Så länge jag kan minnas, har jag drömt om att besöka Grekland.
Det turkosblå vattnet, de vitkalkade byggnaderna, den rika historien — jag ville se allt.
Jag var inte en av de personer som reste ofta.
Livet hade alltid kommit i vägen.
Först var det våra karriärer.
Sedan var det barnen.
Och sen var det pengar.
Men till slut, efter åratal av väntan, stämde allt.
Barnen var vuxna, våra finanser var stabila, och jag hade sparat lite i taget.
Jag hade spenderat månader på att planera den perfekta resplanen — Aten, Santorini, Kreta.
Jag kunde redan föreställa mig hur jag stod på kanten av Oia och såg solen smälta ner i havet.
Så när jag ivrigt berättade för min man, förväntade mig att han skulle dela min entusiasm, var jag inte beredd på hans reaktion.
Han skrattade. “Vill du åka till Grekland nu?” frågade han.
Jag rynkade på pannan. “Ja, varför inte?”
Han lutade sig tillbaka i stolen och skakade på huvudet.
“Tror du inte att vi är för gamla för den typen av resa?”
Jag kände mig som om jag blivit slagen.
“För gamla?” upprepade jag, försökte förstå.
“Ja”, sa han och ryckte på axlarna.
“Jag menar, Grekland är för unga människor.
Det handlar om att gå, sightseeing och äventyr.
Jag vet inte om vi skulle ens uppskatta det i den här fasen av våra liv.”
Jag stirrade på honom.
I åratal hade jag skjutit upp den här drömmen för att livet hela tiden satte hinder i vägen.
Och nu när jag äntligen var redo, var det personen som skulle stötta mig som höll mig tillbaka?
Jag försökte argumentera.
“Vi är inte gamla. Folk reser i alla åldrar.
Jag har väntat på den här resan i evigheter!”
Men han viftade bort mig. “Varför inte bara åka någonstans där vi kan slappna av?
En fin kryssning eller en resort. Något mer… passande för oss.”
Passande. Ordet sved.
Den kvällen låg jag i sängen, stirrade på taket och spelade om samtalet om och om igen.
Hade han rätt?
Hade jag väntat för länge?
Hade jag släppt min chans?
Sen kom jag på något.
Alla de där åren jag hade väntat — för honom, för rätt tid, för rätt omständigheter.
Och om jag fortsatte vänta, skulle jag aldrig åka.
Så jag tog ett beslut.
Nästa morgon satt jag mitt emot honom vid frukosten och sköt ett papper mot honom.
Det var en flygbiljett.
“Vad är det här?” frågade han och tog upp det.
“Min biljett till Grekland.”
Han blinkade. “Du bokade den?”
Jag nickade. “Om du inte vill åka, är det okej.
Men jag väntar inte längre.”
För första gången såg jag en glimt av osäkerhet i hans ögon. “Men… du har ju aldrig rest ensam.”
“Då är det på tiden att jag börjar.”
Jag kommer inte ljuga — att resa ensam var skrämmande till en början.
Men i det ögonblicket när jag satte foten på Athen, visste jag att jag hade gjort rätt val.
Jag vandrade genom antika ruiner, åt det bästa maten i mitt liv och stod på en klippa i Santorini och såg solnedgången precis som jag hade föreställt mig.
Och vet du vad?
Jag var inte för gammal.
Jag var precis i rätt ålder för att leva min dröm.