En man är chockad över att upptäcka att hans sköra gamla granne har bott i sin trasiga bil trots att hon har ett hus.
Ibland tar det lång tid för oss att inse att något är fel, mycket fel, och har varit det under lång tid.
David Castle var van vid att se sin granne Olivia Madison ankomma och lämna i sin bil samtidigt som han gjorde.
I alla fall trodde han det, tills den natten han kom hem klockan 2:30 och såg fru Madison i sin bil — uppenbarligen djupt sovande.
Hade hon låst sig ute? undrade David.
Och sedan insåg han att han faktiskt aldrig hade sett fru Madison köra sin bil, inte en enda gång.
Orolig närmade sig David den slitna gamla Forden och tittade in.
Fru Madison låg bakåtlutad i framsätet på passagerarsidan, täckt av ett tjockt täcke, djupt sovande.
I baksätet fanns flera lådor med matvaror och nödvändigheter prydligt organiserade.
Det var uppenbart: Fru Madison, sjuttio nio år gammal, bodde i sin bil!
Men varför, undrade David förfärad.
Hon ägde huset bredvid hans, en fin viktoriansk tvåvåningsbyggnad, som hade börjat se sorgligt vanvårdad ut efter Mr. Madisons död för tre år sedan.
David gick hem och väckte sin fru.
“Lydia,” sa han, “jag tror att fru Madison har bott i sin bil.
Kära, snälla ordna gästrummet.
Jag ska ta in henne.”
Lydia hoppade upp ur sängen.
“Åh min Gud, David! Fru Madison?” utropade hon.
“Men hon måste vara nittio om hon är en dag!”
“Jag vet,” sa David allvarligt.
“Jag trodde aldrig att jag skulle se någon jag känner bo på gatan.
Jag ska gå och hämta henne.”
“Få henne inte att bli rädd, David,” bad Lydia.
“Var inte orolig, jag ska inte, men det är svinkallt i natt,” sa David.
“Och hon ska inte sova i den där bilen en natt till!”
Många av oss passerar genom denna värld utan att verkligen se vad som omger oss.
David gick tillbaka ut och närmade sig fru Madisons bil igen.
Han knackade försiktigt på fönstret tills fru Madisons ögonlock fladdrade.
“Fru Madison,” kallade han mjukt.
“Det är David Castle från nästa dörr!”
Fru Madison vaknade och såg lite skrämd ut, men Davids vänliga leende lugnade henne.
“Fru Madison.
Snälla kom ut ur bilen och kom in.
Min fru har en trevlig kopp varm choklad till dig och en varm säng.”
“David,” sa fru Madison, “jag mår ganska bra… Snälla oroa dig inte.”
“Jag lämnar inte förrän du följer med mig,” sa David bestämt, och till slut öppnade fru Madison dörren och klev ut ur bilen.
David svepte in henne i sitt täcke och ledde henne upp för stigen till sin dörr.
Inne väntade Lydia med den lovade koppen varm choklad.
Fru Madison tog den första klunken och tårarna fyllde hennes ögon.
“Jag brukade göra varm choklad precis så här till min Charley när han arbetade nattskift…” sa hon.
“Fru Madison, varför sov du i din bil?” frågade Lydia försiktigt.
Fru Madison stängde ögonen.
“Jag kan inte gå hem, förstår du… Inte sedan Charley…”
“Du har inte varit hemma sedan din man dog?” frågade David chockad.
Fru Madison grät tyst.
“Det gjorde jag i början,” förklarade hon, “Men sedan… Det var en förfärlig tystnad där han brukade vara, och plötsligt öppnade jag en låda eller en dörr och jag kände hans doft som om han just hade varit där.
“Jag kunde inte leva med hans frånvaro eller med de ständiga påminnelserna, David, jag kunde inte leva med den smärtan.
Så en natt tog jag bara mitt täcke och kom ut till bilen.
Det var den första fridfulla natten för mig sedan Charley hade gått bort.
“Så jag började sova här ute, men snart kunde jag inte stå ut med att gå in i huset för något.
Jag hade stängt av vattnet och strömmen och började leva i min bil.
Det har gått två år nu.
Du är den första personen som har lagt märke till.”
“Men hur klarar du dig, för badrum, menar jag?” frågade Lydia nyfiket.
“Jag har varit medlem i en gymgrupp för seniorer i tio år, jag brukade gå dit med Charley,” sa fru Madison.
“Så jag går dit, tar ett bad och så vidare… Jag klarar mig.”
“Fru Madison,” sa David vänligt. “Varför säljer du inte huset och flyttar någon annanstans?”
Fru Madison rodnade.
“Åh David, jag har tänkt på det, men huset är en sådan röra!”
“Nåväl, du går till sängs nu, och imorgon ska jag gå och titta på det, okej?” sa David vänligt.
“Och om du tillåter mig, så ska jag få huset städat och du kan sälja det.”
Fru Madison gav David och Lydia en tacksam kram.
“Tack, mina kära.
Ni har gett mig hopp.”
Nästa dag ringde David en vän till sig som hade en liten verksamhet med att restaurera gamla hus och bad honom följa med till fru Madisons hus.
När de två männen gick in i huset blev de chockade.
Hela huset var täckt av lager av damm, och tjocka spindelväv hängde från tak och lampor, men värst av allt var att väggarna var täckta från golv till tak med en konstig svart slem.
“Ut!” ropade Davids vän och tryckte ut honom genom dörren.
Han gick till sin bil och hämtade tillbaka två ansiktsmasker och en serie glasrör.
De två männen gick tillbaka in, och David såg på medan hans vän samlade prover av ämnet som han sa var mögel.
Davids vän skakade på huvudet.
“Kompis,” sa han, “det här kan vara illa.
Jag tar det här till laboratoriet för att se vad de säger, men det kan bli dåliga nyheter.”
“Kom igen,” sa David.
“Jag kan ringa en städfirma… Bara lite mögel och damm är inte världens ände.”
Men Davids vän skakade på huvudet.
“Om det här är vad jag tror att det är, finns det ingen chans att det här huset någonsin kommer att bli rent — eller säkert att bo i.”
“Svart?” frågade David.
“Vad menar du?”
“Om det är giftigt mögel, kommer det att ha trängt in i varje spricka i det huset, under varje golvbräda, inne i varje vägg.
Faktum är att om din gamla väninna hade bott i huset, skulle hon vara allvarligt sjuk vid det här laget!”
Tre dagar senare kom nyheterna tillbaka från laboratoriet.
Det var en variant av den mycket farliga Stachybotrys-mögel som teknikerna aldrig hade sett förut.
De rapporterade det som ett “extremt fall” och rekommenderade att alla sporer skulle förstöras.
David berättade för fru Madison de dåliga nyheterna, och de två bestämde sig för att kalla in brandkåren och be om deras hjälp för att hantera problemet.
Brandkårexperten berättade för dem att det enda sättet att se till att möglet inte spred sig till andra hem skulle vara att bränna huset.
Att demontera huset skulle skicka moln av sporer upp i luften och låta dem spridas över hela grannskapet.
Tyvärr accepterade fru Madison brandkårens råd och såg på när de satte igång en noggrant kontrollerad brand.
Och när hennes gamla hus brann, grät hon.
David lade en vänlig arm runt henne och sa, “Du har ett hem hos oss, fru Madison, så länge du vill, det vet du!”
Fru Madison nickade.
“Jag vet David, tack, men jag hoppades på att få ett eget litet ställe igen…”
David fick en idé, men han höll den för sig själv.
Nästa dag kallade han till ett möte med alla närmaste grannar.
“Som ni alla vet, brände fru Madison ner sitt hus för att förhindra spridningen av ett giftigt mögel som skulle kunna skada oss alla.
“Jag tycker att vi alla borde gå ihop för att försöka lösa hennes problem.
Har någon några idéer?”
En av kvinnorna räckte upp handen.
“Jag är fastighetsmäklare, och fru Madisons tomt är stor, mycket större än våra tomter.
Jag tror att jag känner en utvecklare som kan vara intresserad!”
Som det visade sig, var utvecklaren mycket intresserad, och David förhandlade fram en utmärkt affär för fru Madison.
Utvecklaren byggde en serie bostäder för äldre, och som en del av det generösa ersättningen fick fru Madison bo i en av de bästa enheterna för livet.
Tack vare Davids vänlighet fick fru Madison ett bra pris för sin tomt, och ett litet självständigt hem helt för sig själv, och hon stannade kvar i grannskapet hon älskade, bredvid sina bästa vänner, David och Lydia Castle.
Vad kan vi lära oss av den här berättelsen?
Många av oss passerar genom denna värld utan att verkligen se vad som omger oss, och så missar vi möjligheten att hjälpa dem som behöver.
David hade sett fru Madison bo i sin bil, men eftersom han inte hade varit uppmärksam insåg han det inte.
Från den värsta nöd kan en stor välsignelse flyta.
För att hon bodde i sin bil, blev fru Madison inte påverkad av det potentiellt dödliga giftiga möglet.
Dela den här berättelsen med dina vänner.
Det kan lysa upp deras dag och inspirera dem.