Min historia handlar om hur min ex-mans flickvän lärde mig en oväntad läxa om självvärde.
Det började med en överraskande fråga som tvingade mig att ompröva mitt förflutna och hjälpte mig att återupptäcka vad jag verkligen förtjänade.
Jag har varit skild från Ben i fem år nu.
Vi var gifta i 13 år och har två fantastiska barn tillsammans.
Trots vår separation har Ben och jag lyckats hålla en god relation.
Vi samarbetar bra som föräldrar och till och med upprätthåller en vänskap som överraskar de flesta.
Vår skilsmässa var inte rörig; vi ville helt enkelt olika saker i livet.
Igår var det vår äldsta barns 16-årsdag, och Ben och jag beslutade oss för att fira med en familjemiddag.
Ben har träffat en kvinna som heter Lisa i några månader nu.
Han berättade om henne tidigt, eftersom vi har ett avtal om att hålla saker transparenta för våra barns skull.
Han frågade om han kunde ta med henne till middagen, och även om jag helst ville träffa henne enskilt först, gick jag med på det.
**Möte med Lisa**
Lisa var vänlig, varm och ivrig att göra ett gott intryck, vilket var en lättnad.
Jag uppskattade hennes ansträngning att koppla ihop sig med mig och barnen.
Hon hade ett vänligt leende och ställde genomtänkta frågor om deras liv, vilket tydligt visade att hon ville passa in.
Under kvällen märkte jag hur uppmärksam hon var mot Ben.
Hon skrattade åt hans skämt, rörde vid hans arm kärleksfullt och tittade på honom som om han var den mest fantastiska mannen i rummet.
Det var sött men störande. Jag hade aldrig sett den sidan av honom under vårt äktenskap.
Jag skyllde det på spänningen i ett nytt förhållande och försökte fokusera på firandet.
**Födelsedagskortet**
Mitt under middagen gav min äldsta mig ett födelsedagskort.
Förvirrad öppnade jag det. Det var undertecknat av Ben.
Min födelsedag hade varit för månader sedan, och Ben hade aldrig varit den som kom ihåg sådana här tillfällen, än mindre köpte ett kort.
Ben var en fantastisk pappa men hopplös med datum och firanden.
Under vårt äktenskap hade han aldrig en gång gett mig en present eller ett kort för födelsedagar, årsdagar eller helgdagar.
Det störde mig inte då – eller så trodde jag. Jag hade lärt mig att acceptera det som “sådan han var.”
Jag tackade min dotter för att hon levererat kortet, och antog att det var Lisa som hade bett honom att köpa det.
Men när jag blickade över bordet såg jag Lisa ge mig en märklig blick, som om hon ville säga något.
**Lisas fråga**
Senare drog Lisa åt sidan mig. “Ben nämnde att han inte är bra med födelsedagar,” sa hon med ett nervöst skratt.
“Han glömde min för några veckor sedan. Är det normalt?”
Jag log, tänkande tillbaka på alla de glömda årsdagarna och missade milstolparna.
“Det är så han är,” sa jag lätt. “Jag skulle inte ta det personligt.”
Lisa såg besviken ut men nickade artigt.
Jag tänkte inte så mycket på det just då och minglade med de andra gästerna.
Festen slutade på ett bra sätt och vi gick åt våra egna håll.
**Ett oväntat meddelande**
Senare samma kväll fick jag ett textmeddelande från Lisa.
Hon hade fått mitt nummer av Ben och ville fråga mig något.
“Blir Ben någonsin bättre på att komma ihåg viktiga datum?” skrev hon.
“Jag vill bara veta om det är något som kan förändras.”
Jag stirrade på meddelandet, kluven.
En del av mig ville varna henne att inte förvänta sig för mycket; en annan del ville försvara Ben, säga att det inte var avsiktligt.
Men en djupare sanning låg kvar i mitt sinne – en som jag inte ens hade erkänt för mig själv under mitt äktenskap.
Jag svarade försiktigt: “Ärligt talat kan jag inte säga om han kommer att förändras.
Det jag vet är att det är viktigt att kommunicera vad som är viktigt för dig. Trevligt att träffas, Lisa.”
**Uppbrottet**
Månader gick och livet fortsatte. Sedan, en kväll, ringde Ben mig.
“Lisa har gjort slut med mig,” sa han, frustration tydlig i hans röst.
“Vad hände?” frågade jag.
“Hon gjorde så stor grej av födelsedagar och årsdagar.
Jag sa att jag inte bryr mig om sådana saker, men hon ville inte släppa det.
Det slutade i ett bråk, och hon gick,” sa han bittert.
“Ben,” sa jag försiktigt, “berättade hon för dig att dessa saker betydde något för henne?”
Han tvekar. “Ja, hon nämnde det. Mycket.”
“Och du tyckte inte att det var värt att försöka för hennes skull?” frågade jag, med ett fast tonfall.
“Du har aldrig brytt dig om sådana saker,” svarade han defensivt.
Jag suckade. “Nej, Ben. Jag slutade bry mig för att jag visste att det inte spelade någon roll för dig.
Men det betyder inte att det inte var viktigt för mig. Eller för Lisa.”
**Ett slumpmässigt möte**
Några dagar senare, råkade jag på Lisa i mataffären.
Hon såg trött ut men log artigt när hon såg mig.
“Hej, Lisa,” sa jag varmt. “Hur mår du?”
Hon suckade. “Jag har haft bättre dagar. Jag gjorde slut med Ben.”
“Jag är ledsen att höra det,” sa jag. “Jag vet att det inte är lätt.”
Hon ryckte på axlarna. “Jag kunde bara inte hantera att känna mig osynlig. Jag försökte förklara, men han verkade inte bry sig.”
Jag nickade, och förstod hennes smärta alltför väl. “Du förtjänar någon som värdesätter dig, Lisa. Acceptera inte mindre.”
Hon log svagt. “Tack. Jag antar att jag hoppades att han skulle förändras.”
“Förändring är svårt för vissa människor,” sa jag försiktigt. “Men förlora inte hoppet. Du kommer att hitta någon som ser din värde.”
**En läxa om självvärde**
Den där konversationen stannade hos mig. Lisas känslor speglade mina egna under mitt äktenskap, men hennes mod att gå vidare lärde mig en värdefull läxa.
Jag hade vant mig vid att acceptera mindre att jag glömde mitt eget värde.
Den kvällen satt jag med mina barn och pratade om deras pappa.
Jag ville att de skulle veta att, även om han hade sina brister, älskade han dem djupt.
Vi skrattade åt hans glömska och delade glada minnen.
När jag reflekterade över allt, kände jag en djup känsla av frid.
Jag hade gått vidare från smärtan och besvikelsen och lärt mig att omfamna min egen lycka.
Lisas fråga tvingade mig att konfrontera en sanning jag länge ignorerat: Jag förtjänade någon som fick mig att känna mig värdefull.
För nu är jag nöjd med mitt liv. Jag har mina barn, min oberoende och en förnyad känsla av självvärde. Och det är mer än tillräckligt.
