Jag tänkte att terrorister knappast skulle lämna sina skor var som helst om de hade sprängämnen.
Och de skulle definitivt inte stava fel på etiketten.
Här står det däremot tydligt och rätt vad som finns i kartongen…
Jag tänkte att det nog är sant.
Jag öppnade och såg: verkligen en hamster.
En liten, rödaktig och mycket lurvig – kanske en angorahamster, om hamstrar kan vara angora, som katter.
I kartongen låg små bitar av näsdukar, fröskal och en enkrona.
För tur, antagligen.
Hamstern var mycket snabb.
Han nosade på mina fingrar – morrhåren rörde sig – och försökte klättra ur kartongen.
Men det tillät jag inte, jag stängde locket och tog med honom in i lägenheten.
Jag tänkte att en levande hamster inte kan bo i en kartong i trapphuset – och jag kunde inte behålla honom hemma heller.
Katten skulle säkert äta upp honom.
Katten, en grå katt, är en passionerad jägare av naturen.
Ibland smyger hon på duvor, ibland på sparvar…
Hur skulle en sådan personlighet acceptera en hamster i huset?
Jag ställde kartongen på golvet, lade i lite gryn och pasta så att hamstern inte skulle ha tråkigt, och började ringa runt till alla som kanske ville ha en hamster.
Men på något sätt ville ingen ta honom – någon var på landet, någon hade katt eller hund hemma, eller så var farmor rädd för gnagare…
Endast en bekant lovade att ge en gammal fågelbur så att hamstern kunde gömma sig för katten.
Så jag gick till honom för att hämta buren.
Jag tänkte att hamstern får bo hos mig tills folk kommer tillbaka från landet och allt ordnar sig.
Jag var borta i ungefär fyrtio minuter.
När jag kom hem och skulle göra i ordning ett “inflyttningsparty” för hamstern, öppnade jag kartongen – men varken hamster, gryn eller pasta fanns kvar.
I hörnet fanns ett snyggt runt gnagshål.
Katten satt på bokhyllan och såg ut som om hon inte visste någonting.
Grynen och pastan hittade jag.
Hamstern hade delat upp dem i högar och gömt dem runt om i lägenheten för sämre tider: en hög under soffan, en hög under skåpet, en hög bakom kylskåpet…
Men vart han själv tog vägen är helt oklart.
Jag letade med ficklampa överallt där jag kunde nå – hamstern var borta.
Det måste vara katten, den intellektuella katten från S:t Petersburg, som fångade och åt upp honom som en vild lantmus – inte ens pälsen blev kvar.
Jag tyckte synd om hamstern, sopade bort hans hemliga förråd och bestämde att det inte fanns några andra levande varelser i huset förutom katten.
Men jag hade fel.
Fem dagar senare satt jag på kvällen i köket med min laptop.
Jag jobbade och väntade på att vattenkokaren skulle koka upp.
Katten slumrade bredvid mig på en pall.
Plötsligt hörde jag ett väldigt svagt prasslande – som en mus som går på tå.
Det prasslade från spisen till soptunnan.
Jag kom genast att tänka på hamstern och kikade försiktigt runt hörnet av bordet.
Jag såg: hamstern gick längs väggen, fokuserad och vaksam som en spion, mycket målmedveten.
Han nådde röret under diskhon, klättrade upp på det, kröp längs röret till soptunnan och började noggrant undersöka den.
Jag hade skalat och stekt potatis och kastat skalet, men soptunnan var inte helt stängd.
Hamstern kämpade, tryckte locket längre åt sidan – och drog ut en remsa potatisskal.
Där tänkte jag: nu har jag dig, lilla vän.
Jag ville precis täcka över honom och reste mig upp – men hamstern rullade runt på golvet och hoppade bakom spisen.
Han sprang, höjde huvudet och potatisskalet släpade efter som en dödad zebra efter ett lejon.
Jag var nästan för sent ute.
Hamstern drog skalet bakom spisen, där man inte kan nå honom – och började festa där, man kunde till och med höra hur det knastrade.
Okej, tänkte jag. Nu vet jag allt om dig.
Ingen mer skal för dig.
Vi får se vad du gör när du blir hungrig.
Och det var det – inget mer skräp till honom.
Vad jag än behövde kasta ut, gjorde jag det genast.
Hamstern lever bakom spisen och verkar vara mätt.
Ibland hör jag hur han mumsar där.
Förmodligen har han också tagit grynen och pastan bakom spisen.
Han lever på sina gamla förråd.
Men jag hade fel igen.
Den hamstern hade kopplingar till terrorister.
Jag kallade honom för mig själv “Lurvig” – det mest gangsteraktiga smeknamnet, som “Kröken” eller “Galningen”.
Och han var rädd för ingen – varken katten eller mig.
Han utnyttjade oss båda.
När hamstern förstod att jag stängt honom ute från skal, morotsrester, äppelfrön och annat som man kan hitta i skräpet, bestämde han sig för att ägna sig helt åt katten.
Jag vet inte hur han kom överens med henne.
Kanske var hon helt enkelt överväldigad av hans fräckhet.
Men katten rörde honom inte – försökte aldrig fånga honom.
Han gick förbi henne och vände sig nonchalant om som om han kastade över axeln: “Tjena, lilla vän!” – och hon följde honom bara med förvånad blick.
Han gick till hennes matskål.
Och katten, den urbana intellektuella katten, djupt chockad, såg på när den där banditen stoppade hennes kex för katter med känslig mage i kinderna.
Lurvige fyllde kindpåsarna så mycket att de slutade någonstans vid svansen – och bar dem till sitt gömställe bakom spisen.
Efter ett tag tappade hamstern helt skamkänslan och blev orädd.
Jag lade handen över honom när han genomförde ännu en stöld från katten.
Jag var mycket nöjd över att Lurvig skulle bo i fågelburen.
Av en sån fräck och hårdför hamster kan man vänta sig vad som helst: tänk om han gnager av sladdar?
Jag lade godsaker för gnagare i buren, kålblad, maskrosblad, vitaminberikade frön och ett löphjul så att Lurvig inte skulle dö av tristess i fångenskap – men allt detta var inte vad just den här hamstern ville ha.
Han var extremt frihetsälskande, den hamstern.
Han började genast planera sin flykt: han kände på dörren, kröp på pinnarna och skakade dem, provade att bita i dem.
Jag var säker på att han inte kunde ta sig någonstans – kan man bita igenom metall med tänderna? – men riktig frihetslängtan stoppas inte av något galler.
Lurvig rymde efter en vecka, när han listade ut hur man öppnar låset på burdörren.
Buren var tydligen inte gjord för hamstrar: dörren låstes med en liten metallpinne – och Lurvig lyckades flytta på den.
Ingen kanariefågel hade klarat det.
Hamstern valde ögonblicket perfekt: jag var inte hemma.
Han tog sin stöld från soffbordet – kakor, gelébönor – och jag tror många kattkex – till sitt gömställe bakom spisen.
Och började leva ett asocialt liv igen, med småstölder och riktig rånarlivsstil.
Han blev mycket försiktig.
Lurvig blev fångad bara på grund av grannarna ovanpå.
Deras rör gick sönder och vatten rann från taket in i mitt kök.
En vanlig katastrof med hinkar och trasor.
Medan grannarna fixade och ringde rörmokare ställde jag en stor plastbehållare under dropparna.
Och där föll hamstern i.
Jag vet inte hur han kom in.
Kanske ville han dricka, kanske var det hans nyfikenhet och risktagande som fick honom att undersöka vad det var för behållare på en olämplig plats och om det fanns något intressant i den.
Hur som helst gled han ner och plumsade i vattnet.
Som tur var lagade grannarna röret och det rann bara lite vatten.
Jag hittade Lurvig på morgonen, stående på bakbenen i vattnet till bröstet; framfötterna vilade mot kanten av behållaren.
Han såg förtvivlad ut som en sjöman på en sjunkande ubåt och skakade av köld.
Jag torkade honom med servetter och värmde honom med hårtorken – han var så blöt och ynklig, jag var rädd att han skulle bli sjuk.
Jag underskattade Lurvig.
Den hamstern var tuff och härdad.
Efter den hemska händelsen nös han inte ens en gång.
I buren började han genast planera sin nästa flykt.
Lurvig bodde länge hos mig.
Av respekt för hans personlighet ville jag inte ge bort honom till bekanta.
Han rymde ungefär tio gånger under sitt liv, utan att vara rädd för katten, höga ljud eller mina steg.
Han var beredd att göra vad som helst för friheten, den hamstern, tydligt född i fångenskap av andra hamstrar som också var födda i fångenskap.
Han var av naturen en äventyrare och en skojare.
Och ni säger att hamstrar är dumma…