Det mötet skulle de minnas för livet.
– Katjusja, vart ska du?
– Mormor, jag går till skogen! Jag ska plocka örter för att bota dig, svarade barnbarnet.
– Vad hittar du på? Jag tar en tablett och blir frisk.
Och i din ålder är det bättre att stanna hemma.
Har du hört på radion? De sa att fångar har rymt från fängelset.
Skrattande gav Katja mormor en puss på näsan och sa:
– Oj, tror du verkligen att de stannade i vår skog? Mormor, du hör allt möjligt och sedan inbillar du dig saker.
Oroa dig inte, jag klarar mig!
När Uljana Nikititjna såg efter barnbarnet som gick rakt in i skogen, kände hon en oro i sitt hjärta.
Katja hade hon fått för några år sedan.
Flickans föräldrar var borta, och mormor tog emot den 11-åriga flickan.
Katja var ett ovanligt barn från tidig ålder.
Hon botade djur och fåglar genom att hitta läkande örter.
När hon kom till byn till mormor började hon också hjälpa människor.
Skogen började nästan direkt efter byn.
När flickan gick på stigen hörde hon:
– Katja! Ska du plocka svamp?
Hon stannade och såg grannen.
– Det är för tidigt för svamp än, farbror Misja.
Det är ju början av sommaren, – skrattade Katja.
– Jag måste plocka örter till min sjuka mormor.
– Det är en god sak.
Man måste bota mormor, – svarade Michail.
– Och ska du inte titta till min ko? Den låter mig inte komma nära.
Jag hörde att du räddade hingsten hos Semenov förra året.
Kanske kan dina mediciner hjälpa mitt djur också? Jag ska inte glömma det.
– Farbror Misja, självklart ska jag titta till den.
Vi bor i samma by, hur kan jag låta bli? – höll Katja med.
När hon gick in i skogen märkte hon inte hur långt in hon kommit.
I väskan hade hon redan samlat tillräckligt med olika örter.
Skogen skrämde inte Katja.
Hon kunde avgöra var norr och söder var, och hittade alltid snabbt ut ur skogsdungen.
Hon knöt säcken med örterna hårt och styrde mot sin by.
Plötsligt kände Katja fara med hela kroppen.
Hon mindes samtalet med mormor om fångarna, men avfärdade det.
Nej, de kan inte vara i denna skog! Då föll hon och slog sig hårt i knät.
När hon lyfte huvudet mötte hon blicken från en okänd man.
– Oj, vilket djur jag hittade! – utropade den skäggige främlingen.
– Kom igen, resa på dig.
Katja förstod vem det var och reste sig.
Mannen pekade med kniven åt vilket håll de skulle gå.
Snart kom de till en glänta där tre andra sådana som han fanns.
En av dem, den yngsta, ungefär 20 år, låg på gräset och blödde.
– Var hittade du henne? – frågade en av männen förvånat.
– I skogen!
– Varför tog du med henne?
– För att hon inte ska berätta för någon om oss!
– Så vi har en gisslan också? – sade en annan.
– Håll käften, – beordrade den skäggige.
Sedan knuffade han Katja och sa till henne:
– Sitt här och rör dig inte.
Annars blir det värre.
Jag kan skära halsen av dig, förstått?
Flickan nickade.
Hon tittade utan att släppa ögonen från den unge fången.
Medan de tre männen bråkade om något smög Katja försiktigt fram till den skadade pojken.
Han hade uppenbarligen förlorat mycket blod.
Varsamt vek flickan upp hans byxben.
Sedan tog hon örter från väskan, rullade dem i händerna och lade dem på såret.
Männen tittade på henne gemensamt men sade inget.
– Kan du göra lite varmt vatten? – bad Katja.
– Hur? Om vi tänder en eld ser de röken genast! – svarade en av fångarna.
– De kommer inte att se det.
Vinden blåser inte mot byn, – sa flickan.
– Er kamrat kommer att dö om han inte dricker denna avkok.
– Okej då.
Låt oss göra som hon säger, annars får vi en synd på oss, – höll den som inte var skäggig med.
– Ja, Stepa, låt oss rädda mannen, – sade en annan.
Katja förstod att Stepa var ledaren.
Det verkade som han organiserat deras flykt.
Medan Stepa försvann i buskarna för att leta efter vatten till teet, viskade männen tyst sinsemellan:
– Vart ska vi nu? För flickan kommer vi få sitta inne också.
– Jag säger samma, men vi kommer inte undan Stepa.
Då blandade sig Katja i:
– Ska vi söva honom?
Plötsligt dök Stepa upp ur buskarna.
Han såg misstänksamt på männen.
Katja vände sig bort och låtsades behandla den sjuka pojken.
Vattnet kokade snart.
Flickan bryggde te till alla och räckte det till männen:
– Drick, det ger styrka.
– Är du en örtakvinna? – skrattade en.
– Nästan.
Min mormor kan örter bättre.
Jag lär mig av henne! – svarade Katja.
– Men ansträng dig inte för mycket.
Den här vännen kommer ändå inte att återhämta sig, och vi tänker inte bära på honom, – sade Stepan.
Plötsligt började pojken hosta.
– Var är vi? – frågade han.
– Oj, han vaknade! – utropade en av fångarna.
– Vem är du? – fortsatte den unge mannen och såg på Katja.
– Jag är Katja, – ryckte hon på axlarna.
– Okej, vi har inte tid att sitta här längre.
Vi går, – beordrade Stepan och tog kniven.
Då vinglade han till.
– Har du lagt något i mitt te, din jävel?
Stepan föll till marken.
– Oj! – utropade en fånge och såg hur ledaren snarkade.
– Hur länge ska han sova så?
– Minst ett dygn, – sade Katja.
– Sedan tar det ett par dagar för honom att återhämta sig.
– Så, ska vi ge upp? De hittar oss ändå, – föreslog en av männen.
– Vi ger upp, – höll en annan med.
– Och du, Katja, kommer du att berätta om oss? Hur lång tid tar det?
– Cirka en timme till byn.
Där hittar jag bypolisen.
Oroa er inte, han kommer inte att vakna.
Här, ta lite örter till, brygg te så att er kamrat inte får feber plötsligt.
Hon skyndade sig hem.
… Åtta år hade gått.
Katja hade utbildat sig till sjukvårdare och hjälpte nu människor och djur inte bara med örter.
Mormor var borta sedan länge.
Flickan bodde ensam i huset.
Idag var en ledig dag.
Från nästan varje gård steg en söt badrumsdoft.
Katja gick ut ur huset med hinkar.
Vid brunnen ropade en ung mansröst:
– Flicka, kan jag hjälpa dig? Du är så skör! Du ska inte bära tunga hinkar!
Katja vände sig om.
Framför henne stod en okänd man, omkring 30 år gammal.
– Okej, men blir det inte tungt för dig?
Skrattande svarade han:
– Nej, jag är visserligen en stadskille, men det är inget problem.
Deras blickar möttes.
– Vadim, är det du? – frågade Katja förvånat.
Hans ögon skulle hon minnas hela livet.
– Jag trodde inte att du skulle känna igen mig.
Jag har letat länge efter dig!
En halvtimme senare satt de vid bordet.
– Du vet, jag hamnade i fängelse för slagsmål då.
När jag såg dig i skogen bestämde jag mig för att aldrig mer hamna där, – berättade den unge mannen.
– Jag har inte gått så djupt in i skogen sedan dess! – delade flickan och föreslog sedan: – Vill du bada bastu?
Vadim log.
En månad senare åkte de tillsammans till staden.
Mannen hade letat efter henne länge för att tacka.
Och hon väntade bara på att Vadim skulle komma och hämta henne.