Den första bröllopsnatten fick henne att skaka.
Mitrofan Petrovitjs dag var strålande som solen vid zenit — dagen för hans triumf, dagen då han, mäktig, rik och inflytelserik, återigen blev en make.
Men inte bara en make — han blev härskaren över ödet för en ung, bräcklig men otroligt vacker kvinna.
Bröllopet hölls med en prakt värdig en kunglig vigsel: salen var dränkt i snövita liljor och scharlakansröda rosor, glasen klingade i takt med levande orkestermusik och borden dignade av delikatesser från hela världen.
Varje gäst som var inbjuden till detta storslagna evenemang kände sig inte bara som en gäst — han var en deltagare i en historisk handling.
Och allt detta — för ett enda syfte: att befästa makten, att kuva, att krossa.
Mitrofan Petrovitj sparade inte.
Han lade ut sagolika summor för att varje ögonblick av denna kväll skulle bränna sig fast i minnet som ett mästerverk, som ett monument.
Men bakom all denna prakt dolde sig en grym sanning: detta var inte hans första äktenskap.
Och, vilket var ännu viktigare — hans utvalda, Lenočka, en långbent, strålande blondin med ögon fulla av sorg, kände inte ett uns av glädje.
Hennes leende var målat som en mask, hennes dans mekanisk som hos en docka på trådar.
Och i djupet av hennes blick kunde man läsa uppgivenhet, som om hon inte gick på bal utan till en avrättning.
Varför går då en strålande, ung, livfull flicka, som männen dyrkade, plötsligt med på att gifta sig med en man som är hela fyrtiotvå år äldre än hon?
Gästerna viskade bakom ryggen och kastade gissningar mellan sig som spelmarker: ”Säkert för pengarna!” — sa några.
”Säkert vill hon ha status!” — svarade andra.
Men ingen kände till den verkliga orsaken.
Ingen utom Lena själv och förstås Mitrofan Petrovitj.
De förenades inte av kärlek, inte av passion, inte av längtan efter bekvämlighet — de förenades av ett förflutet.
Mörkt, tungt, fyllt av svek och smärta.
När de sista skålarna äntligen hade tystnat, när toastmasterns röst hade dött bort och de sista gästerna, bländade av champagne och skådespel, hade åkt hem, lade sig tystnaden.
En tystnad där man hörde hämndens andetag.
De nygifta begav sig mot villan — inte bara ett hus, utan en herrgård som tronade på en kulle som ett slott i en vampyrsaga.
Där inne — lyx, antika möbler, tavlor, speglar i förgyllda ramar.
Och sovrummet… Åh, sovrummet!
En bred himmelssäng, sängkläder av siden, ljus som flämtade som demoners ögon.
Lena följde brudgummen som en fånge.
Hennes slöja, lång som en flod, släpade över marmorgolvet och rörde vid vinfläckar och smuts som fortfarande fanns kvar från bröllopet.
Hon märkte det inte.
Hennes medvetande var förlamat av rädsla.
Och han — Mitrofan Petrovitj — gick med huvudet högt, med ett segrarens leende.
I hans ögon kunde man läsa makt, tillfredsställelse, nästan djurisk glädje.
— Du kommer inte undan mig, — upprepade han i sina tankar.
— Du är min nu.
För alltid.
När de kom in i sovrummet vände han sig mot henne, och hans blick blev iskall.
— Varför har du smutsat ner dig som en gris? — väste han och borrade sina ögon i henne.
— Du är nu Mitrofan Lavrentjevs hustru!
Har du glömt det?
Du måste motsvara!
Renhet, ordning, blygsamhet — det är ditt öde!
Som förr!
Som då, när du var ärlig!
Hon teg.
Hennes darrande händer kämpade med klänningens knappar.
Hon skickades in i badrummet — för att rena sig, som om synder kunde tvättas bort med vatten.
När hon kom tillbaka, i morgonrock med vått hår, stannade hennes hjärta.
På sängen låg två föremål.
Det första — ett skrynkligt kuvert med gulnade kanter.
Det andra — ett gammalt barnfoto: två tonåringar vid floden, skrattande, lyckliga.
På baksidan — inskriptionen: ”Slavik och Lena. För alltid”.
— Älskling, — hördes Mitrofan Petrovitjs hånfulla röst, — förväntade du dig inte det?
Minns du att jag sa att du kommer att ångra dig?
Att allt kommer tillbaka?
Att ingenting förblir ostraffat?
Lena vinglade.
Hennes ansikte blev vitt som snö.
Hennes ögon rullade bakåt.
Och hon föll ihop — i svimning.
Men han rörde sig inte från sin plats.
Han såg på henne som ett rovdjur på sitt fällda byte.
Och i hans blick fanns varken medlidande eller medkänsla.
Bara kall, beräknande hämnd.
Men för att förstå vad som händer måste man blicka tillbaka i tiden.
Tjugo år tidigare.
Då fanns varken villor, miljoner eller masker.
Det fanns en flod, månen som speglade sig i vattnet som en silverspegel, och två tonåringar, hopplöst förälskade.
Slavik och Lena.
Två hjärtan som slog i takt.
Han — en enkel pojke som bodde i ett hus vid vattnet, son till en ingenjör som hade förlorat sin fru i en bilolycka.
Hon — en föräldralös flicka som växt upp på barnhem, men med eld i ögonen och en dröm om ett bättre liv.
— Det var svårt att smita ut, — viskade hon och skrattade.
— Den där krokodildamen — fostermamman — hade vakt igen.
Hon har sömnlöshet som en uggla!
Men jag var smartare!
Jag lade en docka av trasor på kudden och klättrade ut genom fönstret till dig!
— Du är ett geni! — beundrade Slavik.
— Nu kan ingenting skilja oss åt, eller hur?
— Självklart, Slavusja, — svarade hon och tryckte sig mot honom.
— Vi gifter oss när vi båda fyller arton.
Och vi kommer att vara lyckliga.
De satt hela natten vid floden, pratade om drömmar, om barn, om ett hus vid vattnet.
Tiden flög som vinden, och de märkte inte ens när morgonen kom.
Åren gick.
Slavik tog studenten och började arbeta med sin far i deras blygsamma bilverkstad.
Lena blev bokhållare, men skyndade sig inte att börja jobba.
Varför skulle hon?
Hon hade en riktig försörjare vid sin sida.
Men med tiden förändrades något.
Hennes ungdomskärlek svalnade.
Hon drömde om fina klänningar, dyra bilar, fester i elitklubbar.
Och Slavik… Slavik var för enkel.
Och på deras bröllopsdag försvann hon.
Hon lämnade bara en lapp: ”Förlåt. Jag älskar en annan.”
Slavik hittade henne i huset hos hennes nya utvalde — en fet, självbelåten affärsman, dubbelt så gammal som hon.
Han rusade till dörren och krävde en förklaring.
Han blev utslängd som en hund.
Lena stod vid fönstret och skrattade.
— Du kommer att ångra dig! — skrek han, krossad, förstörd.
— Men då kommer det redan vara för sent!
Det hade gått mer än tio år.
Slavik och hans far hade förvandlat verkstaden till en stor produktionshall.
Den tidigare fästmannen hade blivit en framgångsrik entreprenör.
Och Lena?
Hennes ”prins” svalnade snabbt, kastade ut henne som en onödig sak.
Hon var tvungen att återvända till bokföringen.
Hon arbetade, kämpade sig uppåt, men hennes själ grät fortfarande av skam och ånger.
Och en dag träffade hon på en anställningsintervju i ett stort företag Mitrofan Petrovitj.
Generaldirektören.
Mäktig, kall, med en isande blick.
Hon kände inte igen i honom Slavs far.
Hon kände inte igen honom — och det blev hennes ödesdigra misstag.
Efter några månader hittade hon en lucka i bokföringen.
Bara i fem minuter blev hon ensam på kontoret.
Och hon tog ett beslut — vidrigt men lockande.
Hon stal.
Mycket.
Väldigt mycket.
Men Mitrofan Petrovitj var inte bara en affärsman.
Han var en jägare.
Han visste allt.
Och istället för polisen erbjöd han henne en uppgörelse:
— Jag kommer inte att ange dig.
Men du ska bli min hustru.
Och i huset ska du arbeta som tjänarinna.
Och det här dokumentet… — han klappade på mappen med bevisen, — stannar hos mig.
För säkerhets skull.
Så att du inte får för dig att rymma.
Hon gick med på det.
Tårarna rann nerför hennes kinder, men hon hade inget val.
Och nu — tillbaka till sovrummet.
Till de två föremålen på sängen.
När Lena återfick medvetandet såg hon ingen gammal man.
Hon såg Slavik.
Han tog av peruken, skägget, de konstgjorda rynkorna.
Framför henne stod samma pojke vid floden.
Bara nu — med ögon fulla av smärta och vrede.
— Nå, ska vi prata? — frågade han, som då vid vattnet.
— Som på den gamla goda tiden?
— Förlåt mig! — skrek hon och föll ner på knä.
— Förlåt mig, Slavik!
Jag var svag, dum, girig!
— Nej, — svarade han kallt.
— Du förtjänar ingen förlåtelse.
Du kommer att vara en varning.
För alla som tror att man kan förråda kärlek för pengar.
Min far ville inte ha hämnd.
Han ville att du skulle förstå.
Du är ingenting för honom.
Han älskar fortfarande mamma.
Och dina dokument — jag har sparat dem.
Hela världen ska få veta att du gifte dig med en gammal man för pengar.
Hela världen ska få veta att du förrådde kärleken.
Hon gick.
Utan tårar.
Utan kraft.
Utan framtid.
Hon återvände till vandrarhemmet.
Där väntade bara en enda tjänst på henne — som städerska.
Hon grep den som en drunknande griper efter ett halmstrå.
Och nu, när hon moppar golv, minns hon floden, månen, skrattet, kärleken… och förstår: vissa misstag går inte att rätta till.
Vissa tårar går inte att skölja bort.
Och vissa hjärtan går inte att få tillbaka.
Och på kullen, i herrgården, sitter Mitrofan Petrovitj vid eldstaden, håller det nämnda fotografiet i händerna och viskar:
— Son… du klarade det.
Du hämnades inte.
Du visade bara sanningen.