Han var där, han tittade fortfarande på mig, andades lugnt mot mig… och nu är det bara tystnad.
Jag försökte att inte gråta framför honom, pratade mjukt med honom, sa att det var okej att gå… men egentligen gick mitt hjärta i tusen bitar.
Jag tittar på hans korg, den är tom, hans leksaker ligger fortfarande där… det känns som att han ska komma tillbaka, att han ska kraffsa på dörren… men nej.
Han var inte bara en hund. Han var allt för mig. Min bebis, min kompis, min trygghet…
Jag vet inte hur jag ska klara det här. Jag är helt vilsen.
Men att se att det finns människor här som förstår… det hjälper mig.
Jag behöver prata om det. Gråta. Skriva, även om det inte blir vettigt.