Jag var bara fem år gammal när jag för första gången blev lämnad ensam.
Inte bara ensam, utan i ett enormt metallmonster som kallades “tåg”, som dundrade över rälsen som om det hånade min barnsliga rädsla.
Först förstod jag inte vad som hände.
Runt omkring mig hastade människor förbi, klädda i grått och mörka färger, med trötta ansikten och tunga väskor.
Det luktade järn, svett, cigarettrök, rökt fisk och något mer – som om alla livs dofter blandats på en och samma plats.
Mamma sa att hon skulle gå ut ett ögonblick: “för att be om te av konduktören”.
Hon pratade alltid kort, som om varje ord kostade kraft.
Men den dagen tog hon lite längre tid på sig än vanligt.
När hon knäppte min overall skakade hennes händer.
Inte mycket – nästan omärkbart för andra.
Men jag märkte det.
Jag märkte allt.
Särskilt när vuxna försökte vara lugna för att inte skrämma oss barn.
Hon tittade på mig… inte som vanligt.
Längre.
Djupare.
Som om hon ville minnas.
Eller säga adjö.
Och sedan gick hon bara.
Bara så.
Som om det inte var något särskilt.
Som om det var en vanlig resa, ett vanligt stopp, en vanlig dag.
Men det var ingen vanlig dag.
Jag väntade.
Fem minuter.
Tio.
En halvtimme.
En timme.
Jag räknade tiden i sekunder, som kändes som en evighet.
Jag lyssnade till varje steg utanför dörren, varje slumpmässig röst, varje ljud som kunde innebära att hon kom tillbaka.
Men hon kom inte.
Vagnens dörrar slog igen med ett brak, tåget började röra på sig, och jag sprang till fönstret och tryckte pannan mot glaset.
Plötsligt blev världen för stor, och jag – för liten.
Jag såg hur perrongen blev mindre, hur människors ansikten blev till suddiga fläckar, hur mamma inte fanns där längre.
Inte alls.
Och där var jag – ensam.
I en värld där ingen visste att jag hade blivit kvar.
Jag grät inte.
Inte direkt.
Förmodligen för att jag fått höra hela livet: “pojkar gråter inte”.
Det blev en del av mig, även om något gick sönder inuti.
Jag satt bara där, stirrade på sätets rygg framför mig, och upprepade inom mig: “hon kommer snart tillbaka, hon kommer snart med te”.
Jag ville att det skulle vara sant.
Ville det så mycket att jag började tro på det.
Tills en kvinna som satt mittemot mig frågade:
– Vem reser du med, lilla vän?
– Med mamma, – svarade jag. – Hon gick för att hämta te…
De orden upprepade jag under hela resan.
Varje gång någon kom fram, varje gång jag hörde en fråga, sa jag samma sak.
Som om det skulle göra det sant om jag bara sa det tillräckligt många gånger – att hon skulle komma med en pappersmugg i handen.
Men hon kom aldrig tillbaka.
Vid nästa station möttes jag av någon.
Kanske någon från järnvägen, kanske polisen.
Jag minns inte exakt.
Alla dessa ansikten smälte ihop till ett – vänligt, men likgiltigt.
De tog mig till stationschefens kontor.
Där luktade det gammalt trä, cigarettrök och något sött.
Jag fick en karamell.
Jag ville inte äta den.
Kunde inte.
Mina händer lydde inte.
Men jag tog den.
För att visa att jag var lydig.
Att man kunde vara varsam med mig.
Sedan kom barnhemmet.
Ett kort ord, som om det inte var något farligt.
Men i verkligheten – en hel värld där varje steg ekar i väggarna, där ljuset aldrig lyser starkt, och där lukten av billig tvål är det enda som aldrig förändras.
Oändliga korridorer, gnisslande dörrar, kalla golv och röster från uppfostrare som sällan låter vänliga.
Där fick jag en säng i hörnet – precis vid väggen, ett lakan med en fläck som ingen längre försökte tvätta bort.
Föreståndarinnan, med ett ansikte som en gammal skolrektor, sa:
– Du har tur, vi har nästan inga små barn längre.
“Tur”.
Det ordet upprepade jag för mig själv på nätterna, medan jag låg under det tunna täcket, lyssnade på grannar som prasslade och golvbrädor som knarrade.
Tur.
Varför fryser jag då så?
Varför slår mitt hjärta så snabbt, som om det vill hoppa ur bröstet?
Varför vill jag skrika men kan inte?
De första veckorna väntade jag.
Väntade på att mamma skulle komma.
Att hon gjort ett misstag, gått vilse, tappat biljetten.
Att allt det här bara var en hemsk dröm.
Varje ljud i korridoren blev ett larm.
Jag flög upp ur sängen, sprang till dörren, hoppades att det var hon.
En gång röt en uppfostrare åt mig, en lång man med bister blick:
– Sluta nu.
Ingen kommer att komma efter dig.
Hans ord var precisa och obarmhärtiga.
De träffade mig som ett slag.
Och jag slutade vänta.
Från det ögonblicket blev jag “ingens”.
Ingen behövde mig, jag tillhörde ingen.
På barnhemmet lär man sig snabbt reglerna för att överleva: gråt inte, tro inte, stick inte ut.
Slår de dig – stå ut.
Får du andras kläder – var tyst.
Du har inget förflutet, och du är inte värdefull för någon, förrän du lärt dig vara “bekväm” för andra.
Jag stängde mig inne.
Inifrån.
Som om jag byggt en mur omkring mig.
De började kalla mig “Loket” – inte för att jag gillade tåg, utan för att jag alltid satt vid fönstret och tittade långt bort, som om jag väntade på avgång.
Jag visste inte ens vart jag ville.
Bara att här var det dåligt.
Åren gick.
Ibland försökte någon av uppfostrarnas visa omtanke.
En sa en gång till mig:
– Med den där hjärnan klarar du dig.
Det viktigaste är: håll dig borta från människor.
Och det gjorde jag.
Inte för att jag ville.
För att det annars gjorde ont.
Väldigt ont.
Jag slutade vänta.
Slutade tro.
Bytte till och med namn när jag fick mitt ID.
Ville sudda ut allt som hade med det barnet att göra, som väntade på te vid fönstret.
Tjugofem år gick.
Under den tiden gjorde jag karriär inom IT, köpte en lägenhet på lån, skaffade en hund.
Jag kallade honom “Te”.
Bara för att det ordet blev en symbol för något som aldrig fanns.
Men som ändå var viktigt.
En dag vaknade jag och förstod: jag måste återvända.
Inte för ett möte.
Inte för förklaringar.
Bara för att inom mig fanns ett tomrum – lika stort som en barnstol vid fönstret.
Jag köpte en biljett till just den staden.
Till just den perrongen.
Den såg nästan likadan ut.
Samma järnbänkar, samma gamla lyktor, samma duvor som tiggde smulor av resenärer.
Jag stod där länge.
Tittade.
Rörde mig inte.
Ville skrika, slå luften, som då – vid fem års ålder.
Men jag stod bara stilla.
Och plötsligt satte sig en kvinna bredvid mig.
Gråhårig, i en billig jacka.
Hon tittade rakt fram, och hennes händer skakade.
Jag kände en märklig känsla – som déjà vu.
Som om tiden hade böjt sig till en cirkel.
– Ursäkta, – sa jag. – Väntar ni på någon?
Hon såg på mig.
I hennes ögon – något bekant.
Kanske bara en tillfällighet.
Eller så ville jag att det skulle vara bekant.
– Inte längre, – svarade hon tyst. – Jag sitter här varje lördag.
Jag… bara sitter.
– Varför?
Kvinnan tvekade.
Sedan andades hon djupt:
– För att jag en gång… lämnade någon på den här perrongen.
– En son?
Hon nickade.
I det ögonblicket förstod jag: det är hon.
Mamman som gick.
Kvinnan som lämnade mig ensam.
Kanske inte för att hon ville.
Kanske inte för att hon inte älskade mig.
Hon bara gjorde det.
Jag borde ha ställt tusen frågor.
Skrika.
Gå därifrån.
Springa.
Men istället sa jag:
– Du kom aldrig med teet.
Hon tittade på mig.
Hennes läppar började darra.
Hennes ögon fylldes med tårar.
Och för första gången på 25 år såg jag en vuxen gråta – inte av smärta, utan av skuld.
Vi kramades inte.
Det fanns inget sagolikt återseende.
Ingen musik, inget ljus, inget plötsligt förlåtande.
Vi bara satt där.
Två själar, vilse på livets räls.
Efter ett kvarts sekel – återigen på samma perrong.
Och i det ögonblicket förstod jag: ibland börjar förlåtelse inte med ord.
Ibland börjar det med tystnad.
Med det enkla faktumet: “du var här. Jag också. Vi lever båda”.