Men i verkligheten har ett sådant fall inträffat – och det är unikt på alla sätt och vis.
… Kaptenen lyckades styra skeppet ut ur en storm och in i den säkra hamnen på en okänd ö mitt ute i havet.
Provianten i lastrummet erbjöd inte mycket variation, och färskvattenreserverna, även om de fanns, användes sparsamt.
Besättningen landsteg i flera båtar vid den pittoreska stranden och hittade, bara en bit in i snåren, en naturlig stenskål där det klaraste sötvatten rann ner från sluttningen.
Träden dignade av olika slags frukter, och buskarna böjde sig under vikten av bär.
Vid åsynen av denna rikedom önskade resenärerna ofrivilligt att stanna längre i detta paradis som så oväntat räddat dem från stormens raseri.
Medan besättningen samlade proviant gjorde kaptenen anteckningar i skeppets loggbok och anade att de kanske gjort en geografisk upptäckt, för ön fanns inte på någon karta!
I sitt sinne såg kaptenen redan en uppdaterad karta över detta havsområde med en liten prick och hans namn intill.
Dessa tankar avbröts plötsligt av sjömännens rop av förvåning.
När kaptenen skyndade dit såg han i snåren tre hyddor med enkla tak av palmblad.
Eldstäderna, täckta av stenar, var fortfarande varma, och vatten rann från dem – uppenbarligen hade invånarna släckt eldarna för att dölja sin närvaro.
Med viss försiktighet delade kaptenen upp besättningen i grupper och männen gav sig av för att söka efter de inhemska invånarna som flytt från sina boningar.
Snart hittade de flera mörkhyade kvinnor, omgivna av tonårsbarn.
Underligt nog såg barnen mer ut som mestiser än afrikaner, vilket syntes på deras hud- och hårfärg.
Medan kaptenen diskuterade med sina officerare hur de skulle närma sig kvinnorna, tog plötsligt en av dem, som hört deras språk, initiativet och talade till dem på engelska – om än med stark brytning:
– Har ni med er några nyheter från kapten White?
Den förvånade kaptenen skakade på huvudet:
– Nej, frun, vi kommer inte från kapten White. Jag är kapten Rogers, detta är min besättning. Vi vill er inget ont. Vi är bara här för att fylla på med vatten, ta frukt och efter stormen fortsätta vår resa.
Samtal inleddes steg för steg mellan gästerna och värdarna, som lugnades av kaptenens ord, och under samtalets gång fick sjömännen höra en häpnadsväckande berättelse – om barnens ursprung, där flera av dem satt med under samtalet.
En av kvinnorna, den som talade bäst engelska, berättade att för femton år sedan hade en halvtrasig båt utan åror drivit in i deras bukt – i den låg en medvetslös vit man.
Vid den tiden fanns det bara tre afrikanska kvinnor på ön, som några månader tidigare mirakulöst överlevt ett skeppsbrott. Skeppet hade fraktat slavar till slavmarknaden.
Kvinnorna hade lyckats hålla sig flytande med hjälp av en livboj och flutit i land på ön efter stormen.
Till en början var de misstänksamma mot den vite mannen – precis som mot männen som hade skeppat dem till slavhandlarna.
Men nyfikenheten tog överhanden. De bar honom till sin hydda och började ta hand om honom.
Mannen vaknade på andra dagen, förvånad över sina omgivningar.
Det största hindret för kommunikation var språkbarriären, men med hjälp av gester, mimik och handlingar började de förstå varandra.
Mannen betedde sig helt annorlunda än männen på slavskeppet.
När han blev starkare började han hjälpa kvinnorna med hushållssysslorna, log vänligt, försökte förstå deras språk och lärde dem engelska.
Att tillbringa tid tillsammans ledde oundvikligen till närhet – och så småningom till ännu närmare kontakt.
”Familjen” med en man och tre kvinnor blev mycket fruktsam – varje kvinna födde flera barn med sjömannen.
Trots idyllen gav sjömannen inte upp hoppet om att återvända hem.
Några månader efter att han räddats på ön började han bygga en båt – ett arbete som tog över ett år, eftersom han endast hade en yxa till sitt förfogande.
Trots det lyckades han fullfölja bygget, genomförde flera provturer på havet och tog sedan farväl av sina svarta hustrur och barn – med löftet att han skulle komma tillbaka för dem.
Kvinnorna väntade fortfarande på att familjens överhuvud skulle återvända, och de iakttog varje båt som närmade sig ön.
Men när de inte såg sin sjöman beslöt de att gömma sig.
Slutet på denna berättelse blev att ön faktiskt fick sitt namn efter kaptenen som landsteg där med sin besättning och sedan seglade vidare.
Och på denna ö, numera märkt på kartor med hans namn, lever än idag dess ursprungliga invånare – de flesta av dem tillkomna genom ”samspelet” mellan en räddad sjöman och tre modiga kvinnor.