Ira stod vid spisen och rörde i borsjtj. Sasha gick fram och tillbaka i köket.
— Du har saltat för mycket igen! — Han smakade och rynkade på näsan.
— Hur många gånger ska jag säga det?
— Jag har inte saltat något.
— Och vad är det här? — Sasha visade med skeden mot grytan.
— Dött hav?
Ira bet ihop tänderna. Trettio år, samma sak hela tiden. Alltid är det något som inte stämmer.
— Tillsätt vatten om det är för salt.
— Tillsätt vatten! — Sasha slog handen i bordet.
— Eller kanske du ska lära dig laga mat någon gång?
— Eller så lagar du själv? — Orden slank ur henne utan att hon hann tänka.
Sasha stelnade. Hon hade aldrig svarat så förut.
— Vadå?
— Laga själv om du inte gillar det.
— Ira stängde av spisen och vände sig mot sin man.
— Jag är trött på dina klagomål.
— Ah, är det så! — Sasha rodnade.
— Så jag har klagomål? Och vem sitter hemma hela dagen? Vem tar inte hem pengar?
— Jag jobbar! Jag jobbar i skolan!
— Dina småpengar! — Sasha viftade med handen.
— Vad räcker de till?
Ira kände hur hjärtat bultade. Nastja tittade fram från rummet, men försvann genast. En smart flicka.
— Vet du vad? — Sasha gick mot sovrummet.
— Jag är trött på allt det här!
Ira hörde hur han slängde saker i väskan.
Ska han verkligen gå? Vanligtvis blev han lugn efter en halvtimme och kom tillbaka för att bli sams.
Men den här gången lugnade han sig inte.
— Jag går till mamma, — meddelade han från hallen med väskan.
— Där lagar de åtminstone ordentlig borsjtj.
— Gå då. — Ira gick inte ens ut ur köket.
Sasha väntade. Han trodde nog att hon skulle börja gråta och be honom stanna. Som förr.
— Är du allvarlig?
— Allvarlig. Stäng dörren efter dig.
Han smällde igen låset. Ira satte sig på en pall och stirrade på grytan.
Så var det. Trettio års äktenskap rasade över borsjtj.
Nastja kikade in i köket.
— Mamma, har han verkligen gått?
— Det verkar så.
— Och vad kommer nu att hända?
Ira såg på sin dotter. Hennes ögon var stora och rädda.
— Jag vet inte, älskling. Jag vet verkligen inte.
I huvudet fanns bara en tanke: borde jag ha svarat så tidigare eller aldrig? Och varför känner jag inte lättnad, utan en slags tomhet?
Telefonen ringde. Antagligen hade Sasha tänkt om.
— Ira? — Svärmors röst var iskall.
— Vad håller du på med min son?
— God kväll, Tamara Pavlovna.
— God kväll? Sasha kom hit helt upprörd! Han säger att du har kastat ut honom hemifrån!
Ira stängde ögonen. Nu började det.
— Jag har inte kastat ut någon.
— Inte kastat ut? Varför sitter han då hos mig? Han gråter nästan!
Sasha gråter. Ira föreställde sig scenen och log lite.
— Han gick själv, Tamara Pavlovna.
— Själv! Självklart själv! — Svärmor nästan skrek.
— Du har drivit mannen till vansinne! Trettio år har han stått ut med dina nycker!
— Mina nycker?
— Och vems annars? Alltid är det något fel med dig! Trött, huvudvärk!
Ira lade på luren. Det fanns ingen mening med att fortsätta prata med svärmor.
Nästa dag märkte kollegorna i skolan genast att något var fel.
— Ira, du ser konstig ut, — sa Lena på rasten.
— Vad har hänt?
— Sasha gick.
— Hur gick han? Vart?
— Till sin mamma. Vi bråkade igår.
Lena satte sig bredvid.
— Bråkade ni ordentligt eller som vanligt?
— Jag vet inte. Han tog sina saker.
— Oj, Ira… Och du? Oroar du dig?
Ira funderade. Oroade hon sig? Kanske. Men inte som förr.
Förr sprang hon genast för att bli sams och bad om ursäkt för allt.
— Konstigt, men inte så mycket. Tystnaden hemma är ovanlig…
— Kanske ska du ringa honom?
— Varför? Han vet var han hittar mig.
Lena tittade förvånat på sin vän.
— Du har verkligen förändrats. Förr hade du ringt hundra gånger redan.
— Jag är trött, Len. Jag är trött på att alltid vara den som har skulden.
Hemma mötte Nastja tystnad. Flickan verkade orolig, men ville inte prata.
Hon satte sig för att göra läxorna och stängde sig inne i rummet.
Ira lagade middag. Automatisk ställde hon tre tallrikar, sedan tog hon bort en. Köket kändes tomt.
Andra dagen gick på samma sätt. Sasha ringde inte. Nastja var sur.
— Mamma, kommer pappa tillbaka? — frågade hon vid frukosten.
— Jag vet inte.
— Vill du att han ska komma tillbaka?
Ira stannade med koppen i handen. Ville hon det?
— Jag vill. Men inte som han var.
— Vad menar du med inte som han var?
— Du förstår, älskling, jag har bett om ursäkt för varje steg i trettio år. Jag är trött.
Nastja nickade och sa inget.
Tredje dagen ringde Tamara Pavlovna.
— Ira, har du blivit galen? Sasha sitter hos mig för tredje dagen!
— Och vad då?
— Vad menar du med vad? Det är din man! Det är ditt jobb att övertala honom!
— Och hans jobb är att anklaga mig för allt möjligt?
— En man har rätt att kräva ordning i hemmet!
Ira skrattade. Hon blev själv förvånad över sitt skratt.
— Tamara Pavlovna, frågade ni varför er son gick? Av vad?
— På grund av din karaktär!
— På grund av borsjtj. För mycket salt, enligt honom.
Tystnad följde.
— På grund av borsjtj? — frågade svärmor igen.
— På grund av borsjtj. Och för att jag för första gången på trettio år inte gick med på att jag hade fel.
Tamara Pavlovna tystnade.
— Ira, kanske nog med dumheter? Kom och hämta din man.
— Jag kommer inte. Låt honom bestämma själv var han vill bo.
— Du kommer att förlora honom!
— Kanske.
Fjärde dagen ringde Sasha själv. Rösten var trött.
— Ira?
— Jag lyssnar.
— Hur mår du?
— Bra. Jag lever.
— Och Nastja?
— Hon lever också.
Paus.
— Ska vi träffas? Prata?
— Om vad?
— Nå… vi måste lösa något.
— Bestäm. Ingen håller dig kvar.
En paus till.
— Är du arg?
Ira tänkte.
— Nej. Jag är inte arg. Jag förstod bara något.
— Vad förstod du?
— Att jag är trött på att alltid vara den som har fel.
Sasha suckade och lade på luren.
Femte dagen började som vanligt. Ira gjorde sig redo för skolan när telefonen ringde.
— Mamma! — Nastjas röst var rädd.
— Något är fel!
— Vad menar du med fel? — Ira kastade väskan och sprang till dottern.
Nastja stod i hallen. Ansiktet var svullet, ögonen knappt synliga, röda fläckar på halsen.
— Mamma, jag kan inte andas!
Ira tog upp telefonen.
— Ambulans? Akut! Dottern kvävs, allvarlig allergi!
Medan de väntade på läkare blev Nastja sämre. Hon satte sig på golvet och flämtade.
— Vad åt du? Vad drack du?
— Inget speciellt… Bara provade en ny kräm…
Ambulansen kom snabbt. Läkaren gav genast en injektion.
— Vi tar henne till sjukhus. Tillståndet är allvarligt.
Ira satte sig bredvid dottern i bilen. Händerna skakade.
— Mamma, om jag dör?
— Säg inte dumheter!
— Och om jag gör det? Säger du till pappa att jag älskade honom?
Iras hjärta knöt sig.
— Du säger det själv. Själv.
På sjukhuset togs Nastja till intensivvården.
Ira blev kvar i korridoren. Ska hon ringa Sasha eller inte? Om något händer?
Hon slog svärmors nummer.
— Tamara Pavlovna, kalla på Sasha. Nastja har tagits till sjukhuset.
— Vad?! Vad hände?
— Allvarlig allergi. Låt honom komma.
Sasha kom rusande efter en halvtimme. Blek, förvirrad.
— Var är hon? Hur mår hon? Vad säger läkarna?
— På intensivvården. Vi väntar.
De satte sig på hårda stolar bredvid varandra. Tystnad.
— På grund av vad? — frågade Sasha.
— Någon ny kräm.
— Dumma… Du har alltid testat först.
Ira tittade på sin man. Han hade åldrats under dessa dagar.
Eller hade hon bara lagt märke till det nu?
— Sasha, vad skulle ha hänt om jag inte hade ringt?
— Vad menar du med att du inte ringde?
— Vi pratar ju inte längre. Du gick.
Sasha tog sig för ansiktet med händerna.
— Ira, vad har det här med det att göra? Nastya…
— Det har allt med saken att göra. Vi bråkade över borsjtj. Och vår dotter kunde ha dött, och du hade inte ens vetat om det.
Han blev tyst.
Läkaren kom ut efter en timme.
— Nastyas föräldrar?
— Det är vi! — båda reste sig snabbt.
— Allt är okej. Faran är över. Men vi låter henne vara under observation över natten.
— Kan vi vara med henne?
— Självklart.
Nastya låg blek, men andades jämnt. När hon såg sina föräldrar började hon gråta.
— Pappa, du kom!
— Självklart jag kom, lilla tokiga.
Sasha satte sig bredvid och tog dotterns hand.
— Du skrämde oss.
— Jag trodde jag skulle dö. Och att ni aldrig skulle bli sams.
Ira satte sig på andra sidan.
— Vi bråkar inte, lilla vän.
— Jo, det gör ni! — Nastya försökte sätta sig upp.
— Ni har varit tysta i fem dagar! Tror ni att det är lätt för mig?
— Nastya, lugna dig, — sa Sasha.
— Nej! Jag är trött på det! Ni beter er som barn! Ni bråkade över något så dumt!
Ira och Sasha tittade på varandra.
— Det är inte dumt, — sa Ira tyst.
— Pappa tycker att jag är en dålig fru.
— Och mamma tycker att jag är en tyrann, — lade Sasha till.
— Och då? — Nastya rynkade pannan.
— Ni älskar ju varandra!
— Hur vet du det? — undrade Ira.
— Jag ser det! När mamma var sjuk på vintern sov pappa inte alls! Och när pappa bröt handen vaktade mamma honom på sjukhuset!
Ira mindes det. Ja, hon vaktade. Och Sasha sov verkligen inte när hon hade feber.
— Nastya, det handlar inte om kärlek, — började Sasha.
— Vad handlar det om då?
— Vi har glömt hur man pratar med varandra, — sa Ira.
— Vi bråkar bara.
Nastya stängde ögonen.
— Ni borde försöka på ett annat sätt.
Nastya somnade vid morgontimmarna. Ira och Sasha satt kvar bredvid hela natten.
— Vill du ha kaffe? — frågade Sasha.
— Jag går till automaten och köper.
— Ja, tack.
Han gick, kom tillbaka med två koppar.
— Smakar nog inte gott, — sa Ira efter en klunk.
— Nej, det är okej. Han klagar ju inte.
De var tysta en stund.
— Ira, kanske har hon rätt? Nastya?
— Vad menar du?
— Att vi beter oss som barn. Vi bråkade över något så dumt.
Ira tittade på sin sovande dotter.
— Inte över något dumt, Sasha. Det är för att du inte respekterar mig.
— Hur menar du, jag respekterar dig inte?
— Du kritiserar ständigt. Jag lagar mat dåligt, städar dåligt, jobbar för småpengar.
Sasha ställde koppen på golvet.
— Jag menar det inte illa…
— Hur menar du då? Trettio år varje dag är något fel.
— Mamma brukade alltid säga…
— Stopp! — Ira vände sig mot sin man.
— Vad har din mamma med detta att göra? Bor du med mig eller med henne?
Sasha rörde vid bakhuvudet.
— Eh… med dig, tror jag.
— Tror du? Sasha, du har bott hos mamma i fem dagar. Gillade du det?
— Ärligt?
— Ärligt.
— Usch. Hon behandlar mig som ett litet barn. Vad jag ska äta, vad jag ska ha på mig, när jag ska gå och lägga mig.
Ira log lite.
— Och hemma då, tog jag hand om dig?
— Nej. Hemma var du… — Sasha stannade.
— Hemma var du jämlik.
— Jag var det. Tills du började försöka uppfostra mig.
Sasha var tyst.
— Ira, vad ska vi göra nu?
— Jag vet inte. Vill du hem — åk hem. Vill du inte — bo hos mamma.
— Vill du att jag ska komma tillbaka?
Ira tittade på sin man. Trött ansikte, grått hår, bekanta händer.
— Ja. Men inte som du var förut.
— Hur då?
— Som respekterar mig. Som inte letar fel i allt.
— Och om jag inte klarar det?
— Då kan du inte. Jag kommer inte tolerera det längre.
På morgonen blev Nastya utskriven.
Läkaren sa att faran var över, men att man måste vara försiktig med smink.
— Ska vi åka hem? — frågade Nastya när de lämnade sjukhuset.
— Självklart, — sa Ira.
— Tillsammans?
Ira tittade på Sasha.
— Pappa bestämmer själv.
— Jag åker, — sa Sasha tyst.
Hemma gick han till sovrummet och tittade på sin del av garderoben.
— Ira, mina saker…
— De är kvar. Jag har inte rört något.
— Tack.
Ira lagade lunch. Hon smakade automatiskt på borsjtjen — var den för salt? Sasha kom in i köket och smakade också.
— Den är okej, — sa han.
— Är den verkligen okej eller är du rädd för att säga?
Sasha tittade noga på sin fru.
— Den är verkligen okej. Till och med god.
Under lunchen var de tysta. Nastya åt dåligt och tittade hela tiden på sina föräldrar.
— Kommer det alltid vara så här nu? — frågade hon.
— Kommer ni vara tysta?
— Vi vet inte än, — sa Ira ärligt.
— Då säger jag det, — Nastya lade ner skeden.
— Jag var rädd. När pappa gick. Jag trodde att jag alltid skulle vara skyldig.
— Vad skulle du vara skyldig för? — undrade Sasha.
— Om ni skiljer er måste jag välja vem jag ska bo med. Men jag vill inte välja. Jag vill vara med er båda.
Iras ögon blev våta.
— Dotter, vi ska inte skilja oss.
— Men ska ni?
Ira tittade på Sasha.
— Lära oss leva på nytt, — sa han. — Om det går.
På kvällen, när Nastya gick och lade sig, satte de sig i köket.
— Ira, jag vill försöka, — sa Sasha.
— Men jag vet inte hur.
— Börja med något enkelt. Kritiserar inte varje dag.
— Men om något verkligen är fel?
— Säg det på ett normalt sätt. Inte “igen för salt”, utan “kanske lite mindre salt?”
Sasha nickade.
— Vad mer?
— Fråga vad jag tycker. Jag är inte en app till dig.
— Okej. Och du då?
— Jag kommer säga vad jag inte gillar. Direkt, inte samla på mig.
— Överens?
— Överens.
Sasha sträckte ut handen. Ira tog den.
— Och dessutom, — lade hon till.
— Om något inte fungerar, spring inte till mamma. Prata med mig.
— Jag lovar.
Nästa dag ringde Sasha Tamara Pavlovna.
— Mamma, jag är hemma.
— Hur hemma? Bad Ira dig på knäna?
— Nej, mamma. Vi kom överens.
— Om vad?
— Om hur vi ska leva vidare.
— Sasha, du förstår väl att hon…
— Mamma, stopp. Det här är min familj. Jag klarar det själv.
Tamara Pavlovna blev tyst, förvånad.
En månad senare frågade Lena Ira:
— Så? Har din Sasha förändrats?
— Han försöker. Igår berömde han middagen. Och när jag strök skjortan dåligt sa han bara “det här behöver strykas lite till”.
— Och du?
— Jag strök den. Förr skulle jag blivit sårad och varit tyst en vecka.
— Så det fungerar?
— Hittills fungerar det. Vi får se.
Hemma gjorde Nastya läxor, Sasha läste tidningen, Ira lagade middag. En vanlig kväll för en vanlig familj.
Men nu visste de att det vanliga inte var för alltid och inte självklart. Det är varje dag på nytt.
— Mamma, är middagen klar? — ropade Nastya.
— Nästan! — ropade Ira tillbaka.
— Kan jag smaka? — frågade Sasha när han gick fram till spisen.
— Självklart.
Han smakade och nickade:
— Det blev en bra middag.
Och det var sant.