Jag började inte argumentera utan ringde efter läkare åt henne.
*Lidija Pavlovna hade redan bestämt att jag på måndagen skulle lämna in min uppsägning och flytta hem till henne.
Min man bad mig att ”inte vara grym mot en sjuk människa”.
Då bestämde jag mig för att ta min svärmors ord på största allvar.*
— Jag ligger för döden, och du står bara där och tittar på mig som om jag hade bett dig diska! — stönade Lidija Pavlovna och drog filten upp till hakan.
— Irina, om det finns det minsta mänskliga kvar i dig, är du skyldig att ta hand om mig.
Inte grannen, inte någon betald vårdare, utan just du.
Jag hade inte ens hunnit ta av mig kappan.
Svärmodern hade ringt Andrej på fredagen vid sextiden på kvällen och sagt att hon plötsligt hade blivit mycket sämre.
Min man hade lämnat jobbet i all hast, hämtat mig, och fyrtio minuter senare stod vi redan i hennes lägenhet.
Lidija Pavlovna låg på soffan i vardagsrummet.
Bredvid fåtöljen stod en full matkasse från snabbköpet, och på soffbordet låg telefonen, fjärrkontrollen och en öppnad chokladask.
Men själv såg hon ut som om vi hade kommit precis mellan hennes två sista andetag.
Andrej satte sig genast bredvid sin mamma.
— Mamma, kan du förklara ordentligt vad som har hänt?
I morse sa du ingenting till mig.
Vem har undersökt dig?
Varför ringde du inte efter en läkare?
Lidija Pavlovna slöt ögonen och grimaserade som om hon hade ont.
— För att jag inte behöver främmande människor som lyssnar på mig i fem minuter, skriver en lapp och går.
Jag behöver någon bredvid mig.
Hela tiden.
I flera dagar har jag knappt kunnat gå, jag blir yr, och jag är så svag att jag ibland är rädd för att ens resa mig.
I min ålder skämtar man inte med sådant.
Till slut tog jag av mig kappan.
— Jag håller med.
Då börjar vi med det enklaste.
Vilken läkare undersökte er och vilken diagnos ställde han eller hon?
Svärmodern vände långsamt huvudet mot mig.
— Jag sa precis att jag mår dåligt.
Har du bestämt dig för att förhöra mig?
— Nej, Lidija Pavlovna.
Jag försöker förstå vad ni behöver.
Om tillståndet är allvarligt borde det finnas undersökningar, ordinationer och rekommendationer.
Visa mig utlåtandet, så utgår vi från det.
Hennes blick blev genast livligare.
— Det är precis därför jag inte tycker om att prata med dig.
En normal kvinna skulle höra att en äldre människa mår dåligt och fråga hur hon kan hjälpa till.
Med dig är allt som på jobbet: dokument, bevis, tidsfrister.
— För att ni inte pratar om att jag ska hämta medicin eller laga middag.
Ni sa till Andrej i telefon att ni behöver ständig omvårdnad.
Jag vill förstå på vilka grunder.
Lidija Pavlovna drog undan kanten på filten.
— På den grunden att jag är din mans mamma.
Eller räcker inte det längre?
Andrej tittade irriterat på mig.
— Ira, inte nu.
Mamma är rädd, hon mår verkligen dåligt.
Kan vi åtminstone i dag låta bli att göra allt till en konflikt?
Jag såg på honom.
— Jag grälar inte med någon ännu.
Jag ställde tre helt normala frågor: vem som undersökte henne, vad man hittade och vad man ordinerade.
Varför blev de frågorna plötsligt förolämpande?
Lidija Pavlovna suckade högt.
— För att diagnosen är uppenbar utan dina sammanträden.
Jag är en gammal kvinna som inte längre klarar sig själv.
Jag behöver omvårdnad.
Andrej arbetar, han är man, han har familjen på sina axlar.
Alltså ska du ta hand om mig.
I några sekunder trodde jag att jag hade hört fel.
— Ursäkta, vad exakt är det jag ska göra?
Svärmodern, som kände att samtalet äntligen hade kommit till kärnan, reste sig lite mot kuddarna.
— Säga upp dig.
Titta inte så där.
Ingen tragedi kommer att hända.
Du har en bra man, han tjänar pengar.
Du bor hos mig några månader, lagar mat, städar, går och handlar och håller koll på tabletterna.
När jag blir bättre återgår du till dina projekt.
Jag tittade på Andrej.
Han vek undan blicken.
Och det tyckte jag allra minst om.
— Andrej, — sa jag, — din mamma har precis bestämt över mitt arbete.
Har du tänkt säga något?
Han strök handflatan över knät.
— Jag tycker att vi först måste förstå hur allvarligt det är.
— Utmärkt idé.
Det är precis det jag har föreslagit de senaste tio minuterna.
Lidija Pavlovna ryckte irriterat i filten.
— Herregud, vad finns det att förstå?
Jag säger ju själv att jag mår dåligt!
— Och jag tror er, — svarade jag.
— Det är just därför jag frågar om läkarna.
Svärmodern tittade misstänksamt på mig.
— Försök inte spela omtänksam.
Jag ser mycket väl vad du försöker göra.
— Förklara då för mig.
Vad försöker jag göra?
— Du vill bevisa för Andrej att jag är en nyckfull gammal kvinna som hindrar er från att leva.
Så att han till slut glömmer att han har en mamma.
Andrej ingrep genast.
— Mamma, ingen glömmer dig.
Låt oss inte börja med det där.
— Självklart.
Du säger alltid ”låt oss inte börja med det där” när din fru börjar bestämma, — sa Lidija Pavlovna sårat.
Sedan vände hon sig mot mig igen.
— Jag ber dig inte om en njure.
Jag ber om några månader av ditt liv för familjens skull.
Är ditt jobb verkligen så mycket viktigare än en människa?
— Av någon anledning förfogar ni lättare över mitt jobb än över er chokladask.
Andrej tittade skarpt på mig.
Svärmodern rätade på sig ännu mer.
— Så det är alltså vad du tycker om mig.
— Just nu tänker jag bara på att ni har förklarat er svårt sjuk, men av någon anledning behöver ni ingen läkare.
Däremot behövdes min uppsägning omedelbart.
— Irina! — höjde Andrej rösten.
— Nu räcker det.
Jag såg på min man.
— Bra.
Fortsätt du då.
Fråga din mamma var läkarutlåtandet finns.
Han teg.
Lidija Pavlovna utnyttjade genast pausen.
— På måndag lämnar du in din uppsägning.
Jag har redan tänkt igenom allt.
Till en början bor du här, sedan får vi se.
Du hittar ett annat jobb, du är väl inget barn.
Jag smålog till och med.
— Väldigt praktiskt.
Diagnosen är fortfarande okänd, men min sista arbetsdag har ni redan bestämt.
— Var inte spydig mot mig.
Jag är äldre än du.
— Ålder ger rätt till respekt, Lidija Pavlovna.
Men den gör inte en annan människas arbetsliv till er egendom.
Andrej reste sig.
— Nu räcker det.
Vi går hem nu, och så pratar vi hemma.
Mamma, vila du.
Jag kommer i morgon bitti.
Lidija Pavlovna sjönk tillbaka mot kuddarna.
— Självklart, åk ni.
Irinas kväll går ju till spillo.
Sedan säger hon väl att jag gjorde så att hon missade ett affärsmöte.
Jag tog på mig kappan utan ett ord.
Det var redan meningslöst att svara.
Men samtalet fortsatte på vägen hem.
Andrej körde i tio minuter utan att säga ett ord.
Sedan började han ändå prata:
— Du kunde ha varit lite mjukare.
Jag vände mig mot honom.
— Och du kunde åtminstone en gång ha sagt till din mamma att hon inte har rätt att kräva att jag säger upp mig.
— Hon är sjuk.
— Med vad?
— Ira, nu börjar du igen.
— Nej, Andrej.
Det är inte ”jag som börjar”.
Det är du som nu för andra gången upprepar ordet ”sjuk”, men varken du eller jag känner till diagnosen.
Vi vet inte ens namnet på läkaren som påstås ha sagt att hon behöver ständig omvårdnad.
Han rynkade pannan.
— Tror du att mamma har hittat på allt?
— Jag påstår fortfarande ingenting.
Det är just där skillnaden mellan oss ligger.
Jag vill ha fakta, medan ni två redan har lagt upp schemat för resten av mitt liv.
— Jag har inte lagt upp något schema.
— Jaså?
Varför sa du då inte: ”Mamma, det är omöjligt”, när hon sa att jag skulle säga upp mig på måndag?
Andrej grep hårdare om ratten.
— För att jag blev ställd.
Hon såg dålig ut.
— Hon såg ut precis som hon ville se ut.
Hur dåligt hon faktiskt mår ska en läkare avgöra.
— Okej.
Men om det visar sig att hon verkligen behöver hjälp, vad gör vi då?
— Då bestämmer vi vilken hjälp hon faktiskt behöver.
Tillsammans.
Med läkare.
Kanske hittar vi en vårdare, kanske delar vi på tiden, kanske behövs behandling.
Men alternativet där din mamma väljer mig som vårdare och själv bestämmer dagen för min uppsägning kommer inte att diskuteras.
Han såg länge på vägen.
— Kanske kan du åtminstone ta semester?
I ett par veckor.
Bara tills allt har klarnat.
Jag vände hela kroppen mot honom.
— Andrej, hör du själv vad du säger?
— Jag föreslår en kompromiss.
— Nej.
En kompromiss är när båda ger efter lite.
I din version lämnar jag jobbet, flyttar hem till din mamma och bevisar att jag inte är känslokall.
Och ni två riskerar ingenting.
Väldigt bekväm familjekompromiss.
— Du behöver inte framställa allt så cyniskt.
— Gör det vackert då.
Förklara varför just mitt arbete ska offras först på familjepliktens altare.
Han andades ut irriterat.
— För att om mamma blir sämre i morgon och vi inte har gjort något, kommer jag aldrig att förlåta mig själv.
Jag tittade på honom och förstod plötsligt varför Lidija Pavlovna hade fått allt hon ville ha i så många år.
Hon kände den knappen perfekt.
Tryck på Andrej med ordet ”mamma”, lägg till lite rädsla, strö lite skuld ovanpå, och så börjar han själv förklara för andra varför de måste ge efter.
— Bra, — sa jag.
— Om hon verkligen mår så dåligt ska vi ta hennes hälsa på största allvar i morgon.
Andrej slappnade av lite.
— Tack.
Jag visste att du ändå skulle förstå.
— Jag har förstått mycket mer än du tror.
Han ville fråga något, men jag vände bort blicken.
Nästa morgon klockan tjugo över sju ringde hans telefon.
Lidija Pavlovna talade så tyst att Andrej satte på högtalaren.
— Sonen min, kom fort.
Jag mår fruktansvärt dåligt.
I dag kan jag inte ens resa mig.
Det snurrar i huvudet, jag är fruktansvärt svag.
Det verkar som om min tid verkligen har kommit.
Andrej höll redan på att dra på sig byxorna.
— Mamma, om du inte kan resa dig ska du ringa ambulans.
Vi kommer nu, men du får inte vänta på oss.
Och då blev svärmoderns röst märkligt nog genast starkare.
— Ingen ambulans!
Jag sa redan i går att jag inte vill ha främmande människor.
De kör iväg mig någonstans, och sedan får ni leta efter mig på sjukhusen.
Jag satte mig upp i sängen.
— Lidija Pavlovna, om ni verkligen inte kan resa er är det inte längre en fråga om bekvämlighet.
Ni behöver medicinsk hjälp.
Det blev tyst i andra änden.
— Jag pratar över huvud taget inte med dig, Irina.
— Men jag hör er alldeles utmärkt.
I går låg ni för döden, i dag kan ni inte resa er.
I den situationen har jag ingen rätt att låtsas som om det räcker att komma och laga gröt åt er.
— Jag behöver ingen gröt! — snäste hon irriterat.
— Kom bara hit och stanna här.
Och sluta argumentera med en äldre människa.
— Vi kommer.
Men inte ensamma.
— Vad menar du med ”inte ensamma”?
— Jag menar att specialister ska ta hand om ert tillstånd.
Svärmodern började återigen prata med svag röst.
— Andrej, säg åt din fru att sluta plåga mig.
Min man såg på mig.
— Ira, kanske ska vi faktiskt åka dit själva först?
Jag hade redan öppnat hemsidan för en privat läkartjänst som jag hittat kvällen innan.
— Andrej, din mamma säger att hon inte kan resa sig.
Förklara för mig vilken medicinsk nytta det gör att vi dyker upp själva?
— Hon blir lugnare.
— Då kommer läkarna att lugna henne betydligt mer professionellt.
— Hon vill inte ha läkare.
— En märklig sjukdom, — sa jag och såg honom rakt i ögonen.
— En människa mår så dåligt att svärdottern måste förlora sitt jobb, men inte tillräckligt dåligt för att en läkare ska få komma.
Tycker du själv inte att något är konstigt med det upplägget?
Andrej stelnade med skjortan i händerna.
Den här gången hade han inget svar.
Jag beställde ett privat hembesök och beskrev noggrant för operatören alla besvär som Lidija Pavlovna hade uppgett.
Inga bekanta, inga läkare ”genom kontakter”.
Jag behövde en person som ingen senare kunde anklaga för att delta i en familjekonspiration.
Vi kom hem till svärmodern nästan samtidigt som vårdpersonalen.
Lidija Pavlovna låg återigen på soffan, men när hon såg den kvinnliga läkaren med läkarväskan reste hon sig så snabbt att filten gled ner i knät.
— Vem är det där?
— God morgon, — presenterade sig läkaren.
— Elena Sergejevna, hembesökstjänsten.
Vi har fått uppgift om uttalad svaghet, yrsel och att ni i dag inte kunde resa er självständigt.
Svärmodern såg på mig.
— Jag bad dig komma, inte ordna en cirkus här.
— Det är just därför jag tog hit en läkare.
Om ni mår så dåligt vore det cirkus om vi alla satt runt soffan och låtsades behandla er genom att prata.
Lidija Pavlovna pressade ihop läpparna.
Elena Sergejevna blandade sig inte i ordväxlingen.
— Säg mig, när började symtomen?
— För några dagar sedan, — svarade svärmodern motvilligt.
— Hade ni feber?
— Jag minns inte.
— Mätte ni blodtrycket?
— Förmodligen.
— Vad låg det på?
— Måste jag komma ihåg alla siffror?
Läkaren gjorde en anteckning.
— Ni har sagt till era anhöriga att en läkare redan har undersökt er.
Var det hemma eller på en klinik?
Lidija Pavlovna sköt en ilsken blick på mig.
— Vad spelar det för roll var jag blev undersökt?
— För mig spelar det stor roll.
Jag behöver veta vilka undersökningar som redan har gjorts och vilka rekommendationer ni har fått.
— Jaha.
Nu ska ni två förhöra mig tillsammans.
Elena Sergejevna lyfte blicken från surfplattan.
— Jag förhör er inte.
Medicinsk hjälp har begärts på grund av beskrivningar av ett allvarligt tillstånd.
Mitt arbete är inte att hålla med om allt jag hör, utan att bedöma ert tillstånd.
Lidija Pavlovna rättade till håret.
— Jag har inte ringt efter någon.
Det var min svärdotter som bestämde sig för att visa vem som bestämmer.
— Okej.
Men jag är redan här.
Ni kan tacka nej till undersökningen.
Men med tanke på att ni uppger att ni inte kan resa er och har uttalad svaghet måste jag då dokumentera att ni avböjer vård.
Svärmodern såg på Andrej.
— Sonen min, tänker du bara stå där och se på medan de förödmjukar mig?
Andrej var synbart nervös, men för första gången kastade han sig inte in för att försvara henne.
— Mamma, ingen förödmjukar dig.
Du sa själv i morse att du inte kunde resa dig.
Låt läkaren undersöka dig ordentligt, så kan alla lugna ner sig.
— Alla?
Eller din fru?
— Framför allt jag, — svarade Andrej hårdare.
— För sedan i går kväll går jag omkring och tänker att något allvarligt kan hända dig.
Lidija Pavlovna vände sig bort, missnöjd.
— Undersök mig då.
När ni ändå har satt upp den här föreställningen.
Elena Sergejevna arbetade lugnt och metodiskt.
Hon frågade om kroniska sjukdomar, mediciner och tidigare undersökningar.
Hon kontrollerade grundläggande värden, lyssnade på hjärta och lungor och bad henne utföra några enkla moment.
Den andra vårdaren tog ett EKG.
Andrej satt i fåtöljen och såg på sin mamma.
För varje minut blev Lidija Pavlovnas svaghet mindre övertygande.
Först svarade hon knappt hörbart.
Sedan började hon irriterat argumentera med läkaren.
Och när Elena Sergejevna ännu en gång bad att få se utlåtandet från den tidigare läkaren kastade svärmodern plötsligt av sig filten.
— Det där pappret låg någonstans!
Jag får väl leta själv, eftersom ni tydligen inte kan hjälpa en människa utan det.
Hon reste sig från soffan och gick med säker gång mot skåpet.
Andrej följde henne länge med blicken.
Lidija Pavlovna stannade vid hyllan när hon insåg vad som just hade hänt.
— Jag känner mig lite bättre nu, — sa hon med sin vanliga röst.
— Kan en människa inte plötsligt bli bättre?
Elena Sergejevna reagerade inte på tonen.
— Jo.
Det är därför jag bedömer ert tillstånd vid undersökningstillfället.
Några minuter senare avslutade läkaren sina anteckningar.
— Just nu ser jag inga objektiva tecken på ett akut allvarligt tillstånd som motsvarar beskrivningen ”jag kan inte resa mig själv” eller som kräver ständig närvaro av en anhörig.
Det betyder inte att era besvär ska ignoreras.
Om svaghet, yrsel eller andra symtom faktiskt återkommer behöver ni kontakta er ordinarie läkare och genomgå de undersökningar som ordineras.
Lidija Pavlovna lade armarna i kors.
— Med andra ord vill ni säga att jag har hittat på allt?
— Jag sa exakt det jag sa.
Just nu ser jag ingen objektiv bild som motsvarar det allvarliga tillstånd ni har beskrivit.
Om uttalade symtom återkommer ska ni söka medicinsk hjälp, inte ersätta den med ständig närvaro av en släkting.
Jag tittade på svärmodern.
— Då behöver jag väl inte skriva någon uppsägning än.
Hon vände sig omedelbart mot mig.
— Vad har ditt jobb med det här att göra?
Det är det enda du tänker på!
Andrej reste sig långsamt från fåtöljen.
— Mamma, det har allt med saken att göra eftersom du i går krävde att Ira skulle säga upp sig på måndag.
— Jag krävde ingenting.
Jag sa att jag behövde hjälp.
— Nej, — svarade han.
— Du angav en specifik dag.
Du sa att hon skulle flytta hit och bo med dig i flera månader.
Svärmodern viftade irriterat med handen.
— Okej, jag sa det.
Och?
Ska ni döma mig för det nu?
Jag är mamma, jag är sextioåtta år.
Jag har rätt att kunna räkna med min familj.
— På familjen eller på en gratis tjänare? — frågade jag.
— Där! — Lidija Pavlovna pekade på mig.
— Där ser ni hur hon egentligen är.
Du räknar allt: hur mycket tid var och en ska ge, vem som är skyldig vem vad.
Inte en gnutta värme.
Jag vek inte undan blicken.
— Värme mäts inte i hur många år av mitt eget liv jag är skyldig att kasta bort på er order.
— Vilka stora ord! — hånlog svärmodern.
— Man kunde tro att du är minister.
Hennes jobb!
Hennes projekt!
Människor!
Som om landet skulle stanna utan dig.
— Landet stannar inte.
Men mitt liv kan mycket väl gå förbi utan mig.
Det är just därför jag inte tänker ge bort det till er bara för att ni bestämde er för att spela döende.
— Våga inte säga så!
— Förklara då för alla här varför ni i ert ”dödliga tillstånd” vägrade träffa läkare men krävde att jag skulle säga upp mig.
Lidija Pavlovna öppnade munnen och såg sedan på sin son.
— För att jag inte behöver någon främmande människa!
Jag behöver en normal familj.
Jag ville att Irina äntligen skulle sluta springa efter sin karriär och börja ägna sig åt det en kvinna faktiskt borde ägna sig åt.
Hemmet.
Maken.
De äldre.
Ja, jag beskrev min hälsa som värre än den var.
För annars lyssnar ni inte på mig!
Rummet kändes plötsligt trängre.
Elena Sergejevna stängde sin läkarväska.
— Jag tror att den medicinska delen verkligen är avslutad nu.
Jag lämnar dokumenten från dagens undersökning.
Om besvären återkommer, kontakta läkare.
Svärmodern tittade inte ens på henne.
— Underbart.
Är alla nöjda nu?
Ni har fått mig att framstå som galen inför främlingar.
Andrej gick närmare sin mamma.
— Nej, mamma.
Du har precis förklarat allting själv.
— Vad har jag förklarat?
Att jag ville ha uppmärksamhet från min egen son?
— Du förklarade att du inte behövde hjälp.
Du behövde få Irina att säga upp sig.
— Vrid inte på mina ord.
— Jag vrider inte på dem.
I går sa du att du var döende.
I morse sa du att du inte kunde resa dig.
Jag åkte hit och trodde att vi skulle behöva köra dig till sjukhuset.
Och nu står du framför mig och förklarar att du bara ville få min fru att ”ägna sig åt familjen”.
Lidija Pavlovna höjde hakan.
— Och nu då?
Tänker du byta ut din mamma mot din fru?
Andrej log bittert.
— Inte ens nu hör du vad du säger.
Ingen byter ut någon.
Det är du som i åratal har tvingat mig att välja och sedan låtsats som om det inte fanns något val.
— Jag uppfostrade dig ensam!
Jag offrade mitt liv för dig!
— Och jag har alltid varit tacksam för det.
Så tacksam att jag i många år gick med på saker jag aldrig borde ha gått med på.
Du blev förolämpad om vi inte kom den dag du ville.
Du förstörde våra resor genom att plötsligt bli ”helt ensam”.
Du kunde låta bli att svara i telefon i en vecka för att jag skulle springa efter dig och be om ursäkt.
Jag kallade allt det för din svåra personlighet.
Lidija Pavlovna vände bort ansiktet.
— Nu har Irina förstås förklarat allt för dig.
— Nej.
I dag förklarade du själv.
Hon vände sig hastigt tillbaka.
— Så den där kvinnan fick som hon ville till slut.
Grattis.
Nu har du ingen mamma längre.
Andrej skakade på huvudet.
— Lägg inte det här på henne också.
Ira tvingade dig inte att spela svårt sjuk.
Det var inte hon som krävde en uppsägning.
Det var inte hon som vägrade träffa läkare.
Och det var inte hon som för fem minuter sedan erkände att hon ville forma om vårt liv efter sina egna idéer.
Svärmodern hånlog.
— Om man lyssnar på dig låter det som om jag är en brottsling.
— Nej, mamma.
Du är en människa jag inte längre litar på.
För första gången försvann hennes vanliga självsäkerhet från ansiktet.
— Nu säger du en massa dumheter, och i morgon kommer du springande och ber om ursäkt.
— Nej.
Det är precis det som inte kommer att hända i morgon.
Lidija Pavlovna smalnade med ögonen.
— Och vad tänker du göra?
Andrej mötte hennes blick.
— Efter det som hände i dag avbryter jag kontakten med dig.
Inte för att min fru tvingade mig, utan för att du medvetet fick mig att frukta för ditt liv för att kunna styra min familj.
Ring oss inte, kom inte hit och försök inte skicka meddelanden genom släktingar.
Om du verkligen behöver läkare, ring en läkare.
Men jag deltar inte längre i föreställningar där min skuld används som inträdesbiljett.
— Du kommer att ångra de orden.
— Kanske kommer det här beslutet att kännas tungt någon gång.
Men då är det åtminstone mitt beslut.
Inte ett du pressade fram ur mig med rädsla.
Lidija Pavlovna såg på mig.
— Nöjd?
Jag stängde min väska.
— Nej.
Jag hade föredragit att ni faktiskt bara hade bett om hjälp.
Då hade ingen stått här i dag och försökt förstå hur långt ni var beredd att gå för att få mig att säga upp mig.
— Så ädel du är.
— Nej, Lidija Pavlovna.
Jag har bara en dålig vana: när någon säger att hon ligger för döden tar jag henne på orden och ringer läkare.
Hon svarade inte.
Förmodligen var det första gången hon inte hittade någon replik som kunde ge henne kontroll över samtalet igen.
Vi lämnade lägenheten.
I bilen satt Andrej länge utan att starta motorn.
Sedan vände han sig mot mig.
— Jag vet inte hur jag ska be om ursäkt utan att det låter billigt.
— Be inte vackert då.
Säg det normalt.
Han nickade.
— Jag hade fel.
I går lät jag mamma prata om din uppsägning som om det kunde vara ett familjebeslut som fattades utan dig.
Sedan föreslog jag själv att du skulle ta ledigt eftersom jag blev rädd av det hon sa.
Och det värsta är att det inte är första gången du har försökt visa mig hur hon pressar mig.
Jag kallade det bara ”svår personlighet”, för det var lättare att leva så.
Jag såg på honom i några sekunder.
— Det som gjorde mest ont var inte vad din mamma sa.
Av henne förväntade jag mig något sådant.
Det som gjorde ont var att du satt där bredvid och på allvar övervägde om jag skulle offra mitt arbete.
— Jag förstår.
— Jag hoppas det.
För ett andra sådant samtal mellan oss kommer inte att sluta med att jag ringer läkare.
Han log utan glädje.
— Rättvist.
— Och en sak till, Andrej.
Jag behöver inte att du krigar med din mamma för min skull.
Jag behöver att du inte gör mig till priset för din egen skuldkänsla.
—
