— Ursäkta… Vad sa ni nyss? — Ljudmila tittade förvirrat på den unga kvinnan i den dyra kappan, som hon aldrig hade sett förut.
— Ni hörde alldeles utmärkt. Jag heter Mariana. Jag råder dig att börja packa dina saker lite smått — du har högst en månad på dig, — främlingen såg sig om på gården till det välskötta huset på landet med ett kyligt intresse.
Ljudmila stelnade till av överraskning. I händerna höll hon fortfarande sekatören — för bara några minuter sedan hade hon klippt rosenbuskarna vid gången.
— Vadå en månad? Vilket hus? Här bor mina barn! — utbrast hon slutligen, och kände hur allt drog ihop sig av oro inombords.
— Enligt dokumenten tillhör den här villan Vadim. Han köpte den redan innan ert äktenskap, — Mariana mönstrade lojt sin perfekta manikyr. — Efter skilsmässan fick du underhåll och bilen. Och du har bara bott här för att Vadim har tillåtit det. Nu har omständigheterna förändrats.
— Jag och min exman hade en överenskommelse! — Ljudmila försökte låta säker på rösten, fastän den darrade. — Barnen ska bo här tills de har gått ut skolan. Här finns deras vänner, fritidsaktiviteter och deras vanliga liv. Vi tänker inte flytta någonstans.
— Jag är rädd att det inte är upp till dig att bestämma längre, — svarade Mariana med len röst. — I höst gifter vi oss. Vadim behöver pengar till ett nytt stort projekt, så huset kommer att läggas ut till försäljning. Läsåret är nästan slut — under sommaren hinner du hitta en annan skola till barnen.
— Det här är helt galet… Jag ringer Vadim på en gång! — Ljudmila tog fram telefonen och slog snabbt numret.
Det gick fram många signaler på skärmen, men sedan bröts samtalet plötsligt.
— Klickade… han bort mig? — sa hon tyst, och kunde inte tro att hennes barns far var kapabel till något sådant.
— Självklart klickade han bort dig, — sa Mariana med ett nöjt leende. — Min blivande man sitter i ett viktigt möte. Han har absolut inte tid med dina scener just nu.
Ljudmila ville invända, men gästen hade redan öppnat grinden och klev beslutsamt in på gården.
— Förresten, det var precis därför jag kom oanmäld, — Mariana tog fram en telefon av senaste modell. — Jag måste ta bilder till mäklaren. Vill inte förlora någon tid. Kan du visa rummen?
— Hur vågar du?! Gå härifrån omedelbart! — Ljudmila ställde sig i vägen för henne och kämpade för att inte brista i gråt. — Du har ingen rätt att gå in i mitt hus!
— Än så länge är det min fästmans hus, — sa Mariana med iskall röst och såg henne rakt i ögonen. — Och jag råder dig att inte hamna i konflikt med mig. Om jag ber Vadim så hamnar du på gatan inte om en månad, utan om tre dagar. Lagen kommer att vara på hans sida.
För en sekund blev Ljudmila ställd. Den korta pausen räckte för att Mariana skulle gå runt henne och styra stegen mot huset.
Hon gick runt i rummen och granskade möblerna och inredningen kritiskt, som om hon värderade någon annans lägenhet före ett köp. Hon tog inte ens av sig skorna — på den ljusa mattan lämnades smutsiga spår.
— Renoveringen måste göras om helt och hållet. Allt är lite väl enkelt, — kommenterade Mariana medan hon fotograferade varje rum.
Ur barnrummet kom Ljudmilas äldsta son — elvaårige Taras. Han tittade förvånat på den okända kvinnan.
— Mamma, vem är det där? Varför fotograferar hon allting? — frågade pojken tyst och kröp intill sin mamma.
— Det är en bekant till pappa från jobbet, min son. Gå och räkna klart matematiken, är du snäll, — Ljudmila försökte prata lugnt.
— Jag är inte bara en bekant, — avbröt Mariana med ett leende. — Jag är din pappas blivande fru. Och snart ska vi göra om allt här.
— Mamma… Säger hon att vi ska bli utslängda? — i barnets ögon syntes skräck.
— Ingen kommer att slänga ut någon, älskling. Tanten skämtade bara lite dumt. Gå in på rummet du, — Ljudmila skärmade bokstavligen av sin son med sin egen kropp.
Efter att ha inspekterat nedervåningen rörde sig Mariana till slut mot utgången.
— På det stora hela har jag bilden klar för mig, — sa hon vid dörren. — Jag väntar på ett meddelande när du är redo att lämna över nycklarna. Ha det så bra.
Efter en minut hade hennes vita bil redan försvunnit runt gatuhörnet och lämnade bara efter sig doften av en dyr parfym.
Ljudmila sjönk maktlös ner på en stol i hallen. Benen bar henne knappt och tankarna snurrade. Gång på gång slog hon sin exmans nummer, med telefonen förblev oåtkomlig.
Nästan en timme senare vibrerade mobilen äntligen. På skärmen dök namnet upp: “Vadim”.
— Luda, vad är det med alla dessa oavbrutna samtal? — frågade han irriterat. — Jag bad dig ju att inte störa mig under dagen utan en allvarlig anledning. Vad har hänt?
— Vadim… En kvinna som heter Mariana kom hit till mig, — sa Ljudmila och höll knappt tillbaka tårarna. — Hon sa att ni ska gifta er och att ni tänker slänga ut mig och barnen ur huset. Säg att det inte är sant…
I andra änden uppstod en tung tystnad.
— Fan… Mariana har förstört allt igen. Jag tänkte prata med dig själv i helgen, — mumlade han missnöjt. — Men eftersom du redan vet allt tänker jag inte sticka under stol med det. Ja, Luda, omständigheterna har förändrats. Jag behöver verkligen det här huset. Det måste tömmas.
— Vadå tömmas?! — Ljudmilas röst brast. — Du lovade ju efter skilsmässan att barnen skulle bo kvar här tills de blev myndiga! Taras har flera år kvar i skolan, Marijka började precis i tredje klass. För dem är det här deras hem!
— Löften är en sak, livet en annan, — svarade Vadim torrt. — Jag behöver snabbt pengar till ett nytt projekt. Huset står på mig, juridiskt sett har du ingenting med det att göra. I tre år har ni bott där gratis, plus att jag troget har betalat underhåll. Det är dags för dig också att tänka på ett eget boende.
— Menar du allvar nu? Bryr du dig om investeringar och inte om dina egna barn? — nästan skrek Ljudmila. — Du träffar dem knappt ändå! Du glömde till och med att gratta din dotter på födelsedagen!
— Måla inte upp mig som ett monster, — svarade han kyligt. — Jag försörjer er. Och förresten… på sista tiden har jag börjat fundera på om det ens är mina barn. Kanske borde vi göra ett DNA-test.
De orden tog hårdast. Ljudmila hade alltid varit trogen sin man och ägnat familjen de bästa åren av sitt liv.
— Hur kan du ens säga något sådant?.. — viskade hon genom tårarna. — Du vet ju mycket väl att jag inte har haft någon annan än dig…
— Så, Luda, jag har inte tid att lyssna på dramatik. Om en månad ska huset vara tomt. Punkt slut.
Korta signaler hördes i luren.
Ljudmila gömde ansiktet i händerna och grät tyst, utan en aning om hur hon skulle berätta allt för barnen.
När hon hade samlat sig lite bestämde hon sig för att ringa Vadims syster — Olena. De hade alltid haft bra kontakt, även efter skilsmässan.
— Olenka, hej… Förlåt att jag stör, bel men jag behöver verkligen ett råd, — sa Ljudmila tyst.
— Ludotjka, vad har hänt? Du låter så… Är det bra med barnen? — blev Olena orolig.
— Det är bra med barnen… Men Vadim har bestämt sig för att vräka oss från huset. Han sa att han ska gifta sig med någon Mariana och tänker sälja villan. Vet du någonting om det här?
Olena suckade tungt.
— Åh, Luda… Vi känner knappt igen Vadim själva efter att han träffade den där kvinnan. Hon styr honom helt och hållet. Han har till och med blivit ovän med mamma på grund av henne.
— Varför då?
— Mamma sa rakt ut att Mariana bara är med honom för pengarna och statusens skull. Hon påminde honom om hur du stöttade honom i början av företaget, när han nästan inte hade någonting. Vadim blev arg, sa elaka saker till henne och gick.
— Men hur kan man slänga ut sina egna barn? — förstod Ljudmila inte. — Det är ju deras hem…
— Mariana har intalat honom att barnen har gott av att “byta miljö”, och pengarna från husförsäljningen kommer att hjälpa företaget att nå en ny nivå. Han ser allt med hennes ögon just nu. Jag skäms så för hans skull…
— Olenka, jag vet inte vad jag ska göra. Jag har helt enkelt ingenstans att ta vägen med två barn…
— Få inte panik i förväg, — sa Olena bestämt. — Vi kommer inte att låta det här passera. Mamma älskar sina barnbarn väldigt mycket och kommer inte att tillåta att Vadim gör en sådan dumhet. I kväll ska vi diskutera allt och vi kommer absolut att komma på något.
Nästa dag kom den före detta svärmodern Anna Vasilievna och Olena hem till Ljudmila. De hade med sig pajer och frukt till barnen. Medan Taras och Marijka satt i köket stängde kvinnorna in sig i vardagsrummet för ett allvarligt samtal.
Huset var mycket riktigt skrivet på Vadim redan innan äktenskapet, fastän makarna en gång i tiden hade sparat ihop till det tillsammans. Ur juridisk synvinkel var det svårt att bevisa något.
— Så länge jag lever kommer mina barnbarn inte att bli utan tak över huvudet, — sa Anna Vasilievna bestämt och rättade till glasögonen. — Och om min son har förlorat förståndet, då får vi helt enkelt sätta det på plats igen.
— Men hur? Han vill inte ens lyssna på mig… — sa Ljudmila utmattat.
— Och du behöver inte prata med honom, — svarade den före detta svärmodern lugnt. — Jag pratar med Vadim. Trots allt är fyrtio år på skattemyndigheten inte förgäves. Olja, tog du reda på var de ska vara i kväll?
— Ja. De ska äta middag på en ny restaurang i centrum.
— Perfekt. Då åker vi dit.
En timme senare satt Vadim och Mariana på en mysig restaurang och drack kaffe och åt dessert i lugn och ro, när tre kvinnor klev fram till deras bord.
Vadim satte i halsen.
— Mamma? Olena? Luda? Vad gör ni här?
— Vi tänkte hålla ett familjeråd, — loLog Mariana ironiskt.
— Var snäll och lämna oss ensamma med Vadim en stund, — sa Olena lugnt.
— Skulle inte tro det, — fräste Mariana. — Allt som rör Vadim rör även mig.
Anna Vasilievna tog tyst ett vattenglas från bordet och hällde med en bestämd rörelse ut innehållet över Marianas klänning.
— Oj, ursäkta. Jag slslant med handen, — sa hon oberört. — Det är bäst att ni går och snyggar till er. Och titta till bilen samtidigt. Jag tyckte det såg ut som att någon stötte emot skärmen på parkeringen.
Mariana flög upp, blek av raseri.
— Vadim, ser du överhuvudtaget hur din familj bär sig åt?!
Men han bara teg förvirrat.
När Mariana hade gått satte sig Anna Vasilievna lugnt mittemot sin son och lade en tjock mapp på bordet.
— Ser du det här? Här finns mycket intressanta dokument.
— Vad är det här för cirkus nu då? — log Vadim nervöst.
— Det här är en analys av dina inkomster under de senaste åren, — svarade modern lugnt. — Vi bestämde oss för att kontrollera hur ärligt du redovisar vinsten för beräkningen av underhållet. Och det visade sig att de officiella summorna skiljer sig kraftigt från de verkliga.
Vadim blev plötsligt likblek.
— Mamma… Har du samlat komprometterande material om mig?
— Jag skyddar mina barnbarns intressen, — sa hon bestämt. — Om Luda går till domstol med de här uppgifterna kommer du att tvingas betala en enorm summa.
Vadim slog ner blicken. Han förstod mycket väl att problemen kunde bli allvarliga.
— Och vad vill ni? — frågade han tyst.
Anna Vasilievna tog fram ett i förväg förberett dokument.
— Det är enkelt. Nu åker vi till notarien och du skriver över huset på Ljudmila och barnen. Det blir en kompensation för alla år då du dolde dina verkliga inkomster.
Vadim suckade tungt.
— Bra… Jag skriver under.
Några timmar senare var alla dokument klara. Ljudmila höll pappren i sina händer, de som garanterade hennes barn en trygg framtid.
— Anna Vasilievna… Tack så jättemycket. Men säg ärligt… Fanns det verkligen ekonomiska dokument i mappen?
Svärmodern log listigt, öppnade mappen och visade innehållet. Inuti låg gamla tv-tablåer och tidtabeller för pendeltågen.
— Mamma… Fanns det ingenting alls där i?! — förvånades Olena.
— Självklart inte, — skrattade Anna Vasilievna. — Men jag känner min son allt för väl. Det viktigaste är en säker röst och rätt framförande.
Kvinnorna gick ut på gatan. Det varma kvällsljuset lade sig mjukt över husen och träden. Ljudmila kände för första gången på flera dagar en lättnad.
Nu hade hennes barn ett riktigt hem. Och ingen skulle någonsin kunna ta det ifrån dem igen.
