Det var dumt av henne att börja just med det.
I naturen finns det en särskild, extremt seglivad underart av däggdjur.
Deras självbevarelsedrift bygger helt och hållet på en virtuos exploatering av sin nästa.
Inom zoologin kallas sådana för parasiter.
I vardagen — ”släkten på mannens sida”.
Vid fyrtiotvå års ålder, och efter att ha arbetat som finansanalytiker, hade jag lärt mig en bergfast regel.
Om svärmodern plötsligt kallar dig ”vår duktiga flicka” och skjuter fram ett fat med hemlagad sylt närmare dig, var på din vakt.
Någonstans i djupet av hennes medvetande har det redan mognat fram och godkänts en plan för expropriation av din egendom.
Jag är en självständig kvinna och har sedan länge slutat hysa illusioner om den mänskliga naturen.
Min man, Kostik, är i det stora hela inte en dålig människa.
Men i närvaro av sin mor, Zinaida Pavlovna, utvecklas han snabbt tillbaka till en toffeldjur: han krymper ihop, tiger och livnär sig uteslutande på det som ges honom.
Den ödesdigra söndagen samlades hela klanen runt bordet.
Längst upp satt Zinaida Pavlovna själv.
Till höger om henne — svägerskan, tant Ljusja, en kvinna med ansiktet hos en kronisk lidande och ett dödligt grepp som en bullterrier.
Till vänster — min mans kusin, den trettioårige Vovik.
Voviks största bedrift i livet var en ofullbordad kurs i däckmontering från 2012 och förmågan att sova med öppna ögon.
— Verochka, — började svärmodern.
Hennes röst rann ut som en så tjock och klibbig sirap att en medelstor fluga lätt hade kunnat fastna i den.
— Vi har här på familjerådet tänkt till och bestämt utan dig…
— Åren går.
Hälsan är inte vad den en gång var.
Man längtar efter lite jord, frisk luft.
Ett släktbo måste byggas!
En sommarstuga!
— En utmärkt idé, Zinaida Pavlovna, — nickade jag artigt medan jag skar en bit äppelpaj.
— Och var tänker ni hitta medel till denna adelsgård?
Svärmodern lade de knubbiga händerna milt mot bröstet.
Hennes små ögon glänste som två skinande nya mynt.
— Men vi är ju en familj!
Vi hjälps åt tillsammans!
Du, Verochka, har vit lön, en bra tjänst, kredithistorik ren som ett spädbarns tår.
— Banken kommer glatt att godkänna vilken summa som helst åt dig!
Du behöver bara ta ett lån på tre-fyra miljoner i ditt namn.
Och vi ska minsann betala tillbaka allt tillsammans!
Det blir avbetalt på nolltid!
— Tillsammans? — höjde jag på ögonbrynet.
Inom mig vaknade Saltykov-Sjtjedrin och gnuggade händerna av förtjusning.
— Tillåt mig att klargöra detaljerna i detta storslagna investeringsprojekt.
— Men självklart! — flikade tant Ljusja glatt in.
— Jag ska lägga undan från pensionen.
Fem tusen varje månad!
Punktligt som ett urverk!
— Och jag… alltså… hjälper till med händerna! — mullrade Vovik med basröst och gömde sin tomma blick i tallriken med aladåb.
— Jag gjuter grunden.
Jag har en polare som jobbar som vakt på en cementfabrik, man kan kasta säckar över stängslet billigt.
Jag såg på denna parad av oförfalskad fräckhet och applåderade mentalt.
Planen var genialisk.
Jag hänger en mångmiljonskuld runt min egen hals.
Sommarstugan byggs förstås på Zinaida Pavlovnas tomt, vilket juridiskt betyder att den uteslutande tillhör henne.
Och bankräntan ska de betala med fem tusenlappar och Voviks inbillade stulna cement.
Redan efter en månad skulle de säga: ”Åh, Verochka, inflationen, blodtrycket hoppar, Vovik får återigen inget jobb någonstans. Du får betala själv den här månaden, du är ju den rika av oss!”.
Och så i de närmaste femton åren.
— Zinaida Pavlovna! — utbrast jag och slog ihop händerna, med ett ansiktsuttryck av religiös hänförelse.
— Ni är ett geni!
Vilken livsvisdom!
Just det, ett släktbo!
Jag går till banken redan i morgon.
Vi tar inte tre, vi tar fem miljoner!
— Ska det göras, så ska det göras ordentligt!
Två våningar, öppen spis, bastu i timmer!
Vovik satte aladåben i halsen, tant Ljusja korsade sig innerligt mot kristallkronan, och svärmodern blommade ut som om hon just hade fått nycklarna till Eremitaget.
— Du är min guldklimp! — sjöng hon och torkade bort en obefintlig tår.
— Kostik, se vilken fru du har!
Hela följande vecka gick jag omkring gåtfull och företagsam.
Jag bad Zinaida Pavlovna om kopior av dokumenten för hennes tomt och satt och räknade eftertänksamt på miniräknaren.
Min mans släkt befann sig i absolut eufori.
De grillade redan mentalt шашлык på min nacke och solade på min puckel.
Nästa lördag sammankallade jag ett eget ”familjeråd” som svar.
Jag klädde mig i en strikt grå dräkt, lade en tjock mapp med papper på bordet och lät en tung, inkvisitorisk blick svepa över de närvarande.
— Mina damer och herrar koncessionshavare, — började jag i tonen hos en uppläsare som annonserar början på en nukleär vinter.
— Jag har utmärkta nyheter.
Banken har preliminärt godkänt fem miljoner till oss.
Till en utmärkt ränta.
Svärmodern klappade i händerna, Vovik grymtade glatt.
— Men, — jag höjde pekfingret.
— Eftersom summan är stor har bankens säkerhetsavdelning ställt en rad hårda villkor.
Lånet är ändamålsbundet.
Banken vet att vi alla ska betala tillsammans.
Därför har de förberett avtal om solidariskt ansvar.
Leendet på Zinaida Pavlovnas ansikte började långsamt glida av, som en snögubbe som töar bort på våren.
— Vad för… ansvar? — pep hon.
— Solidariskt! — bekräftade jag muntert.
— Ni träder alla officiellt in som medlåntagare och borgensmän.
Men det är inte allt.
Banken kräver en solid säkerhet.
— Från min sida pantsätter jag bilen som Kostja och jag äger tillsammans.
Tant Ljusja, av er kräver banken er etta i Chrusjtjov-huset som säkerhet.
— Och av er, Zinaida Pavlovna — er vackra trerummare.
— Min lägenhet?! — svärmodern tog sig för hjärtat.
Hennes ansiktsfärg fick en intressant ton av inte helt färsk broccoli.
— Men självklart! — gjorde jag så oskyldiga ögon jag kunde och tog fram blanketterna ur mappen.
— Här är pantavtalen.
Ni behöver bara skriva under.
Ni sa ju själva: ”vi betalar av det på nolltid”.
Ljusja hjälper till med pengar, Vovik med cement.
Vad har ni att vara rädda för?
— Men… men om vi plötsligt inte skulle kunna betala… — viskade Ljusja och pressade sig ner i stolen som om hon ville smälta samman med tapeten.
— Då kommer banken på helt laglig grund att ta era lägenheter och sälja dem på auktion, — konstaterade jag lugnt, med ett lätt leende som hos en seriemördare.
— Men vi är ju ett gäng!
Vi kommer väl inte att tillåta några förseningar!
Förresten, Vovik, banken har kontrollerat din historik.
Från dig krävs din garageplats som säkerhet.
Och obligatorisk livförsäkring.
— Om något går fel säljer banken garaget och skickar dig till tvångsarbete.
Jag skojar.
Du blir bara hemlös.
Det blev så tyst i rummet att man kunde höra klockan ticka i hallen och ljudet av andras luftslott som rasade med klirr.
Psykologisk aikido i sin renaste form: jag tog helt enkelt deras fräcka plan och knöt deras egen verkliga ansvarighet till den.
— Du vet, Verochka… — kraxade svärmodern kvävt och gnuggade krampaktigt sitt bröst.
— Jag tänkte just… Vad för sommarstuga?
Jag har ju ischias.
Jag skulle dö där på de där odlingsbäddarna åt helvete.
— Ja, ja! — instämde tant Ljusja ivrigt, med en ton av panik.
— Och mitt blodtryck hoppar också!
Vilka fem tusen?
Jag har inte ens råd med Corvalol!
— Och garaget behöver jag själv, där ligger vinterdäcken, — muttrade Vovik och drog sig bort från bordet som om min mapp med papper strålade radioaktivitet.
Jag suckade tungt.
— Så synd.
Och jag som trodde så på vår familjesammanhållning.
Ska vi alltså avblåsa det?
Är ingen beredd att riskera sin egen bostad för vårt gemensamma släktbo?
Släkten nickade så energiskt och synkroniserat att man lugnt hade kunnat skicka dem till OS.
— Nåväl, om det är så… — stängde jag elegant mappen med de falska bankblanketterna och tog fram ett annat dokument ur handväskan.
— Eftersom ni officiellt avstod löste jag frågan på ett annat sätt.
Jag lade ett färskt utdrag ur fastighetsregistret på bordet samt ett fotografi av ett charmigt litet finskt hus vid en sjö.
— I går köpte min mamma den här sommarstugan.
Jag, som en kärleksfull dotter, lade till den saknade summan ur mina egna personliga besparingar från före äktenskapet.
— Så juridiskt sett har varken jag, och ännu mindre min man, någonting alls med denna fastighet att göra.
Inga lån.
Bara tystnad, tallar och hundraprocentigt mammas ägande.
Zinaida Pavlovna öppnade munnen och stängde den sedan långsamt igen.
I hennes ögon kunde man läsa en komplicerad skala av känslor: från ofrivillig beundran för min djävulska framförhållning till svart, bottenlös sorg.
Hon hade elegant, enligt konstens alla regler, blivit lurad runt lillfingret.
— Och hur blir det med… oss? — pressade svärmodern fram medan hon såg på fotot av huset.
— Vi kommer väl på besök?
För att andas lite luft…
Jag log vänligt medan jag stoppade tillbaka dokumenten i väskan.
— Självklart, Zinaida Pavlovna.
Jag väntar på er alla i augusti.
Från er sida — rensning av tjugo ar obrukad mark, och från Vovik — grävning av en brunn.
Vi är ju familj.
Vi måste hjälpa varandra.
Helt gratis.
Sedan dess har ämnet lån och gemensam fastighet inte tagits upp en enda gång i vårt hem.
Och Zinaida Pavlovna, när hon möter min blick, sväljer nu av någon anledning nervöst.
Hon har tydligen förstått: parasiter har inte en enda chans mot rovdjur.
