JAG KOM HEM OCH HITTADE EN FRÄMLING SOVANDES PÅ MIN SOFFA

INTRESSANT

Det hade varit en utmattande dag.

Mellan möten utan paus, ändlösa mejl och en oväntad trafikstockning på vägen hem ville jag bara sparka av mig skorna, hälla upp ett glas vin och sjunka ner i soffan.

Men i samma ögonblick som jag steg in genom dörren stelnade jag till.

För någon var redan på min soffa.

En man.

Sovande.

Först trodde jag att jag inbillade mig.

Kanske hade stressen äntligen knäckt mig, och jag hallucinerade.

Men nej – där låg han, utsträckt på min beige soffa, med ena armen över ansiktet och skorna avsparkade, som om han hörde hemma där.

Mitt hjärta bultade.

En miljon tankar rusade genom mitt huvud.

Hade jag glömt att låsa dörren?

Hade någon brutit sig in?

Jag sträckte mig efter mobilen, redo att ringa polisen, men då stönade mannen och sträckte på sig, blinkade upp mot mig som om jag var inkräktaren.

”Åh,” mumlade han och gnuggade sig i ögonen.

”Du är tidig.”

Tidig?

TIDIG?

Jag tog ett steg tillbaka och höll mobilen hårt.

”Vem tusan är du?”

Han satte sig långsamt upp, fortfarande groggy.

”Vad menar du?

Det här är ju Liams lägenhet.”

Liam.

Min bror.

Jag andades ut skarpt, och min rädsla förvandlades till något helt annat.

Så klart, Liam.

”Låt mig gissa,” sa jag och korsade armarna.

”Är du ännu en av hans briljanta idéer?”

Mannen grimaserade.

”Inte riktigt.”

Jag suckade och släppte väskan på golvet.

”Vad heter du?”

”Ethan.”

”Okej, Ethan.

Vill du förklara varför du är i min lägenhet?”

Han drog en hand genom sitt rufsiga mörka hår och skrattade fåraktigt.

”Jag… kan ha missförstått något.”

Jag gav honom en blick.

”Tror du?”

Ethan suckade.

”Liam sa att jag kunde krascha hos honom några dagar.

Han gav mig nyckeln och sa att jag skulle ha stället för mig själv.”

Jag stönade.

”Självklart gjorde han det.”

Liam, min underbara storebror, hade låtit sina vänner ”krascha” hos sig i åratal.

Problemet?

Liam bodde inte här längre.

Han hade flyttat in hos sin flickvän för månader sedan, och eftersom vi fortfarande ägde lägenheten tillsammans, var det bara jag här nu.

Tydligen hade han glömt att nämna den lilla detaljen.

Jag tog fram mobilen och ringde honom.

Han svarade på andra signalen.

”Hej, syrran!

Vad är på gång?”

”Du vet exakt vad som är på gång,” fräste jag.

”Det ligger en man på min soffa, Liam.”

Det blev en paus.

Sedan: Ӂh.

Det.”

Jag slöt ögonen och tog ett djupt andetag.

”Säg inte att du glömde att tala om för honom att du inte bor här längre.”

”Tja…

jag tänkte göra det.”

Jag tittade på Ethan, som nu satt ordentligt upp och såg på mig som om detta var dagens bästa underhållning.

”Du tänkte?” upprepade jag mellan sammanbitna tänder.

Liam suckade.

”Hör du, Ethan är en bra kille.

Han behövde bara en plats för några nätter.

Kan du ha lite överseende?”

Jag tryckte fingrarna mot näsryggen.

”Du är skyldig mig, Liam.

Stort.”

”Jag vet.

Nästa middag är på mig, okej?”

”Tre middagar,” svarade jag.

Liam skrattade.

”Deal.”

Jag lade på och vände mig tillbaka till Ethan.

”Så du är tydligen ingen brottsling.”

Ethan flinade.

”Inte om att stanna för länge räknas.”

Jag himlade med ögonen och hämtade en flaska vatten från köket.

”Du kan inte stanna här.

Jag gör inte rumskompisar på måfå.”

Ethan höjde händerna.

”Fair enough.

Jag packar mina grejer och drar.”

Jag nickade och såg på när han tog sin ryggsäck och drog på sig skorna.

Han hade redan kommit halvvägs till dörren när jag suckade.

”Vänta.”

Han vände sig om och höjde ett ögonbryn.

Jag tvekade.

Han såg inte ut som ett hot.

Han såg… trött ut.

Och kanske lite vilsen.

”Hur länge behöver du egentligen en plats?” frågade jag.

Ethan tvekade.

”Bara ett par dagar till.

Jag väntar på att min nya lägenhet ska bli klar.

Hyresavtalet börjar på måndag.”

Jag suckade.

”Okej.

Två dagar.

Inte mer.”

Ett långsamt leende spred sig över hans ansikte.

”På riktigt?”

”Ja, ja,” muttrade jag.

”Men du sover på soffan.”

Ethan flinade.

”Deal.”

Jag skakade på huvudet och ångrade mig redan.

Men när jag hämtade en filt från hallgarderoben och kastade den åt honom, kunde jag inte låta bli att le lite.

Kanske var detta inte det värsta Liam någonsin gjort.

Rate article