Och senare sa han något som fick mig helt mållös.
I en atmosfär fylld med känslor och under nyfikna blickar blev Veronica mer och mer orolig för varje ögonblick som gick.
Hon var inte van vid sådana möten.
Normalt sett gick allt mycket enklare, utan trycket från föräldrarnas uppmärksamma blickar.
Men nu, vid matbordet i vardagsrummet, kände hon att varje ord som Dimas mamma sa, eller tystnaden från hans pappa, var en fråga hon var tvungen att svara på.
Dimas pappa tittade på henne med en sådan uppmärksamhet att hon kände sig som om hon stod under ett förstoringsglas.
Veronica förstod inte riktigt vad som hände, men hon hade en konstig känsla – som om hon blev studerad.
Det var ingen avsky, men heller ingen ren nyfikenhet – den gamle Dima verkade på ett subtilt men konstant sätt analysera henne.
Och ändå fanns det en fråga hon inte kunde förstå: Varför verkade han vara så intresserad av henne?
Veronica försökte hålla sig lugn och delta i samtalet, men hon kände hans fars genomträngande blick.
I ett ögonblick av tystnad frågade han med ett lätt ironiskt leende:
“Så, Veronica… hur träffades ni?”
Veronica blev lite förvånad över den här frågan.
Den var enkel, men i detta sammanhang verkade den mycket mer betydelsefull.
Hon mindes sitt första möte på isbanan, hur Dima hade hjälpt henne att inte falla, hur han skrattade med henne trots hennes nervositet.
Det var ett ögonblick av verklig samhörighet som hade förenat dem direkt.
“Vi träffades på isbanan. Dima lärde mig att åka skridskor… Det var svårare än det såg ut, men till slut lyckades jag inte falla helt!” svarade Veronica och försökte verka så avslappnad som möjligt.
Dimas pappa log mysteriskt, men Veronica kunde inte tolka hans ansiktsuttryck.
Just då blandade sig Dimas mamma i för att lätta på den spända stämningen:
“Jag hoppas att du känner dig bekväm hos oss, Veronica. Dima pratar hela tiden om dig… Han sa att du var väldigt modig på isen.”
Veronica log blygt och tittade på Dima, som verkade lika nervös som hon.
Men hans fars blick släppte inte taget om henne.
Medan samtalen fortsatte blev Veronica allt mer medveten om att något inte var rätt.
För många blickar, för många laddade pauser.
Plötsligt reste sig Dimas pappa abrupt från bordet och gick mot henne.
Framför alla närvarande frågade han:
“Vet du, Veronica, Dima har ett visst mönster i sitt sätt att umgås… med alla.
Det är svårare att genomskåda när det gäller en tjej som du.
Jag tycker att du är mycket mer speciell än du kanske själv tror.
Du behöver inte svara om du inte vill, men snälla, säg mig… hur känner du dig när du är nära Dima?”
Veronica visste inte vad hon skulle svara.
Orden från Dimas pappa träffade henne som ett stick.
Hur hon kände sig? Det var uppenbart att det fanns något mellan henne och Dima.
Men vad exakt?
En kallelse från hjärtat eller bara ett ögonblicks spel? Hon kunde inte säga.
Just då visste hon bara att hon kände sig bra med honom.
Att hon kände sig trygg – trots all osäkerhet.
“Jag känner mig bra… med honom. Han… ger mig en känsla av trygghet”, svarade Veronica så ärligt som hon kände.
Dimas pappa tittade på henne bedömande.
Sedan, till allas förvåning, log han brett och satte sig tillbaka vid bordet.
“Okej. Då hade jag inte fel.
Dima, du har verkligen funnit en tjej som gör dig lycklig.”
Dima spände lätt sina händer på bordet, något generad.
Det var uppenbart att han bara ville vara med Veronica, men dessa samtal… var mycket allvarliga för honom.
“Tack, pappa, men… du behöver inte göra henne mer generad.
Kanske borde vi spara sådana här samtal till en annan gång…” sa Dima med en mer avslappnad men samtidigt bestämd ton.
Just då ingrep Dimas mamma med ett litet skämt som förändrade den spända stämningen.
“Åh, kom igen, nu ska ni inte vara så allvarliga.
Låt oss äta – jag vet att vi fortfarande måste prata om helgplanerna.
Låt oss inte sprida hela spänningen till föräldrarna!”
Hennes skratt bröt slutligen tystnaden och spänningen som legat i luften.
Efter några ögonblick kände sig Dima och Veronica märkbart mer avslappnade, och samtalen tog en helt naturlig riktning.
Vem hade kunnat tro att det första mötet med Dimas föräldrar skulle bli så komplicerat? Men i slutändan klarnade allt.
Det verkade som om Dima och Veronica hade en gemensam väg framför sig – och detta möte var bara början på en vacker historia.