En månad senare fick hustrun veta att hon var gravid.
Tatjana hade aldrig trott att hon skulle börja gråta för att ett barn grät i deras hem.
Men när Kirjusja skrek för första gången mitt i natten — tunt och räddhågset — flög hon upp ur sängen och tårarna började rinna av sig själva.
— Vad är det? — Oleg satte sig upp, fortfarande sömndrucken och förvirrad.
— Ingenting, — sa hon.
— Det är bara… bara det att ett barn gråter i vårt hem.
Förstår du?
I vårt hem.
Han kramade henne.
Och började också gråta.
De hade försökt i nio år.
Nio år — ända sedan bröllopet.
I början hade de ingen brådska.
De tänkte att de var unga och hade hela livet framför sig.
Sedan började de vänta.
Sedan började de räkna dagar, månader och år.
Sedan började de gå till läkare.
Läkarna ryckte bara på axlarna.
— Fysiologiskt sett är allt normalt hos er, — brukade de säga.
— Sådant händer.
Vänta.
Vila.
Byt miljö.
Så de bytte miljö.
Och vilade.
Och väntade.
Tatjana drack örter som äldre kvinnor rekommenderade.
Oleg slutade dricka alkohol — trots att han knappt drack ens tidigare.
De besökte alla specialister på distriktssjukhuset och sedan även i republikens huvudstad.
Till slut gav de upp — det fick bli som Gud ville.
Men Gud gav dem inget barn.
Grannkvinnorna tyckte synd om dem.
Släktingarna kom med antydningar.
Tatjanas mamma suckade: «Dotter, kanske borde du få någon behandling?»
Svärmodern sa ingenting — och det var värre än vilka ord som helst.
Oleg höll ihop.
Han arbetade som maskinförare inom jordbruket, hade guldhänder och var en pålitlig man.
Huset hade han byggt själv — stort, ljust och med plats för två familjer.
Men någon familj fanns egentligen inte.
Det var bara de två.
— Kanske är det bra så här också, — sa Tatjana en dag.
— Vi klarar oss.
Det finns ju människor som lever helt ensamma.
Oleg nickade.
Men hon såg hur han tittade på grannarnas barn och hur hans ögon blev som hos en slagen hund.
Idén kom från sjukvårdaren på byns mottagning.
Valentina Stepanovna var en äldre och klok kvinna.
— Hörni, — sa hon när Tatjana ännu en gång kom för att hämta droppar mot högt blodtryck.
— Har ni aldrig funderat på adoption?
Tatjana stelnade till.
— Det finns barn på barnhem som väntar.
De väntar i åratal.
Och ni två bor ensamma i ett hus med fem rum.
Kanske är ert öde inte att föda ett eget barn, utan att göra någon annans barn till ert eget?
Hemma var Tatjana tyst länge.
Oleg åt middag, tittade på tv och märkte ingenting.
Sedan satte hon sig bredvid honom och sa:
— Oleg.
Låt oss adoptera.
Han lade ifrån sig gaffeln.
Han stirrade länge på väggen.
— Klarar vi det? — frågade han.
— Det kommer ju inte att vara vårt eget.
Ett eget barn, hur det än är, är ändå ens eget blod.
Men ett främmande…
— Det kommer inte att vara främmande, — avbröt hon.
— Det blir vårt.
Om vi älskar det, blir det vårt.
Oleg tänkte i en vecka.
Sedan i ytterligare en vecka.
Till slut åkte de till distriktsstaden för att fråga hur det fungerade.
Det visade sig att det gick.
Dokument, intyg, kommission, utbildning för blivande adoptivföräldrar.
Allt detta tog ett halvår.
Tatjana sprang mellan myndigheterna som om det vore hennes arbete.
Oleg tog ledigt och följde med henne.
Ibland grälade de.
Ibland grät de.
Men de fortsatte.
Och till slut lyckades de.
Pojken hette Kirill.
Han var fyra år gammal.
På barnhemmet i republikens huvudstad fördes de till ett lekrum.
Barnen lekte på mattan — någon byggde ett torn av klossar, någon körde en liten bil.
Men en pojke satt vid fönstret och tittade ut.
Liten, ljushårig och med mycket allvarliga ögon.
— Där är han, — sa föreståndaren.
— Kirill.
En snäll pojke.
Lugn.
Bara…
— Vadå? — frågade Tatjana.
— Han har redan blivit återlämnad två gånger.
— Hur menar ni?
— Familjer tog emot honom.
Och lämnade tillbaka honom.
En familj efter en månad.
Den andra efter ett halvår.
De sa att han var svår.
Men han är inte svår.
Han tror bara inte längre på någon.
Tatjana gick fram till fönstret.
Hon satte sig på huk.
— Hej, Kirjusja.
Pojken vände sig om.
Han såg på henne länge, med en vuxen och bedömande blick.
Så brukar gamla människor titta, inte barn.
— Hej, — sa han tyst.
— Får jag sitta här med dig?
— Ja.
Hon satte sig direkt på golvet med ryggen mot fönsterbrädan.
Han stod kvar och tittade ner på henne.
Sedan frågade han plötsligt:
— Kommer ni också att lämna tillbaka mig?
Det snörde sig i Tatjanas hals.
— Nej, — sa hon.
— Vi kommer aldrig att lämna tillbaka dig.
— Alla säger så, — sa han.
— Och sedan gör de det ändå.
Oleg stod i dörröppningen och hörde samtalet.
Det snörde sig i hans hals också.
De gick igenom alla steg: att lära känna varandra, besök, övernattningar och till sist flytten.
Två månader senare bodde Kirjusja redan hemma hos dem.
Den första veckan sa han nästan ingenting.
Han följde Tatjana som en skugga.
Han var rädd för att tända lampan på toaletten.
Han var rädd för att be om mer mat.
Han var rädd för att gråta.
Oleg försökte leka med honom, men pojken kröp ihop som om han väntade på att bli slagen.
— Han är rädd för oss, — sa Tatjana en natt.
— Förstår du?
Han är rädd för oss.
— Det går över, — sa Oleg.
— Det måste göra det.
Och det gjorde det.
Två veckor senare skrattade Kirjusja för första gången.
Oleg visade honom hur man kunde göra en visselpipa av en pilkvist — precis som hans egen morfar hade visat honom när han var liten.
Pojken tittade och tittade, och plötsligt brast han ut i skratt — klart och bubblande, som om något inom honom äntligen hade släppt.
Tatjana stod i köket då.
Och grät.
Av lycka.
En månad senare vändes allt upp och ner.
Tatjana hade mått illa i tre dagar.
Först trodde hon att hon hade blivit matförgiftad.
Sedan skyllde hon på nerverna.
Men när illamåendet inte hade gått över på den fjärde dagen gick hon till sjukvårdaren.
Valentina Stepanovna undersökte henne.
Hon var tyst en stund.
Sedan sa hon:
— Tanja.
Du är gravid.
Tatjana satte sig på stolen.
Det svartnade för ögonen.
— Det kan inte vara sant.
Vi har försökt i nio år…
— Då verkar det som att det tionde året gjorde susen, — log sjukvårdaren.
— Sådant händer.
Läkare kallar det ibland för «adoption som terapi».
När en kvinna slutar vara besatt av graviditeten, när hon slappnar av och blir lugnare, kan kroppen ibland börja fungera av sig själv.
Nu är du mamma, förstår du?
Du är redan mamma.
Och din kropp har förstått det också.
Tatjana gick ut.
Hon satte sig på en bänk.
Och började storgråta.
Hon visste inte om det var av glädje eller skräck.
Hemma berättade hon för Oleg.
Han satte sig.
Sedan reste han sig.
Sedan satte han sig igen.
— Är du säker?
— Ja.
— Herregud… — han täckte ansiktet med händerna.
— Herregud.
Nio år.
Nio år — ingenting.
Och nu…
— Och nu blir det två, — sa hon tyst.
Han lyfte huvudet.
— Vad menar du, två?
— Nu kommer vi att ha två barn, Oleg.
Kirjusja och det här barnet.
Han var tyst länge.
Sedan sa han:
— Och Kirjusja då?
Hur ska vi berätta det för honom?
Han kommer att tro att vi inte kommer att älska honom längre.
Att vårt biologiska barn blir viktigare.
— Vi kommer inte att älska honom mindre, — sa Tatjana.
— Det var honom vi älskade först.
Han förändrade oss.
Han gjorde oss till föräldrar.
— Det kan vi säga till oss själva.
Men till honom?
Vad ska vi säga till honom?
Hon svarade inte.
För hon visste inte.
Det visade sig vara lättare att berätta än de trodde.
En vecka senare, när Tatjana gjorde Kirjusja redo för att gå ut, frågade han plötsligt:
— Mamma.
Kommer din mage att bli stor?
Tatjana stelnade.
— Varför frågar du?
— Valentina Stepanovna sa det.
Hon kom hit när du var ute i trädgården.
Hon sa att du har en bebis i magen.
Tatjana satte sig på huk och tog honom om axlarna.
— Kirjusja.
Du behöver inte vara rädd.
För oss är du den första.
Den viktigaste.
Du är vår son.
Och det här barnet blir också vårt.
Och du kommer att bli dess storebror.
Förstår du?
Pojken tittade länge på henne.
Sedan frågade han:
— Kommer ni inte att lämna tillbaka mig?
— Aldrig, — sa Tatjana.
— Hör du?
Aldrig.
Kirjusja nickade.
Men hon såg att han inte trodde henne.
Han hade blivit återlämnad för många gånger.
Han hade alldeles för tidigt lärt sig att vuxna kunde ljuga.
Månaderna gick.
Tatjanas mage växte.
Kirjusja tittade oroligt på henne.
Ibland kom han fram och lade handen på magen — försiktigt, som om han var rädd för att skada barnet.
— Vem är där inne? — frågade han.
— Din lillasyster, — svarade Tatjana.
— Eller din lillebror.
Vi vet inte än.
— Kommer den att älska mig?
— Självklart.
Du blir ju storebror.
Kirjusja funderade.
Sedan sprang han iväg för att leka.
Men Tatjana märkte att han hade börjat bli trotsigare.
Han grät oftare.
Som om han testade om de skulle sluta älska honom om han betedde sig illa.
En natt vaknade han skrikande.
Tatjana sprang in i hans rum och tog honom i famnen.
— Vad är det?
Vad hände?
— Jag drömde att ni körde tillbaka mig, — snyftade han.
— Ni satte mig i bilen och körde bort mig.
Och ni sa att ni inte behövde mig längre.
För nu hade ni ett eget barn.
Tatjana höll honom hårt intill sig.
Hon strök honom över håret, vaggade honom och viskade:
— Du är vår.
Du är vår, hör du?
Vi kommer aldrig att lämna dig.
Aldrig.
Oleg stod i dörröppningen.
Han lyssnade.
Och hans ögon var våta.
Flickan föddes i december.
Frisk och stark, tre kilo och sexhundra gram.
De kallade henne Anetjka.
Tatjana låg på BB i republikens huvudstad.
Oleg tog med Kirjusja för att visa honom lillasystern.
Pojken stod vid sängen och tittade på det lilla knytet med ett förvirrat uttryck.
— Vad liten hon är, — sa han.
— Du var också liten, — svarade Tatjana.
— Och se hur stor du är nu.
Hennes beskyddare.
Kirjusja sträckte fram ett finger.
Anetjka grep det med sina pyttesmå fingrar.
Och pojken log plötsligt — brett, från öra till öra, som aldrig tidigare.
— Hon håller i mig, — sa han.
— Titta, hon håller i mig!
Och alla i rummet skrattade.
De första månaderna var svåra.
Anetjka grät på nätterna.
Kirjusja var svartsjuk.
En gång frågade han:
— Mamma.
Älskar du mig?
— Ja, — sa Tatjana.
— Väldigt mycket.
— Och Anetjka?
— Jag älskar Anetjka också.
— Vem älskar du mest?
Tatjana ställde kastrullen på spisen, torkade händerna och satte sig på huk framför honom.
— Vet du, Kirjusja…
När man får ett andra barn delas inte kärleken.
Den multipliceras.
Förut hade jag ett hjärta — för dig.
Nu har jag två hjärtan.
Ett för dig.
Ett för Anetjka.
Förstår du?
Han funderade.
— Då har jag också två hjärtan.
Ett för dig och ett för pappa.
— Precis, — sa hon och kramade honom.
— Varje människa har lika många hjärtan som människor hon älskar.
Kirjusja var redan fem och ett halvt när Anetjka började gå.
Han ledde henne i handen runt på gården.
Visade henne kycklingarna, kattungen och jordgubbslanden.
Hon tultade efter honom, snubblade, föll, reste sig och fortsatte gå.
— Hon följer efter mig, — sa han stolt till de vuxna.
— Hon älskar mig.
Oleg tittade på dem och mindes kvällen när Tatjana hade sagt: «Låt oss adoptera».
Då hade han varit rädd — att pojken skulle kännas främmande, att de inte skulle klara det, att de kanske inte skulle kunna älska honom.
Nu tittade han på honom och kunde inte föreställa sig livet utan den ljushårige pojken som bar leksaker till sin lillasyster och lärde henne säga «bror».
En dag frågade Kirjusja:
— Pappa.
Om mamma hade fått Anetjka direkt, hade ni då inte adopterat mig?
Oleg satte sig på huk framför honom.
— Min son, — sa han.
— Kom ihåg en sak.
Vi «tog» dig inte bara.
Vi väntade på dig.
I nio år kunde vi inte få barn eftersom ödet visste att det måste vara du.
Du skulle bli vår son.
Och Anetjka är bara en bonus.
En gåva.
För att vi väntade tills vi hittade dig.
Kirjusja skrattade.
— Är jag en present?
— Du är den viktigaste presenten, — sa Oleg.
— Och Anetjka är den extra.
På kvällen gick Kirjusja fram till sin systers spjälsäng och viskade:
— Hör du, Anja?
Jag är den viktigaste presenten.
Och du är den extra.
Men bli inte ledsen.
Jag älskar dig ändå.
Och så kysste han henne på pannan.
Tatjana stod bakom dörren och lyssnade medan tårarna rann nerför hennes kinder.
Anetjka var redan tre år när en kommission från barnskyddsmyndigheten kom till byn.
Det var en rutinmässig kontroll för att se hur adoptivbarnen hade det.
Inspektören — en sträng och saklig kvinna med glasögon — gick runt i huset och inspekterade rummen, Kirjusjas säng, hans leksaker och böcker.
Hon ställde frågor till Kirjusja, Tatjana och Oleg.
Hon kontrollerade dokumenten.
Sedan satte hon sig vid bordet och sa:
— Jag hade ett fall en gång.
En familj adopterade en pojke.
Ett år senare fick de ett biologiskt barn.
Och vet ni vad de gjorde?
— Vad? — frågade Tatjana tyst.
— De lämnade tillbaka adoptivpojken.
De sa: nu har vi ett eget barn, vi behöver inte någon annans.
Pojken var sex år.
Det var tredje gången han blev återlämnad.
Hon tystnade en stund.
— Jag berättar det här för er eftersom jag har sett många sådana fall.
Och när jag åkte hit tänkte jag att det kanske skulle vara likadant här…
Ni vet.
Det finns alla sorters människor.
Men här ser jag att allt är äkta.
Allt är på riktigt.
Kirjusjas ögon lyser.
Han är lycklig.
Det är sällsynt.
Tatjana var tyst.
Oleg tog hennes hand.
— Han är vår son, — sa Oleg.
— Vår på riktigt.
Vi kommer aldrig att lämna honom till någon.
— Jag ser det, — nickade inspektören.
— Och det är bra.
Jag ska vara ärlig — under min tid i yrket är det inte ofta jag skriver «utmärkta förhållanden».
Men det ska jag göra hos er.
Och det gjorde hon.
I dag är Kirjusja tio år gammal.
Han går i skolan, hjälper sin pappa i garaget och spelar fotboll med de andra pojkarna.
Anetjka följer honom som en skugga — hon är redan fem år, lockig, skrattglad och mycket envis.
En kväll, när barnen redan hade somnat, satt Tatjana och Oleg på verandan.
Det var augusti.
Himlen var full av stjärnor.
Syrsorna spelade.
— Minns du hur rädd du var? — frågade hon.
— Jag minns.
— Och nu?
— Nu är jag rädd för något annat, — sa Oleg.
— Jag är rädd att de ska växa upp och flytta.
— Det dröjer länge.
— Jag är rädd ändå.
Tatjana tog hans hand.
— Vet du vad Kirjusja sa till mig i går?
Han frågade: «Mamma, ångrar du och pappa att ni adopterade mig?»
Jag sa: «Varför tror du det?»
Och han svarade: «Jag är ju inte egentligen er.
Inte av samma blod».
Då sa jag till honom: «Att verkligen höra ihop handlar inte om blod.
Det handlar om hjärtat».
Han funderade och sa: «Då är jag mest er av alla, för jag blev återlämnad två gånger, men ni gjorde aldrig det».
Oleg var tyst.
Han tittade upp mot stjärnorna.
— Vår pojke är klok, — sa han till slut.
— Han förstår allt.
— Allt, — höll Tatjana med.
— Till och med det som vi själva inte alltid förstår.
Hon tänkte på hur märkligt livet var.
I nio år hade de bett Gud om ett enda barn.
Och Han gav dem två.
Nej.
Inte riktigt så.
I nio år trodde de att de bad om ett barn.
Men egentligen väntade de bara.
De väntade på att pojken på barnhemmet skulle sluta vara rädd.
På att barnskratt skulle fylla deras hem.
På att Tatjana skulle sluta gå från läkare till läkare och helt enkelt bli mamma.
Och när det väl hände — när hon blev mamma inte genom blod utan genom kärlek — kom allt det andra av sig självt.
