Emma stod vid ingången till den stora katedralen, hennes händer skakade när hon höll sitt brudbukett.
Hennes hjärta slog hårt, inte av nervositet, utan av en djup oro som hon inte kunde förklara.
Hon hade drömt om detta ögonblick sedan hon var ett litet barn – den långa, flödande vita klänningen, musiken, kärleken i sitt liv som väntade vid altaret.
Men när hon tog sitt första steg nerför gången, viskade något inom henne att hon var på väg in i ett misstag.
James, hennes fästman, stod rak i sin svarta frack, hans leende varmt och lugnande.
Han var allt en kvinna kunde önska sig – charmig, framgångsrik, snäll.
Och ändå hade det alltid känts som något var fel, något som hon hade bortsett från i kärlekens namn.
När Emma nådde altaret började prästen ceremonin.
Gästerna tittade beundrande, deras ögon glänste av tårar.
Hennes mamma höll ett näsduk och torkade sina ögon, medan hennes pappa stod stolt.
Ögonblicket var här.
Prästen vände sig mot James.
“Tar du Emma till din lagliga hustru?”
“Ja,” sa James utan att tveka.
Sedan, precis när Emma öppnade munnen för att svara, skar en röst genom tystnaden.
“Stopp!”
Gasps fyllde kyrkan när huvuden vändes.
En kvinna, klädd i en djupröd klänning, reste sig från baksätet.
Hon var ung, inte äldre än trettio, hennes mörka hår föll över hennes axlar.
Emma kände hur hennes mage sjönk.
James, däremot, stelnade, hans ansikte blev plötsligt färglöst.
Kvinnan gick framåt, hennes klackar smattrade mot marmorgolvet.
“Jag kan inte låta denna bröllop ske,” förklarade hon.
Emma kände hur hennes hals stramade.
“Vem är du?” lyckades hon fråga.
Kvinnan andades djupt och tittade på James.
“Säg det till henne, James,” sa hon.
James förblev tyst.
Emma vände sig till honom.
“James?”
Han spände käkarna men sa ingenting.
Kvinnan suckade och vände sig mot Emma.
“Mitt namn är Sophia,” sa hon.
“Jag är James’ fru.”
Ett kollektivt gasps gick genom publiken.
Emma kände som om luften slogs ut ur hennes lungor.
Hon sökte James ansikte efter förnekelse, efter något – men han stod bara där, frusen.
“Det är inte sant,” viskade Emma, hennes röst skakade.
Sophia tog fram ett papper ur sin väska och räckte det till Emma.
Ett äktenskapsbevis.
Daterat för bara två år sedan.
Emmas händer skakade när hon läste James’ namn bredvid Sophias.
Hennes syn suddades.
Tårarna steg i hennes ögon.
James talade äntligen, hans röst låg och desperat.
“Emma, snälla, låt mig förklara.”
Men Sophia var inte klar.
Hon vände sig till publiken.
“Min man,” sa hon bittert, “har levt ett dubbelliv.
Vi gifte oss i Chicago, men för två månader sedan sa han att han skulle på en ‘affärsresa.’
Jag kände att något var fel.
Så jag anlitade en privatdetektiv.
Och vet ni vad?”
Hon släppte ut ett humorless skratt.
“Jag fick reda på att min man var förlovad med en annan kvinna.”
Emmas kropp skakade.
Hon kunde inte andas.
Hennes mamma rusade fram, men Emma höll upp en hand och backade.
Hon behövde utrymme.
Behövde bearbeta sveket.
James sträckte sig efter henne.
“Emma, jag älskar dig.
Jag skulle ha sagt det—”
“När?” skrek hon.
“Före eller efter att vi skrev under papperna?”
Hans tystnad var allt hon behövde.
Emma lyfte hakan, svalde smärtan som klöste i hennes hals.
Hon vände sig mot prästen.
“Det här bröllopet är över.”
James ansikte föll samman.
“Emma, snälla—”
Hon rippade av sin slöja och tryckte den i hans händer.
“Prata aldrig med mig igen.”
Sedan, utan ett ord till, vände hon sig om och gick nerför gången – inte som en brud, utan som en kvinna som vägrade att bli lurad.
När hon klev utanför träffade den kalla luften hennes ansikte och gav en märklig känsla av lättnad.
Bröllopet var förstört.
Hennes hjärta var krossat.
Men hon hade undvikit ett liv av lögner.
Och det var värt allt.