Min son David hade varit gift i bara en vecka när jag började märka något konstigt.
Hans unga fru, Lily, verkade perfekt i allt.
Artig, snäll, alltid redo att hjälpa till, hon hälsade på varje granne med ett leende.
På bröllopsdagen viskade till och med de mest kritiska släktingarna: — Ni har haft tur med en sådan svärdotter. Och jag trodde dem.
Men varje morgon, utan undantag, tog Lily av sängkläderna från deras säng.
Lakan, täcken, örngott — allt skickades till tvätten. Ibland till och med två gånger om dagen.
Först trodde jag att det bara var hennes känsla för renlighet.
Men med tiden började denna vana oroa mig.
En dag på eftermiddagen frågade jag: — Lily, varför byter du sängkläder varje dag? Hon log mjukt: — Jag är allergisk mot damm, mamma. Jag sover bättre när allt är fräscht.
Hennes svar verkade oskyldigt, men tvivel smög sig in i min själ. Sängkläderna var nya, valda till bröllopet.
Ingen i vår familj led av allergi.
Ändå tvättade hon om och om igen, som om hon försökte tvätta bort något som bara hon hade sett.
Misstanken gnagde på mig. Jag var tvungen att få reda på sanningen.
En morgon låtsades jag att jag gick till marknaden.
Jag slog medvetet igen grindarna och kom sedan tillbaka tyst.
När jag hörde Lily springa runt i köket, gick jag upp och öppnade försiktigt deras sovrumsdörr.
Den metalliska lukten slog mig omedelbart. Hjärtat sjönk. Jag ryckte i lakanet —
Och stelnade. Madrassen, som en gång varit kritvit, var täckt med stora blodfläckar.
Inte lysande röda, utan mörkbruna, sorgsna, som om de hade sjunkit in i tyget.
Mina händer darrade.
Jag öppnade lådan i nattduksbordet: bandage, antiseptisk vätska, en skjorta med torkat blod. Bevis på en noggrant dold hemlighet.
Med tung andning sprang jag till köket.
Försiktigt grep jag Lily i handleden och ledde henne tillbaka till sovrummet.
— Förklara för mig, — sa jag med skakande röst.
— Varför är detta blod här? Vad döljer du?
Hon stelnade, ögonen blev runda, läpparna darrade. Sedan rann tårarna.
Hon föll mot mitt bröst och grät: — Mamma… David… David har leukemi. I ett avancerat stadium. Läkare säger att han kanske inte har lång tid kvar. Vi gifte oss snabbt eftersom… jag ville vara med honom så länge som möjligt.
Hennes ord krossade mig.
Min son — min glada pojke som brukade bära mina kassar från marknaden, skämta med grannarna — led i tysthet.
Han ville inte oroa mig.
Jag mindes hans leende på bröllopet, hans skratt, hans lugna röst när han uttalade löftena. Och bakom allt detta — denna sanning.
Jag satte mig på sängkanten, knäna darrade. Lily satte sig på knä bredvid mig, ansiktet fullt av tårar.
— Jag byter sängkläder varje dag, — sa hon, — eftersom blödningen inte slutar. Jag vill att han ska sova i en ren säng. Jag vill bevara hans värdighet. Jag visste inte hur jag skulle säga det till er.
Källan till min ångest drog sig samman.
Jag kramade henne: — Du behöver inte bära detta ensam längre, min dotter. Från och med nu ska vi klara allt tillsammans.
Den natten fick jag ingen sömn. Smärtan gnagde i mig inifrån, men en ny styrka började växa inom mig.
Vid gryningen gick jag till marknaden, köpte extra lakan, tvättmedel och baljor.
Sedan dess har jag gått upp tidigt för att tvätta tillsammans med henne.
Tillsammans gnuggade, sköljde och vek vi sängkläder, våra händer röda av vatten och tvål.
För första gången förstod jag att Lily inte bara var min svärdotter. Hon blev min dotter på riktigt.
De följande månaderna var de tyngsta i mitt liv. David blev svagare för varje dag.
På morgnarna kunde han ibland inte ens le. Men Lily stannade vid hans sida, outtröttlig.
Hon gav honom buljong, viskade ord av kärlek och höll hans hand varje sömnlös natt.
Tre månader senare, innan solen ens gått upp, gick David stilla bort. Utan ljud, utan dramatik: bara andetaget stannade, själen frigjordes.
Lily höll fortfarande hans hand och upprepade ”Jag älskar dig” tills tystnaden tog honom.
Vi begravde honom under akacian, bredvid kyrkan.
Medan grannarna bar blommor, kändes det som om mitt hjärta skulle brista.
Men Lily stod rak, ansiktet fullt av tårar, med en tyst nåd.
Efter begravningen började hon inte samla ihop sina saker.
Hon återvände inte till sina föräldrar. Hon stannade — hos mig.
Tillsammans fortsatte vi att driva vårt lilla matstånd.
Hon lärde sig kundernas favoritmat, skrattade med barnen, arbetade bredvid mig som om hon alltid hade varit här.
Två år gick. Ibland frågar folk varför min svärdotter fortfarande bor hos mig. Jag bara ler.
— Hon var inte bara Davids fru, — säger jag.
— Hon blev min dotter. Och det här huset kommer alltid att vara hennes hem.