upp allt till senare allt för väl, så hon trodde inte längre på dessa löften.
Med en tung känsla tänkte hon att i morgon skulle allt upprepas: han skulle försova sig igen, spela för länge eller hitta på nästa ursäkt.
Då bestämde sig Olja för att ringa sin kollega och vän Katja.
— Jag hämtar sakerna själv från din ”stjärna” och tar med dem till dig! Hur mår du där borta? — frågade Katja bekymrat.
— Det är okej… Tack ska du ha.
— Krya på dig. Jag kommer i morgon.
Nästa dag tog Katja med sig en kasse med saker till salen.
Men när hon tittade uppmärksamt på Olja drog hon sig uppenbarligen för att säga något.
Olja märkte blicken och försökte lätta upp stämningen:
— Ser jag så förfärlig ut?
— Nej då… Du ser helt normal ut… Det är bara det att… — Katja tvekade, som om hon inte visste var hon skulle börja.
— Men tala om det då, Katja.
— Jag vet inte ens hur jag ska säga det här…
— Säg det bara rakt ut, som det är.
Katja suckade djupt och tittade på sin vän med medlidande.
— Den där ”stjärnan” till kille du har — han är ingen stjärna alls…
— Menar du Valera? — Olja kände redan på sig att hon skulle få höra något obehagligt.
Katja nickade och började berätta:
— Jag åkte hem till er i morse för att hämta sakerna… Och det jag såg där var en ren mardröm.
Jag kommer in i lägenheten, och han förstår överhuvudtaget inte vem jag är eller varför jag har kommit.
Han frågar: ”Vilken Olja? Vilken Katja?” Sedan fattade han äntligen.
Under hela den här tiden gick han runt i lägenheten i bara kalsonger, trots att han absolut inte var ensam hemma.
Det kändes som om ett helt gäng hade festat loss där.
Jag hörde någons snarkningar från rummet, skratt och något slags stönanden.
I lägenheten luktade det som om golven hade skurats med öl.
Och sedan kom en kvinna ut ur sovrummet… I en rosa penjoar!
Hon tittade rakt igenom mig och gick in i badrummet.
Olja kände hur blodet började bulta i tinningarna.
Hon hade förstått tidigare också att Valera var långt ifrån den perfekta mannen, med hon hade inte ens kunnat föreställa sig något sådant.
Detta var värre än alla hennes värsta och mest obehagliga gissningar.
Dagarna på sjukhuset släpade sig fram långsamt och enformigt.
Olja drog sig fortfarande för att fråga Valera rakt ut om vad som hade hänt i lägenheten, eftersom hon var rädd för urvalet av sanningen.
Efter ett par dagar fick en ny tjej plats i salen — smal, blek och ständigt gråtande.
Hon pratade nästan inte med någon, låg med ansiktet mot väggen och snyftade tyst.
Efter en stund öppnades dörren till salen och en lång, stilig man dök upp på tröskeln.
Sanitetskvinnan varnade honom strängt:
— Fem minuter! Endast som ett undantag. Uppfattat?
Han nickade snabbt och gick fram till tjejens säng.
— Dima?! — utbrast hon och levde genast upp.
Mannen tog henne ömt om handen och började lugna henne:
— Allt kommer att bli bra. Allt kommer definitivt att ordna sig. Var inte rädd…
När tiden var ute skyndade sanitetskvinnan på honom att gå.
Efter att han hade gått lyste tjejen märkbart upp och började själv prata:
— Ursäkta… Jag heter Tanja. Det där var min man…
Olja och en annan rumskamrat nickade under tystnad.
— Jag är gravid… Och i morse gick något snett… Vi har väntat så länge på det här barnet… Jättelänge… Och nu är jag så fruktansvärt rädd…
Rumskamraten började lugna Tanja, medan Olja ofrivilligt sjönk ner i tunga tankar.
För Tanjas skull hade hennes man uppenbarligen förhandlat med sanitetskvinnan för att få vara nära några extra minuter, stötta, lugna…
Medan hennes Valera på tre dagar inte ens hade ringt en enda gång självmant.
Istället spelade han datorspel, ställde till med fester hemma och var möjligtvis otrogen mot henne.
Av dessa tankar blev Olja inte bara sårad — hon kände ren avsky.
Hon insåg plötsligt väldigt klart hur onormalt deras förhållande hade varit under hela den här tiden.
Nästa dag blev Olja utskriven.
Katja kom för att hämta henne och köra henne hem.
Valera hade förvarnat om att han inte kunde komma — han hade jobb och några ärenden.
När Olja klev in i lägenheten, som hon hade förts bort ifrån för nästan fem dagar sedan, kändes allt där inne främmande och obehagligt.
Katja stod i korridoren och väntade tyst på att hennes vän skulle packa sina saker.
Medan Olja vek ner kläderna i resväskan kom Valera hem.
När han fick se henne frågade han förvånat:
— Är du redan hemma? Så tidigt?
Katja, som stod bredvid, tittade på honom med rent förakt:
— Har du inte saknat henne eller? Tjejen har inte varit hemma på fem dagar.
— Och vem är du överhuvudtaget? — rynkade Valera på pannan, uppenbarligen utan att känna igen henne.
— Katja. Oljas kompis. Jag kom och hämtade saker i tisdags. Kommer du inte ihåg det?
Valera nickade, fast på hans ansikte syntes det att han knappt kom ihåg tisdagen överhuvudtaget.
I det ögonblicket rullade Olja ut en resväska och två rullväskor från sovrummet.
— Vart ska du ta vägen? — frågade Valera förvirrat.
— Jag drar, — svarade Olja lugnt.
— Från mig, eller?
— Ja. Från dig. Och från hela den här cirkusen.
Valera tittade på henne med en helt oförstående blick.
— Vänta, vad händer ens? Jag kom precis från jobbet, och du packar dina saker…
— Menar du allvar? — Olja kunde inte längre hålla tillbaka sin irritation. — Tror du att jag inte vet någonting? Katja kom för att hämta mina saker, och du har fyllofest och några kvinnor här.
Jag låg för sjutton på sjukhus efter en operation! Har du kommit till mig en enda gång? Eller var det din dam i den rosa penjoaren som hindrade dig?
— Olja, det där… Det är bara ett missförstånd…
— Missförstånd? Valera, jag har fått nog. Du gör dig till en idiot hela tiden. Kan det räcka nu?
— Jag ville inte såra dig… Det bara blev så…
— Men det blev precis så. Jag är trött på att vara någon i andra hand i ditt liv. Du väljer alltid vad som helst annars: spel, kompisar, fester… Men aldrig mig.
Olga suckade djupt, och kände hur allt drog ihop sig av sorg inombords.
— Olja, kom så pratar vi normalt… — började Valera.
Men hon avbröt honom direkt:
— Nej. Jag vill inte prata mer. Jag går.
Katja tog resväskan, och tjejerna gick mot dörren.
Och då lutade sig Valera ut i trappuppgången och frågade som om ingenting hade hänt:
— Du… Kommer du att lägga din del för lägenheten för den här månaden ändå? För jag har lite problem med pengar just nu…
Olja vände sig inte ens om.
I det ögonblicket förstod hon slutgiltigt: det här är den absoluta botten, som det är dags att skjuta ifrån ifrån och börja ett nytt liv.
Med Valera pratade hon aldrig mer.
Och efter en tid fick hon veta att han hade spelat bort en stor summa pengar och inte kunnat betala hyran för lägenheten.
Till slut blev han tvungen att flytta tillbaka hem till sin mamma.
Och hon kommer definitivt inte att låta honom spela dator dygnet runt och sitta på hennes hals.
