Jag hade alltid betraktat mig själv som en lojal vän, någon som skulle göra vad som helst för att hjälpa dem jag brydde mig om.
Men den lojaliteten skulle snart sättas på prov av någon jag aldrig trott skulle vända sig emot mig – Maya, min så kallade bästa vän.
Vi träffades på universitetet.
Maya var charmig, kvick och hade alltid en magnetisk energi omkring sig.
Vi klickade direkt.
Vi spenderade timmar med att prata om våra drömmar, våra rädslor och allt däremellan.
Under åren växte vår vänskap starkare, och hon blev den person jag litade mest på i världen.
Men det var inte förrän vi båda började jobba heltid som sprickorna i vår vänskap började synas.
Maya hade alltid varit lite impulsiv, men det var under våra år efter universitetet som jag började märka hur mycket hon förlitade sig på mig för att städa upp efter hennes kaos.
Till en början störde det mig inte – vi var ju vänner, eller hur?
Jag var glad att vara där för henne.
Men sedan blev det värre.
En kväll ringde Maya mig, gråtandes.
Hon hade just blivit avskedad från sitt jobb, och hon visste inte hur hon skulle betala sina räkningar eller hantera konsekvenserna.
Hon var desperat, och jag kände mitt hjärta värka för henne.
Jag erbjöd mitt stöd och sa att jag skulle hjälpa till på alla sätt jag kunde.
Hon behövde en plats att bo på medan hon sorterade ut saker, så jag öppnade utan tvekan min lägenhet för henne.
Till en början verkade allt bra.
Maya var tacksam, och hon lovade att komma på fötter snart.
Men med tiden började jag märka att något inte stämde.
Hon sökte inte aktivt efter ett nytt jobb som hon sagt att hon skulle göra.
Istället spenderade hon sina dagar med att slappa på soffan, scrolla genom sin telefon och klaga på hur orättvis världen var.
Jag började känna mig frustrerad.
Jag hade tagit ledigt från jobbet för att hjälpa henne, och i gengäld fick jag inget annat än ursäkter.
Men jag sa inget – jag tänkte att kanske behövde hon bara lite tid för att bearbeta allt.
Trots allt var hon min vän.
Men det dröjde inte länge innan jag insåg att hon utnyttjade mig.
Maya slutade bidra till hushållet på något sätt – hon erbjöd sig aldrig att hjälpa till med matvarorna, betalade aldrig hyra och gjorde inget för att dra sitt eget strå till stacken.
När jag försiktigt påpekade att det inte var rättvist att jag skulle stå för allt, lovade hon att göra bättre, men inget förändrades någonsin.
En kväll, efter en lång arbetsdag, kom jag hem och fann Maya liggande på soffan som vanligt, med ett glas vin i handen.
Jag frågade om hon hade gjort några framsteg med att hitta ett nytt jobb.
“Inte än,” sa hon nonchalant och ryckte på axlarna. “Jag har haft mycket att göra, du vet? Det är tufft där ute. Jag försöker bara slappna av just nu.”
Jag kunde inte hålla det inne längre.
“Maya, det här har pågått länge nog. Du har varit här i månader, och du har inte ens försökt att seriöst leta efter jobb. Jag betalar för alla dina utgifter, och det är inte rättvist mot mig. Jag kan inte hålla på så här.”
Maya såg förvånad ut, men sedan förändrades hennes uttryck, och hon gav mig ett kallt leende.
“Du är lite dramatisk, eller hur? Jag ber inte om mycket, bara lite tid för att reda ut saker. Och jag har ju varit här för dig, eller hur? Du är skyldig mig detta.”
Jag stirrade på henne, chockad.
“Skyldig dig?” upprepade jag. “Maya, jag hjälpte dig för att du är min vän. Jag gjorde det av kärlek, inte för att jag var tvungen. Men jag kan inte fortsätta offra min egen stabilitet för din skull.”
Hennes ansikte vred sig av ilska.
“Nåväl, jag bad inte om din hjälp från början. Du erbjöd den bara som någon form av hjältekomplex. Kanske behöver jag inte att du ‘räddar’ mig efter allt.”
Jag var mållös.
Orden sårade mer än jag hade föreställt mig.
Maya, samma person som jag hade hjälpt under månader, vände nu allt för att få mig att framstå som den onda.
Jag kände mig sviken, men mer än något annat kände jag mig utnyttjad.
Dagen efter gick Maya ett steg längre.
Hon gick till våra gemensamma vänner och berättade en helt annan version av händelserna.
Enligt henne hade jag varit påträngande och tvingat henne att stanna hos mig när hon inte ville, och agerat som om hon var skyldig mig något.
Hon målade upp mig som skurken, och jag kände att jag höll på att förlora allt – min vänskap med Maya, mitt rykte bland våra vänner och min självkänsla.
Men jag tänkte inte låta henne komma undan med det.
Jag konfronterade Maya nästa gång vi pratade, och denna gång var jag inte den förstående vän hon var van vid.
“Jag vet vad du har sagt till våra vänner,” sa jag bestämt. “Du har vridit på allt jag gjorde för dig, och nu har du gjort mig till skurken. Du utnyttjar mig, Maya, och jag är klar.”
Hennes ansikte blev blekt, men hon återhämtade sig snabbt och gav mig ett snett leende.
“Åh snälla, sluta agera som om du är offret. Jag behövde inte din hjälp. Jag har klarat mig utan dig. Du kan bara inte hantera att jag inte vill ha ditt medlidande.”
Jag tog ett djupt andetag och försökte hålla mig lugn.
“Du har rätt. Du behövde inte min hjälp. Men jag erbjöd den för att jag brydde mig om dig, och du utnyttjade det. Nu har du bränt alla broar du hade. Vår vänskap är över, Maya. Jag är klar.”
Jag avslutade samtalet och gick därifrån, mitt hjärta bankande i bröstet.
För första gången insåg jag att jag inte behövde någon som Maya i mitt liv – någon som skulle använda min vänlighet mot mig.
Det gjorde ont, men jag var tvungen att släppa taget.
De kommande veckorna var tuffa.
Jag förlorade några gemensamma vänner som ställde sig på Mayas sida, och det fanns stunder då jag ifrågasatte mitt beslut.
Men med varje dag kände jag en lättnad.
Jag behövde inte längre oroa mig för att bli manipulerad, och jag kunde äntligen fokusera på mitt eget liv och välmående.
I slutändan fick Maya vad hon förtjänade – hon fann sig ensam, utan det stöd hon tagit för givet.
När det gäller mig lärde jag mig en ovärderlig läxa om gränser och vikten av att skydda min vänlighet från dem som skulle utnyttja den.
Och oavsett vad någon sa, tänkte jag inte låta henne komma undan med det.