De svarta, lyxiga bilarna stannade en efter en – ljudlöst, som rovdjur som väntar på rätt ögonblick.
En man i svart kostym med ett diskret öronsnäckor klev ur den första bilen och tittade upp mot balkongen på tredje våningen.
Utan att knacka gick han direkt upp, med säkerheten hos en man som vet exakt vart han är på väg.
Lidia hade precis hällt upp te och höll nästan på att tappa koppen när hon hörde knackningen på dörren – kort och bestämd.
— Vem är det? frågade hon med låg röst.
— God morgon, fru Lidia. Snälla, bli inte rädd. Jag kommer från säkerhetstjänsten för herr Andrei… eller snarare, från herr Andrei Rădulescu.
Lidia öppnade dörren med ett hjärta som bultade. Framför henne stod en imponerande man med en kall men artig blick. Med en diskret handgest signalerade han till henne:
— Herr Rădulescu vill träffa dig. Nu.
— Rădulescu? Jag förstår inte… Jag körde bara honom till sjukhuset…
— Vi vet allt, fröken. Och just därför måste du följa med oss.
En kall rysning gick längs Lidias ryggrad. Hon tog tag i sin jacka och följde honom utan att ställa så många frågor. I bilen talade ingen.
Endast regnet slog rytmiskt mot fönstren, och på framsätet var diskret ett vapen fäst vid bältet.
Efter en timmes resa nådde de ett vidsträckt gods med järngrindar och subtilt upplysta alléer.
Villan var ännu mer imponerande än den från festen kvällen innan. Allt verkade som taget från en film – eller en mardröm.
På en säng i en lyxig salong lutade Andrei sig mot kuddarna, klädd i en sidenteam. Han såg nu annorlunda ut – ren, rakad, med vaksamma ögon och en djup röst.
— Lidia, kom in, snälla.
Flickan steg osäkert in och kände sig helt felplacerad i denna omgivning. Han gav henne ett lätt, tacksamt leende.
— Du räddade mig. Du kan inte föreställa dig vad du hjälpte mig ur. Om du inte varit där vet jag inte om jag skulle vara vid liv.
— Jag… jag gjorde bara det som alla skulle ha gjort…
— Nej, de flesta går bara förbi fallna människor. Du stannade. Du betalade, du stannade med mig. Och det i en värld där ingen längre gör något utan egenintresse.
Andrei gjorde en diskret gest, och en man kom in med en röd sammetlåda. Han öppnade den framför Lidia – där låg en bilnyckel och ett bankkort.
— Nyckeln till din nya taxi – en hybrid, fullt utrustad. På kortet finns tiotusen euro. De kommer att överföras till dig idag.
Detta är bara en liten del av det jag vill erbjuda dig. Jag vill att du ska bli min personliga chaufför. Verkligen.
Tre gånger mer lön än vad du tjänar nu. Och ditt barn, när det föds, kommer att få allt det behöver.
Lidia blev tyst. Hennes ögon fylldes med tårar, men i hennes själ kände hon en märklig lugn – som en bekräftelse på att hon hade gjort det rätta.
En gest av mänsklighet i en värld som hade glömt vad det betyder att vara människa.
Och utan att veta det, var hennes liv på väg att förändras för alltid.