När jag först träffade Oliver trodde jag att jag gifte mig in i en normal, om än stor, familj.
Det fanns släktträffar, födelsedagar och de vanliga högtiderna, och jag var glad att få vara en del av allt.
Men det fanns en speciell familjetradition som jag aldrig riktigt förstod – förrän det hände mig.
Varje år, utan undantag, tog Olivers familj en stillsam eftermiddag för att besöka den lokala kyrkogården.
Till en början verkade det bara vara ett sätt för dem att hedra sina förfäder, och jag frågade inte så mycket om det.
Det var först några år in i vårt äktenskap, efter att vi hade fått vår son och skapat en vardag tillsammans, som jag till slut följde med.
Det var en varm lördag i slutet av hösten, en sådan dag som passar perfekt för pumpalatte och långa promenader i den friska luften.
Olivers familj samlades i hans föräldrars hus och gjorde sig redo för att bege sig till kyrkogården, precis som de gjorde varje år.
Den här gången bestämde jag mig för att följa med, nyfiken på traditionen.
Jag visste alltid att Olivers familj var sammansvetsad, men jag hade aldrig sett dem så här – samlade i en cirkel, talandes lågmält medan de gick mot kyrkogården.
Olivers mamma, Grace, gick först, hennes steg långsamma men målmedvetna.
Jag höll Olivers hand hårt, medan vår son Ben gick bakom oss med stora, nyfikna ögon och tog in allt.
När vi kom fram till kyrkogården gick familjen direkt till en särskild grav.
Den var inte som de andra gravarna.
Den här var äldre, stenen var sliten och väderbiten, och bokstäverna var knappt synliga.
Men det som verkligen fick mig att stanna upp var namnet som var inristat på gravstenen – Emily Hayes.
Jag kunde inte låta bli att rysa när jag läste namnet.
Det var mitt namn.
“Oliver, vad är det här?” viskade jag, medan mitt hjärta bultade.
En klump bildades i min mage.
“Vem är Emily Hayes?”
Oliver svarade inte direkt.
Han bara stirrade på graven en lång stund, hans ansikte var omöjligt att tyda.
Sedan vände han sig mot mig, hans blick var mjuk men allvarlig.
“Det är en familjetradition”, sa han tyst.
“Det är inget vi pratar om särskilt mycket. Men det där… det där är min gammelfarmor, Emily Hayes. Hon gick bort när hon var ungefär i din ålder.”
Jag blinkade, fortfarande i chock.
“Men… varför har hon samma namn som jag?”
Oliver suckade och såg obekväm ut.
Han sneglade på sina föräldrar, som stod tysta bredvid, innan han åter vände sig mot mig.
“Saken är den att Emily Hayes – kvinnan på graven – var den första i vår familj som hade en stark koppling till… ja, vår historia.
Hennes död var plötslig, och det fanns många rykten kring den.
En del av familjen trodde att hon var utvald för något, en sorts andlig stafettpinne, om man så vill.
Sedan dess har familjen haft traditionen att besöka hennes grav varje år, och de tror att någon med hennes namn, vartannat eller vart tredje släktled, har en koppling till hennes ande.
Det är svårt att förklara, men vi har alltid respekterat det.”
Jag stirrade på graven igen och kände hur magen knöt sig.
“Men varför måste det vara mitt namn?
Varför berättade du aldrig det här för mig?”
Oliver tvekade innan han svarade.
“Jag ville inte skrämma dig.
Jag vet att det låter konstigt, men jag ville respektera dina känslor.
Jag trodde inte att det skulle vara en så stor sak.”
Jag kände hur tyngden av situationen föll över mig.
Jag visste inte vad jag skulle tro.
Jag hade aldrig varit särskilt vidskeplig eller fäst vid gamla familjetraditioner, men det här var något djupare, något som kändes mer än en ren slump.
“Tror du verkligen på allt det här?” frågade jag med skakig röst.
“Att jag på något sätt… är kopplad till den här kvinnan? Till hennes död?”
Oliver såg plågad ut, som om han kämpade med sina egna känslor.
“Jag vet inte, Emily.
Det enda jag vet är att den här traditionen har förts vidare, och jag har varit en del av den hela mitt liv.
Kanske finns det mer i det här än vi kan förstå.”
Jag ville protestera, säga att det bara var vidskepelse, att det var omöjligt att jag kunde vara knuten till den här graven.
Men en del av mig kunde inte skaka av sig känslan av att det kanske låg något i det.
Kopplingen mellan namn, andar och familjetraditioner.
Var det här bara en märklig slump?
Eller fanns det något djupare, något jag inte var redo att möta?
Olivers familj stod runt graven och mumlade tyst sina böner.
Jag kunde se vördnaden i deras ansikten, och det gjorde mig illa till mods.
Jag hade aldrig varit i en situation där så mycket förväntades av mig, utan att jag ens blivit tillfrågad.
Åren gick, och besöken fortsatte, och jag kunde inte skaka av mig känslan av att det fanns något osagt i den här traditionen.
Även efter att vi flyttade bort reste Olivers familj fortfarande till graven varje år, ofta tillsammans med vår son Ben.
Och hur mycket jag än försökte gå vidare, kunde jag inte släppa den märkliga kopplingen till ett förflutet som jag aldrig valt, aldrig förstått.
Det tog mig flera år att komma till freds med det.
På sätt och vis accepterade jag att familjens traditioner, hur märkliga de än var, var en del av vilka de var.
Och kanske, bara kanske, var de nu en del av mig också.
Men historien om Emily Hayes och familjens tro på att hennes ande fördes vidare var något som skulle hemsöka mig i många år framöver.
Och varje gång jag såg den där slitna gravstenen kunde jag inte låta bli att undra om det fanns mer i den här familjehistorien än jag någonsin var menad att förstå.