Onsdag.
Klockan sju på kvällen.
Jag går in i lägenheten.
Det luktar av en man som har legat ner hela dagen.
Ni vet, det finns en sådan lukt — inte svett, inte smuts, utan just det här: soffa, spelkonsol, chips, cola och fötter i yllestrumpor.
En blandning.
Från vardagsrummet hörs ”piu-piu”, ”just do it”, ”fuck” — Kostja svär på engelska när han blir dödad i ”Call of Duty”.
Han fastnade för spelet för ungefär fem år sedan och har inte kunnat släppa det sedan dess.
Utan att ta av mig skorna tittar jag in i köket.
Ett berg av disk.
Från i går.
Plus dagens frukost.
Och av lukten att döma även något från lunchen — Kostja hade uppenbarligen stekt pelmeni åt sig själv.
Stekpannan står på spisen, med stelnat fett och tre pelmeni kvar i den.
På bordet ligger en skärbräda med brödsmulor och en kniv med smör på.
Hans jeans hänger över en stol.
De bara hänger där.
På morgonen hade jag lagt dem i tvättkorgen i badrummet.
Han hade tagit ut dem, satt på sig dem, tagit av sig dem och hängt dem över stolen.
Varför?
Jag vet inte.
Jag står i hallen.
Fortfarande i dunjackan.
I handen har jag en påse från ”Pjaterotjka” — jag hade svängt förbi på vägen och köpt mjölk, keso, en zucchini och kycklingfilé för att snabbt kunna laga något till middag.
Kostja säger utan att ta blicken från skärmen:
— Åh, du är hemma.
Du, vad blir det till middag?
Och var är mina svarta strumpor?
Jag hittade dem inte i morse.
Han vände sig inte ens om.
Jag står kvar.
Tyst.
Något klickar till inom mig.
Ni vet, som en strömbrytare.
Som om någon någonstans i bröstet hade slagit om en liten knapp.
Allt jag hade tänkt säga, som ”jag ska bara ta av mig och laga något”, försvann.
Det bara försvann.
Jag tar av mig skorna.
I tystnad.
Går till sovrummet.
På vägen ställer jag påsen från ”Pjaterotjka” direkt på golvet i hallen.
Den får stå där.
Jag byter om.
Jag tar inte på mig de vanliga hemmakläderna som jag brukar laga middag i.
I stället tar jag på mig ett annat set som jag köpte för en månad sedan och nästan aldrig hade använt — ett tvådelat pyjamasset från ”Incanto”, mjölkfärgat med sidenkanter.
Vackert.
Jag tar boken från nattduksbordet — ”Ett litet liv” av Yanagihara.
Jag började läsa den redan i januari men hade aldrig lyckats läsa ut den, eftersom jag aldrig hade några lediga kvällar.
Jag öppnar ”Yandex.Eda”.
Beställer sushi åt mig själv.
”Philadelphia”, ”Dragon”, misosoppa och oolongte.
För en person.
Ett tusen åttahundratjugo rubel.
Jag betalar med Tinkoff-kortet.
Leveranstid: tjugofem till fyrtio minuter.
Jag lägger mig ner.
Läser.
En timme senare ringer det på dörren.
Kostja ropar från vardagsrummet:
— Katja, budet är här!
Jag är tyst.
— Katja!
Jag är tyst.
Svärande sliter han sig från spelkonsolen och går för att öppna.
Jag hör hur dörren öppnas.
Budet säger:
— En beställning till Jekaterina.
— Vilken beställning?
— Sushi.
— Vilken sushi?
— Här.
Skriv under här.
Ni behöver inte betala något, det är redan betalat online.
Dörren stängs.
Tystnad.
En lång tystnad, kanske femton sekunder.
Kostja kommer in i sovrummet med en påse från ”Yobidoyobi” i händerna.
Han tittar på mig.
Jag tittar ner i boken.
Noll känslor.
— Katja.
Vad är det här?
— Sushi.
— Jag ser att det är sushi.
Beställde du bara till dig själv?
— Ja.
— Och till mig?
Jag lyfter blicken.
— Vad menar du, till dig?
— Men hallå.
Beställde du bara en portion?
— En.
Han står där.
Med påsen i händerna.
Med ett ansiktsuttryck som om jag just hade sagt att jag tänkte flytta till Argentina.
— Katja, menar du allvar?
— Kostja.
Om du är hungrig kan du beställa något åt dig själv.
Eller koka de pelmeni som har torkat fast i stekpannan.
— Katja, jag känner inte igen dig.
— Ge mig min beställning.
Han lägger påsen på sängen.
Går ut utan ett ord.
Jag hör hur han står i hallen och tittar på påsen från ”Pjaterotjka”.
Sedan tar han upp den.
Bär den till köket.
I ungefär fem minuter är det tyst.
Sedan smäller kylskåpsdörren igen.
Sedan en gång till.
Därefter går han tillbaka till vardagsrummet och, jag kunde knappt tro mina öron, sätter på spelkonsolen igen.
Jag äter.
Sushin är okej.
Inte fantastisk, men okej.
Oolongteet är gott.
Jag lägger mig.
Läser klart kapitlet.
Somnar.
På morgonen ringer väckarklockan som vanligt klockan sju.
Jag går upp, duschar och gör kaffe åt mig själv.
Åt mig själv.
En kopp.
Jag steker ett ägg åt mig själv.
Ett.
Äter.
Diskar min tallrik.
Min kopp.
Kostjas tallrik från gårdagens frukost står fortfarande i diskhon, med rester av keso som har torkat till cement.
Jag tittar på den och rör den inte.
Jag går hemifrån.
På jobbet är allt som vanligt.
På kvällen kommer jag hem och berget av disk har vuxit.
Kostjas stekpanna med pelmeni står fortfarande kvar på samma plats.
Jeansen hänger fortfarande på stolen.
Kostja är i vardagsrummet.
Spelkonsolen.
— Hej, Katja.
Blev du sur i går?
— Nej.
— Vad blir det till middag?
— Jag vet inte.
— Vad menar du med att du inte vet?
— Kostja.
Jag vet inte vad du ska äta till middag.
Paus.
— Katja, menar du verkligen allvar?
— Fullständigt.
Jag går till sovrummet.
Bråket kommer på torsdagskvällen.
Inte direkt, utan närmare klockan tio.
Han går och samlar på sig irritation i en timme.
Sedan stormar han in i sovrummet.
— Katja.
Har du blivit galen?
— Nej.
— Du har gått mig på nerverna i en vecka.
— En dag.
Inte en vecka.
— Katja, sluta nu.
Frågade jag på fel sätt i går eller?
Okej, förlåt.
Förlåt!
Är du nöjd nu?
Jag stänger boken.
— Kostja.
Sätt dig.
Han sätter sig på sängkanten.
Korsar armarna.
Som ett barn som ska få en utskällning.
— Lyssna.
Jag arbetar samma antal timmar som du.
Från åtta tjugofem till halv sex.
Min lön är hundratjugo tusen.
Din är hundrafyrtio tusen.
Skillnaden är tjugo tusen rubel.
Det motsvarar en leverans av hushållsapparater eller två lådor av ditt proteinpulver.
— Och?
— Och jag förstår inte varför jag, när jag kommer hem från jobbet, ska steka zucchini åt dig, tvätta dina strumpor, stryka dina skjortor, köpa duschgel åt dig och boka tandläkartider åt dig medan du spelar på konsolen.
— Jag är trött!
— Och jag är inte trött?
Han är tyst.
— Kostja.
Jag frågar inte vem som är tröttast.
Jag tänker inte tävla om det.
Jag säger bara att det inte kommer att fortsätta så här.
— Vad menar du med att det inte kommer att fortsätta så här?
— Så här.
Jag lagar inte mat för två.
Jag tvättar inte dina kläder.
Jag diskar inte efter dig.
Jag köper inte saker åt dig.
— Katja!
— Vad?
— Tänker du skilja dig?
— Nej.
— Vad är det då?
— Du är trettiotre år, Kostja.
Du är en vuxen man.
Jag är inte din mamma.
Det är allt.
Han reser sig.
Han är röd i ansiktet.
Just då ser han verkligen ut som fjorton.
— Så det är sådan du är, alltså?
— Sådan.
— I åtta år var du normal och nu…
— I åtta år drog jag hela lasset.
Nu gör jag inte det längre.
— Då kan du väl bo ensam!
— Jag är inte ensam.
Jag bor med dig.
— Vad är det här då?!
— Kostja.
Det handlar inte om att vara ensam eller inte ensam.
Det handlar om rättvisa.
Antingen femtio-femtio eller så sköter var och en sitt.
Välj.
Han smäller igen dörren.
Går till vardagsrummet.
Spelkonsolen.
Till klockan två på natten.
Jag somnar till ljudet av ”piu-piu”.
Fredag.
Lördag.
Söndag.
Jag lever.
Jag lever på riktigt.
Jag lagar mat åt mig själv.
Keso- och bärpudding till frukost.
Ångkokt zucchini.
Kycklingfilé med bulgur.
Inte ett berg av mat för hela familjen, utan en portion bara åt mig.
En liten, vacker portion som jag inte äter stående eller i farten, utan sittande med te och en bok.
Jag tvättar mina egna kläder.
Jag fyller bara tvättmaskinen till hälften.
Tidigare var den alltid full eftersom både mina och Kostjas saker låg där.
Kostjas hög med strumpor ligger i ett hörn av korridoren.
Den växer.
Till söndagen är den inte längre en hög, utan en hel bergskedja.
På söndagskvällen går jag in i köket för att hämta vatten.
Kostja sitter med telefonen.
Knappar på den.
Jag kastar en snabb blick över hans axel på skärmen.
”Vilket program ska man tvätta svarta skjortor på för att de inte ska krympa?”
Jag går ut i köket, häller upp vatten och börjar skratta när jag kommer tillbaka till sovrummet.
Tyst, så att han inte hör.
Av lättnad.
Med någon sorts varm känsla.
Inte elakt.
Inte som i: ”Äntligen fick han vad han förtjänade.”
Utan mer: ”Herregud, han är ju faktiskt en levande människa.
Han tänker.
Han googlar.
Han är inte dum.
Han behövde bara inte tänka på åtta år.”
På måndagen tvättar han.
Själv.
Något krymper.
Jag hör honom svära i badrummet.
Men han tvättar.
På tisdagen köper han någon sorts grej för att sortera strumpor på ”Ozon”.
En dum sak.
En plastorganisatör för fyrahundra rubel.
Den hjälper inte, men själva saken är viktig.
På onsdagen, alltså i dag, kommer han hem från jobbet och diskar all disk utan ett ord.
Allt.
Till och med stekpannan med pelmeni.
Vi har fortfarande inte pratat.
Inte på riktigt.
Det råder en iskall tystnad i lägenheten.
Vi cirklar runt varandra som katter.
Han säger: ”God morgon.”
Jag svarar: ”God morgon.”
Han frågar: ”Vill du ha något från marknaden?”
Jag säger: ”Keso, femprocentig.”
Han köper keso.
Jag säger: ”Tack.”
Han svarar: ”Ingen orsak.”
Vi kommer inte att skilja oss.
Jag vet det.
Han vet det också.
Vi har varit tillsammans sedan vi var tjugotre.
Åtta år redan, och han är ingen dålig människa.
Han har bara aldrig lärt sig.
De lärde honom inte hemma.
Hans pappa låg på soffan medan hans mamma sprang runt och gjorde allt.
När hans mamma kommer och hälsar på oss går hon fortfarande direkt ut i köket och börjar laga mat.
Sedan säger hon till mig: ”Katjenka, kan du laga borsjtj åt Kostenka?”
Men Kostenka är trettiotre år och kan laga det själv.
Han kan.
Han hade bara aldrig behövt göra det före den onsdagen.
I dag är det onsdag.
En vecka har gått sedan den där onsdagen.
Jag ligger i sovrummet och läser.
Jag har läst ut ”Ett litet liv”.
Jag grät i en halvtimme.
En fruktansvärd bok.
Kostja kommer in.
— Katja.
— Mm.
— Du.
Jag tänkte beställa pizza.
Vill du ha med svamp?
Jag tittar på honom.
— Med svamp.
Och tunn botten.
— Jag vet.
Han går ut.
Jag ligger kvar och tittar upp i taket.
Jag ler inte.
Men jag rynkar inte heller pannan.
Strömbrytaren som slog om förra onsdagen står fortfarande kvar i det nya läget.
Jag tänker inte slå tillbaka den.
Jag känner mig själv.
Från vardagsrummet hörs inte spelkonsolen.
Det är YouTube.
En röst säger: ”Så tvättar du herrskjortor på rätt sätt — sju misstag som alla gör.”
Jag blundar.
Låt honom titta.
