Min mamma gick långt för att hålla mig borta från att träffa min pappa efter deras skilsmässa.
Men allt förändrades efter ett listigt telefonsamtal från min pappa.
Det sista jag hörde från min mamma när min pappa körde iväg var: “Jag vill aldrig se dig igen!” Jag var bara två år gammal vid tiden för deras turbulenta separation.
År gick, och när jag blev äldre började jag förstå hur min mamma medvetet blockerade min kontakt med min pappa.
Vid tio års ålder bad jag: “Jag vill besöka pappa. Snälla!” men hon vägrade bestämt och påstod att han var upptagen med sin nya familj och inte hade något intresse av att träffa mig.
Jag visste att detta inte var sant; våra telefonsamtal berättade en annan historia.
Trots mina ansträngningar blev min mammas kontroll bara starkare.
Under min tonårstid, när jag försökte besöka honom på egen hand, eskalerade hon och ringde polisen, som grep mig innan jag hann nå hans hus.
Hon hotade till och med att anklaga min pappa för kidnappning om jag inte lydde henne igen.
Denna manipulation belastade vår relation så mycket att jag vid sjutton års ålder började hata henne.
Hennes inbjudningar att spendera tid tillsammans möttes av platta avslag från mig.
Vår relation försämrades ytterligare när jag flyttade ut vid arton års ålder.
Trots att jag nu var självständig var det svårt att koordinera besök hos min pappa.
Han var upptagen med sitt jobb och de nya tvillingarna, och jag jonglerade med skolan och arbetet.
Våra möten var sällsynta och obekväma, och det verkade som om min mamma hade skadat alla potentiella närhet mellan oss för alltid.
År senare, vid 29 års ålder, kontaktade min mamma mig, i hopp om att hela vår ansträngda relation.
Hennes ovilja att be om ursäkt visade dock att hon fortfarande inte förstod påverkan av sina handlingar, vilket fick mig att avsluta samtalet.
Uventat kom ett samtal från min pappa under arbetstid med en överraskande vändning.
Han hävdade att det var ett nödläge och skickade mig en adress som ledde mig till en nöjespark nära hans hus.
Förvirrad mötte jag honom vid ingången, och han avslöjade det verkliga “nödläget”: de förlorade möjligheterna för far-daughter-bonding.
Han insisterade på att vi skulle tillbringa dagen i parken, vilket var första gången jag verkligen kände mig som ett barn med sin pappa.
Denna upplevelse ledde till ett hjärtligt samtal om min mamma.
Han erkände hennes brister men uppmanade till förlåtelse och föreslog att livet var för kort för att hålla groll.
Inspirerad av vår dag tog jag kontakt med min mamma, som äntligen bad om ursäkt efter att ha hört om min dag med pappa.
Detta öppnade ett nytt kapitel för oss, fyllt med oftare och mer öppna samtal.
Jag kom också närmare min pappa och njöt av tiden med mina halvsyskon, där jag omfamnade de barndomslyckor jag hade missat.
