— Jag bjöd också in Zhanna.
Jag ska placera henne på min högra sida, där du alltid sitter.
Bli inte sur, Nina.
Min sonsons mamma är för alltid, men fruar… det beror på hur korten faller.
Min svärmor sa det utan att lyfta blicken.
Hon skrev gästlistan på baksidan av ett blad från en avrivningskalender, med stora bokstäver och hårt tryck, och pennan hoppade över bokstäver hela tiden.
Jag stod kvar i köksdörren med en påse från apoteket i handen.
— Nej — sa jag.
— Så här går det inte.
— Vad går inte?
— Zhanna bredvid dig.
På min plats.
Bjud henne, det är din fest och du har all rätt.
Men att sätta Vitjas exfru där jag har suttit i sju år… det gör du med flit.
Ljudmila Arkadjevna lyfte blicken.
Hon tittade på mig över glasögonen som på en kassörska som hade räknat fel med en rubel.
— Med flit — höll hon med.
— Självklart.
Jag fyller sjuttio.
Jag vill ha dem bredvid mig som fanns där när jag hade det svårt.
Det här samtalet utspelade sig för övrigt i mitt kök.
I min etta på Tjkalovagatan, dit min svärmor flyttade i mars när hennes knän inte längre klarade femte våningen upp till hennes egen tvåa på Sadovajagatan.
Bottenvåning, vårdcentral tvärs över gatan, apotek i huset bredvid.
Det var jag själv som föreslog det.
Jag körde dit gardiner och en ny vattenkokare.
Dum, säger ni.
Kanske det.
— Jag gav dig nycklarna i mars — sa jag.
— Räknas inte det?
— Jo.
Tack.
Hon sa ”tack” som om hon lämnade tillbaka småpengar.
— Men Zhanna bar buljong till mig på sjukhuset när jag opererades.
För tolv år sedan.
Vitja var ute på jobb, och då fanns du inte ens i våra liv.
Bakom väggen började grannen spela dragspel igen.
Han hade övat på samma låt i en månad, ”Oj, moroz, moroz”, och varje gång spelade han fel på exakt samma ställe.
Jag stod där och räknade av någon anledning hur många gånger han skulle missa.
— Ljudmila Arkadjevna, jag har inget emot att Zhanna sitter vid bordet.
Jag har något emot att du flyttar undan mig.
Inför alla.
Min svärmor lade ifrån sig pennan.
Hon snurrade vigselringen på fingret, den hon fortfarande bär trots att min svärfar varit död i nio år.
— Kanske är det sista gången jag samlar alla — sa hon och tittade ut genom fönstret.
— Vem vet hur mycket tid jag har kvar.
Jag vill att det åtminstone en gång ska bli som jag vill.
Rösten sjönk på de sista orden.
Inte av ilska.
Jag såg det och sa ändå:
— Då kommer jag inte.
— Som du vill.
Vitja kommer.
Jag lade ändå fram hennes tabletter.
Jag sorterade dem efter dag i dosetten, morgon och kväll, som jag gjort varje vecka sedan mars.
Hon såg på medan jag gjorde det och sa ingenting.
Inte jag heller.
—
Vitja kom hem från skiftet vid åttatiden, luktande diesel och kyla trots att det ännu inte var någon riktig frost.
Det är hans jacka.
Den suger åt sig allt.
Han jobbar som mekaniker på ett transportföretag, men innan han träffade mig körde han långtradare i många år.
Jag hällde upp borsjtj åt honom och berättade allt.
Ord för ord, även det där om fruar och hur korten faller.
— Tja — sa han och blåste på skeden.
— Mamma har rätt att bjuda vem hon vill.
— Jag pratar inte om ”bjuda”.
Jag pratar om ”jag sätter henne på din plats”.
— Nina, det är ju bara en stol.
Zhanna är helt okej.
Tiomka kommer, han är sjutton, han älskar sin farmor.
Vad är det egentligen?
— Säg till henne att jag sitter bredvid dig.
Jag vill inget mer.
Vitja lade ner skeden.
Han tittade på mig med samma blick som han använder på en bil när han inte kan förstå var ett knackande ljud kommer ifrån.
— Jag tänker inte starta en skandal med mamma på hennes jubileum.
— Det är ingen skandal.
Det är en enda mening.
— För henne är det en skandal.
— Och för mig?
Han svarade inte.
Han suckade som han gör över elräkningarna och åt klart i tystnad, samlade upp det sista från botten av tallriken med bröd.
I sju år har jag försökt få honom att sluta med det.
Utan resultat.
— Då går jag inte — sa jag för andra gången den dagen.
— Om du inte går kommer hon säga till alla att du blev förolämpad.
Och förresten kommer hon ha rätt.
Det var äckligt, om jag ska vara ärlig.
Han sa det lugnt, mellan två skedar borsjtj.
Jag gick och diskade trots att det knappt fanns något att diska.
Bara en kastrull.
Efter ungefär tio minuter kom han bakifrån och lade hakan på min axel.
Så gör han fred.
Han kan inget annat sätt.
— Hör du.
Hjälp mig med en sak i stället.
Jag vill göra en film till mamma med gamla foton och musik.
Albumen är på Sadovajagatan, i en låda på överskåpet.
Åk dit på lördag.
Jag har en nyckel, men jag jobbar på lördag.
— Jag åker — sa jag.
Inte för hennes skull.
För Vitjas, eftersom han så sällan hittar på något själv.
På lördagen åkte jag till Sadovajagatan.
Nyckeln gick in i låset, men dörren öppnades inte.
Den var låst från insidan.
Jag ringde på.
En okänd kille i linne öppnade med en soppslev i handen.
## Främmande tofflor på Sadovajagatan
Killen hette Ruslan.
Hans fru, som tittade ut från köket med en handduk över axeln, hette Liza.
De var väldigt unga, runt tjugofem.
På Lizas kind syntes fortfarande avtrycket från kudden.
— Vi har bott här sedan april — sa Ruslan och gömde av någon anledning sleven bakom ryggen.
— Vi har avtal med Ljudmila Arkadjevna.
Är du hennes dotter?
— Svärdotter.
De visade avtalet direkt, utan att jag ens behövde be om det.
De blev väl rädda att jag var någon slags inspektör.
Två sidor, hennes underskrift, passuppgifter.
Tjugoåtta tusen rubel i månaden plus el enligt mätaren, deposition motsvarande en månads hyra.
Allt i ordning.
Inget att anmärka på.
I hallen stod främmande tofflor, rosa med öron.
På badrumsdörren hängde en kalender med kattungar från förrförra året, och jag försökte hela tiden minnas om den hade hängt där redan när svärmor bodde där eller om den var Lizas.
Jag mindes inte.
Lådan med albumen stod precis där Vitja hade sagt.
Ruslan tog själv ner den, blåste bort dammet och bar den till bilen.
— Tänk inget illa om oss — sa han utanför porten.
— Vi är försiktiga.
Varje månad för vi över pengarna till ägarinnan, punktligt på dagen.
— Jag tänker inget — sa jag.
Men det gjorde jag.
Sittande i bilen, utan att starta motorn, räknade jag på mobilen.
Från april till september: sex månader gånger tjugoåtta tusen.
Hundrasextioåtta tusen rubel.
Fram till mars hyrde jag ut min etta för tjugotvå tusen.
Sedan mars hyr jag inte ut den eftersom svärmor bor där.
Gratis.
Och jag betalar avgifterna eftersom räkningarna står på mig.
Jag gjorde aldrig den uträkningen igen.
En gång räckte.
Från Sadovajagatan körde jag direkt till Tjkalovagatan.
Lådan fick stå kvar i baksätet.
Svärmor öppnade inte direkt.
Hon såg mitt ansikte och jag tror hon förstod allt, för det första hon frågade var:
— Vem berättade?
— Ingen.
Någon öppnade dörren.
Ljudmila Arkadjevna, låt oss prata lugnt.
Jag har inte kommit för att bråka.
Vi satte oss i köket.
Jag pratade och hon torkade av plastduken, som redan var ren, samma fläck om och om igen.
— Pengarna är till Tiomka — sa hon till slut.
— Privatlektioner.
Matematik och fysik, två tusen rubel per lektion, tre gånger i veckan.
Nästa år söker han till universitetet.
Zhanna drar allt själv.
— Betalade inte Vitja underhåll?
Hon slutade torka.
— Jo.
På den officiella lönen, småpengar.
Och de första sex månaderna efter skilsmässan betalade han ingenting alls.
Det vet du inte.
Jag kunde inte se Zhanna i ögonen då.
Jag gick till henne själv.
Jag bar pengarna själv.
Jag skämdes för min son.
Där tappade jag faktiskt fattningen.
Vitja hade aldrig berättat om de där sex månaderna.
— Jag har inget emot att du hjälper ditt barnbarn — sa jag tystare.
— Men inte på min bekostnad.
Vi gör så här.
Antingen betalar du åtminstone avgifterna och hälften av det du får från hyresgästerna, eller så flyttar du hem igen i november och jag börjar hyra ut ettan på nytt.
— Av mig?
Av en pensionär?
Ska du ta pengar av din mans mamma?
— Ja.
— Och ska du bära mig upp till femte våningen utan hiss?
Jag tittade på hennes knän, lindade i elastiska bandage.
Hon såg vart jag tittade och drog ner morgonrocken.
— Tänk på det till slutet av månaden — sa jag och gick.
—
Vitja visste inte om hyresgästerna.
Det syntes.
Han satte sig på pallen med jackan på och sa inget på ungefär två minuter.
Han bara gnuggade näsroten.
— Och? — sa han till slut.
— Pengarna är ju till Tiomka.
Min son, förresten.
— Din son.
Med mina pengar.
— Nina, börja inte.
Jag tänker inte skrika på mamma.
Hon fyller sjuttio om tre veckor.
Han bar själv in lådan med albumen från bilen.
Han öppnade det översta albumet på måfå.
Där var han, ungefär fem år gammal, i solhatt, sittande i famnen på en fortfarande ung Ljudmila Arkadjevna.
Båda kisade mot solen.
Han tittade och stängde albumet.
Jag frågade inte om de sex månaderna utan underhåll.
Jag vet inte varför.
Kanske var jag rädd att han skulle svara ärligt.
På kvällen lade svärmor upp ett foto i familjechatten ”Mammas jubileum”.
Ett rutat papper med två bord ritade för hand.
Vid huvudänden av det första bordet — hon.
Till höger — Zhanna, sedan Artiom.
Till vänster — Vitja.
Jag hittade inte mig själv direkt.
Andra bordet, mellan moster Klava och grannarna Semjonov.
Och texten:
”Ninochka, bli inte sur, där blir det roligare för dig, Klava kan skämt.”
På slutet en gul emoji med röda kinder.
Under bilden fanns redan tre hjärtan.
Ett från Zhanna.
Jag skrev:
”Jag sa ju att det här inte fungerar.”
Raderade.
Skrev:
”Då utan mig.”
Raderade även det.
Vitja satt bredvid och tittade öppet på min telefon.
Till slut skrev jag:
”Okej.
Jag kommer.”
— Så ska det låta — sa Vitja och kysste mig på tinningen.
Han trodde att jag hade gett mig.
För att vara ärlig trodde jag det själv.
Fram till Lizas samtal.
## Tid hos notarien på måndag
Slutet av september gick.
Svärmor svarade varken om avgifterna eller november.
Som om samtalet aldrig hade ägt rum.
Hon ringde Vitja och rådfrågade om filmen, vilken musik som var bäst, Zykina eller Kobzon.
Med mig pratade hon kort och artigt, som i receptionen på en vårdcentral.
Liza ringde den tredje oktober, en fredag, direkt till laboratoriet.
Jag höll på att gjuta en käkmodell, händerna var täckta av gips upp till armbågarna, så jag fick hålla telefonen med axeln.
— Nina, ursäkta att jag stör, du lämnade ditt nummer den gången.
Ljudmila Arkadjevna bad oss flytta ut senast första december.
Hon sa att hon ska ge lägenheten till sitt barnbarn och att hon redan har tid hos notarien den trettonde.
Vi har inget emot det, vi förstår.
Men vet du om vi får tillbaka depositionen?
Vi räknade med de pengarna.
Jag sa att jag inte visste.
Att jag skulle fråga.
Liza tackade mig som om jag redan lovat något.
I fem minuter stod jag vid bordet med gips på händerna och gjorde ingenting.
Gipset stelnade och modellen fick slängas.
Den första på ett halvår.
På kvällen åkte jag till Tjkalovagatan.
Jag hade egna nycklar, men ringde ändå på.
— Ska du ge lägenheten på Sadovajagatan till Artiom? — frågade jag direkt i hallen.
Svärmor försökte inte ens neka.
Hon verkade nästan lättad över att slippa tiga.
— Ja.
Jag har rätt.
Jag ska berätta det på jubileet så att alla hör att mitt barnbarn får en egen bostad.
Han kan inte irra runt i hyreslägenheter hela livet som dina Ruslan och Liza.
— Och var ska du bo?
— Här — sa hon enkelt.
— Var annars?
Du bor med Vitja.
Du behöver inte ettan.
Du kastar inte ut mig.
Vitja kommer inte tillåta det.
Hon sa det helt utan ilska.
Som om hon pratade om vädret.
Sedan gick hon och satte på vattenkokaren.
Min vattenkokare, den jag hade tagit dit i mars.
På kvällen visade det sig att Vitja hade vetat om gåvan i en vecka.
— Jag trodde mamma skulle berätta själv — sa han och tittade ner i tallriken.
— Tänkte du också på var hon skulle bo efteråt?
— Nina, hon hamnar ju inte på gatan.
Hon är hos dig.
Så var det.
Hos mig.
För alltid, tydligen.
Och ingen hade ens frågat.
—
En jurist rekommenderades av vår tekniker Galja.
Hennes syster hade skilt sig med hjälp av den kvinnan.
Kontoret låg på andra våningen ovanför en skomakarverkstad, och i trappan luktade det lim och läder.
Rimma Olegovna, en kraftig kvinna i stickad väst, lyssnade på mig utan att avbryta en enda gång.
På väggen hängde snett en kalender med Bajkalsjön, av någon anledning uppslagen på maj.
— Ni har inget skriftligt avtal?
— Nej.
Jag gav henne bara nycklarna.
— Det är ändå ett kostnadsfritt nyttjande — sa Rimma Olegovna.
— Utan tidsgräns.
Du kan avsluta det när som helst, men måste meddela henne skriftligt minst en månad i förväg.
Bäst med värdebrev, innehållsförteckning och mottagningsbevis, samt en kopia i handen.
Är hon folkbokförd hemma hos sig?
— Ja, på Sadovajagatan.
— Då, om hon inte flyttar i tid, väcker du talan om avhysning och domstolen kommer sannolikt att stå på din sida.
Men det finns ett ”men”.
Hon tog av sig glasögonen.
— Om hon ger bort lägenheten på måndag kommer hon rent fysiskt inte ha någonstans att ta vägen.
Domare ser mänskligt på sådant.
De kan ge uppskov.
Och mer än ett.
— Då före måndag.
— Då före måndag.
Jag frågade om jag kunde lämna meddelandet på lördagen, på jubileet.
Hon ryckte på axlarna.
— Du kan lämna det när som helst.
Frågan är hur du ska leva med det efteråt.
Det är inte min sak.
Den natten sov jag inte.
Vitja snarkade och jag satt i köket och skrev meddelandet för hand.
Tre gånger.
Det första rev jag sönder.
I det andra skrev jag ”inom en månad”, strök det och ändrade till ”senast första december”, så att det skulle sammanfalla med hyresgästernas utflyttning.
Det var trots allt mer än en månad.
Hon hamnade trots allt inte på gatan.
Jag mindes hur hon första året kom till laboratoriet för att träffa mig.
Med en kålpaj inlindad i en kökshandduk.
Hon sa:
”Min Vitja är lite oduglig, håll ordning på honom.”
Vi drack te i en timme ur laboratoriemuggar.
Mot gryningen började ett billarm tjuta på gården.
Någons vita Niva tjöt i ungefär tio minuter och ingen kom ut.
Jag tänkte hela tiden på vems den var och varför ägaren inte brydde sig.
Men det hör inte hit.
Klockan sex på morgonen var jag nära att kasta allt i soporna.
Jag höll pappren ovanför hinken.
Sedan lade jag dem i en mapp.
På fredagen skickade jag värdebrevet med innehållsförteckning.
Kopian lade jag i ett vitt kuvert.
Jag sa inget till Vitja.
Jag visste att om jag berättade skulle han ringa sin mamma.
Och hon skulle resa sig med glaset i handen och ändå berätta om Sadovajagatan, av ren trots, inför trettio gäster.
Efter något sådant går det inte att backa.
Stoltheten tillåter inte det.
På lördagen tog jag på mig en senapsgul kavaj som jag köpt redan i augusti för ett helt annat tillfälle, lade kuvertet i väskan och åkte för att gratulera svärmor på jubileet.
## Samtalet vid garderoben
Caféet ”Rjabinka” vid floden var bokat helt för trettio personer.
Guldfärgade ballonger under taket.
En sjua och en nolla.
Vita dukar.
Servetter vikta till svanar.
Svärmor satt vid huvudänden i lila blus med brosch och tog emot blommor som en drottning.
Zhanna kom i grå klänning, kortklippt och smalare.
Hon nickade åt mig vid ingången.
— Fin kavaj.
Jag förstod aldrig om hon menade det.
Kanske inbillade jag mig bara att hon log ironiskt.
Artiom gick förbi, muttrade ”hej” och försjönk i mobilen, som alla sjuttonåringar.
Jag satte mig vid andra bordet, mellan moster Klava och Semjonov.
Klava kunde faktiskt skämt.
Hon berättade två.
Båda handlade om svärmödrar.
Jag skrattade.
Svärmor log mot Zhanna.
Hon log med tänderna som jag gjort åt henne för två vintrar sedan.
En sexledsbro, till självkostnadspris, på mina lediga dagar.
Småaktigt, jag vet.
Men jag tänkte på det.
När konferencieren meddelade att jubilaren nu skulle säga några ord reste jag mig och gick till huvudbordet.
— Ljudmila Arkadjevna, kom ut en minut.
Jag har en present som man inte ger inför alla.
Hon tittade på mig.
Sedan på Vitja.
Vitja ryckte på axlarna som för att säga: gå.
Han visste ingenting.
I korridoren vid garderoben var det tomt.
Garderobsvärdinnan hade gått ut för att röka.
Rockar hängde på galgarna.
På en krok hängde ett barnparaply med ankor.
Jag gav henne kuvertet.
Hon satte på sig glasögonen och läste stående.
Sedan läste hon en gång till.
— Du kastar ut mig — sa hon.
— På min födelsedag.
— Jag förvarnar dig.
Till första december.
Det är nästan två månader.
Hyresgästerna har flyttat då.
Du sa det själv till dem.
Jag skickade brevet i går.
Det här är kopian.
— Du har ingen rätt att bestämma vem jag ger min lägenhet till.
— Nej.
Ge den till vem du vill.
Jag vill bara att du vet det här före måndag, inte efter.
Hon var tyst länge.
Hon vek pappret i fyra delar.
Sedan en gång till tills det blev litet och tjockt.
I dörröppningen till salen dök Zhanna upp i en sekund.
Hon tittade på oss och gick tillbaka.
— Vet Vitja?
— Nej.
— Han får veta — sa svärmor.
Det var inget hot.
Hon bara konstaterade det.
Sedan lade hon pappret i handväskan, rättade till broschen och såg på sig själv i spegeln ovanför garderoben.
— Gå och sätt dig.
Folk väntar.
Hennes skål var kort.
Hon tackade alla för att de kommit.
Särskilt Zhanna, för allt.
Inte ett ord om Sadovajagatan.
Zhanna växlade blick med Artiom.
Han ryckte på axlarna.
Någon längst bort vid bordet ropade ”Kyss!”, av misstag, och alla skrattade.
Jag gick ut på trappan.
Någon hade lämnat en gul gummihandske på räcket med fingrarna uppåt, som om den vinkade åt någon.
Jag stod och tittade på den tills jag frös.
—
Vitja fick veta samma kväll.
Hans mamma berättade när han räckte henne kappan.
Hela vägen hem körde han tyst.
Först vid porten sa han:
— Du kunde ha berättat för mig.
— Du hade ringt henne.
— Ja — medgav han.
Och inget mer.
På måndagen gick svärmor inte till notarien.
Hon flyttade tiden.
Sedan en gång till.
Sedan slutade hon prata om det.
Om hon någon gång kommer ge Sadovajagatan till Artiom vet jag inte.
Numera berättar de inte sådant för mig.
Den trettionde november körde Vitja och en arbetskamrat tillbaka henne till hennes lägenhet.
De bjöd inte mig.
Jag kom ändå.
Jag tog med dosetten med hennes tabletter sorterade efter dag.
Hon tog den och stängde dörren.
Nu åker Vitja till Sadovajagatan varje kväll efter jobbet.
Matvaror.
Vatten i femlitersflaskor.
Mediciner.
Femte våningen utan hiss.
En gång körde jag efter honom.
Jag vet inte ens varför.
Från bilen såg jag genom trapphusfönstret att han satt på trappan mellan tredje och fjärde våningen med påsar.
Han bara satt där.
I ungefär två minuter.
Sedan reste han sig och fortsatte upp.
Vi bråkar inte.
Han kommer hem runt tio, äter, pratar om vädret och bilar.
En gång sa han:
— Juridiskt har du rätt, det förstår jag.
Men nu går jag upp till femte våningen varje kväll.
— Visste du att hon hyrde ut lägenheten på Sadovajagatan?
Redan i våras?
Han svarade inte.
Han tog fjärrkontrollen och satte på tv:n.
Jag vet fortfarande inte.
Artiom tog bort mig som vän.
Liza ringde aldrig igen.
Jag har ingen aning om de fick tillbaka depositionen.
Svärmor har fortfarande inte lämnat tillbaka den andra nyckeln till min etta.
Hon säger att hon gav den till Vitja.
Vitja säger att han aldrig tog den.
Jag hyr ut ettan igen.
Till en sjuksköterska från just den där vårdcentralen tvärs över gatan.
Och grannen bakom väggen lärde sig förresten till slut sin sång och spelar inte fel längre.
> Brevet hade ju ändå kommit med posten.
> Så säg mig ärligt: var det verkligen nödvändigt att ge det till henne personligen just på jubileet, en minut innan hennes skål?
> Eller kunde jag lugnt ha väntat till söndagen och låtit henne få behålla åtminstone den kvällen?
