När Lila förberedde sig för att fira sin 17-årsdag hade hon aldrig förväntat sig den kusliga, häpnadsväckande gåvan som hennes styvmamma Monica skulle ge henne: en rosa urne.
Ja, den typen som man använder för aska.
Men det var inte ens den värsta delen.
Lila fick snart veta att collegefonden som hennes avlidna mamma hade upprättat för henne hade överlämnats till Monica för att öppna sin drömsalong.
Hur skulle Lila reagera på detta svek?
Låt mig säga så här: jag har suttit och tänkt på det här i flera dagar, för att bearbeta vad som hände.
Jag visste alltid att min styvmamma, Monica, inte var den trevligaste personen—irriterande, ja, men inte ond.
Hon var typen som pratade över mig, glömde min födelsedag och kallade mig “lilla” även om jag praktiskt taget var en vuxen.
Men vad hon gjorde på min 17-årsdag? Det var droppen.
Allt började efter att min mamma, Sarah, dog när jag var tio.
Efter det var det bara jag och pappa kvar.
Vi var ett team—filmkvällar, pizzamiddagar och en ömsesidig förståelse av att vi alltid hade varandras ryggar.
Sen kom Monica in i bilden för ungefär tre år sedan.
Hon var inte den värsta, bara lite… där.
Hon flyttade in, tog sakta över badrummet med sina oändliga skönhetsprodukter och lyckades tränga sig in i pappas liv, oavsett om jag gillade det eller inte.
Monica hade drömmar—stora drömmar—om att öppna en frisörsalong.
Jag hade inget emot att folk hade drömmar, men jag hade mina egna också, och hon behandlade mig som en olägenhet som följde med huset.
Men jag hade en plan.
College var min väg ut, och pappa hade lovat mig sedan jag var liten att det fanns en collegefond som väntade på mig.
“Din mamma och jag ordnade det när du var fem, Lila,” sa han.
“Den finns kvar, och jag sätter in pengar varje år.”
Så jag jobbade hårt i skolan, räknade dagarna tills jag kunde åka till college och börja ett liv på egen hand.
På morgonen av min 17-årsdag förväntade jag mig inte mycket.
Kanske några pannkakor, ett kort—pappa var på jobbet, så det var bara Monica och jag.
Men när Monica räckte mig en presentpåse tog allt en konstig vändning.
I påsen låg en rosa urne.
Ja, du läste rätt. En urne.
Jag stirrade på den, helt förvirrad.
“Vad i hela friden är detta?” frågade jag.
Monica lutade sig mot köksbänken, med en självbelåten min.
“Det är symboliskt,” sa hon som om det förklarade något.
“Symboliskt för vad?” frågade jag, medan jag redan kände en obehaglig känsla i magen.
Monica log ännu bredare.
“Det är dags att begrava dina college-drömmar, lilla. Din pappa och jag har bestämt att vi ska använda den fonden på ett bättre sätt.”
“Bättre sätt?” upprepade jag, medan mitt hjärta slog snabbare.
“Ja. Vi använde den för att hjälpa mig öppna min salong. College är en chansning, Lila. Men ett företag? Det är en riktig investering.”
Jag var som förstenad.
Hade de verkligen tagit min framtid, min collegefond, och lagt den i Monicas dröm? Hur kunde pappa låta detta hända?
“Livets fullt av besvikelser,” tillade hon, som om det skulle vara tröstande.
Jag sprang upp för trappan och smällde igen dörren, gråtande hårdare än jag någonsin hade gjort.
Allt jag hade kämpat för, allt min mamma hade velat för mig, var borta.
Under de kommande dagarna pratade jag knappt med någon av dem.
Monica gick omkring som om hon ägde huset medan jag satt med urnen på mitt skrivbord, en vriden påminnelse om vad jag hade förlorat.
Sedan, några dagar senare, hände något konstigt.
När jag kom hem från skolan låg det en lapp på mitt skrivbord i Monicas klotter: Möt mig på salongen klockan 18.00 i kväll. Inga frågor. Bara lita på mig.
Jag ville nästan skratta. Lita på henne? Efter vad hon hade gjort?
Men min nyfikenhet övermannade mig, och emot min bättre bedömning gick jag.
När jag kom till salongen var ljusen släckta, men dörren var olåst.
Tveksamt steg jag in.
Där, mitt i rummet, stod Monica och min pappa, båda leende.
“Överraskning!” ropade Monica.
Jag var mållös.
“Se,” sa Monica och steg åt sidan för att avslöja en glänsande ny skylt på väggen: Dream Cuts: Ett stipendiefond till minne av Sarah.
“Vad är detta?” frågade jag, helt förvirrad.
Monicas leende blev mjukare.
“Vi använde inte din collegefond, Lila. Den finns fortfarande kvar. Salongen är inte bara för mig—den är också för dig. Och för andra som du. En del av vinsten går till stipendier i din mammas namn.”
Jag blinkade, som om marken under mina fötter sviktade.
“Men… varför fick du mig att tro något annat?” frågade jag, fortfarande förvirrad.
Monica såg besvärad ut.
“Ja, urnegrejen… Det var inte min bästa idé. Jag trodde att det skulle vara motiverande, som att begrava det förflutna och omfamna framtiden. Det visade sig bara vara kusligt.”
Pappa steg fram och lade en hand på min axel.
“Vi har planerat detta i månader. Din mamma ville alltid hjälpa barn att komma till college. På det här sättet lever hennes dröm vidare.”
Jag stod där, chockad, min ilska smälte till något mjukare.
Monica såg på mig med allvarliga ögon.
“Jag försöker inte ersätta din mamma, Lila. Jag vill bara bygga något meningsfullt, något som hjälper dig och andra. Jag vet att jag inte har varit den bästa styvmamman, men jag hoppas att detta kan vara en ny början.”
För första gången på länge log jag.
Det var inte perfekt, och kanske skulle det aldrig bli perfekt med Monica.
Men i det ögonblicket, i en salong namngiven efter min mamma, insåg jag att hon inte försökte förstöra min framtid—hon försökte hedra den på ett sätt jag inte hade förväntat mig.
Och ja, jag behöll urnen.
Jag planterade fredsliljor i den.
Kanske var det inte det symbol som Monica hade tänkt sig, men det hade blivit något nytt.
Ett symbol för hopp.
Vad skulle du ha gjort om du var i min sits?