— Jag ska gå — svarade jag.
— Men en dag kommer det här huset självt att avgöra vem som egentligen är överflödig här.
Raisa Pavlovna satt vid bordet med armbågarna brett isär, som om det vore hennes personliga tron.
Bredvid henne hade hennes väninna Zhanna slagit sig ner med en mugg i båda händerna.
Alina torkade av spisen, höll ena handen mot ländryggen och försökte andas lugnt.
— Titta bara, Zhanna, hur hon drar runt med trasan — sade Raisa Pavlovna högt, så att det skulle höras i varje hörn.
— Hon smetar ut smutsen och tror att hon städar.
— Jag har redan tvättat allt — svarade Alina mjukt.
— Nu ska jag brygga färskt te.
— Färskt! — fnös svärmodern.
— Ur de där muggarna kan man bara ge flugor att dricka.
Ta rena, din slarvmaja.
Jag har en gäst här, det här är inget härbärge.
Alina tog fram rena muggar och satte på vattenkokaren.
Ryggen värkte, och den sjunde graviditetsmånaden gjorde sig påmind genom en tung, ihållande trötthet.
Hon hade vant sig vid de där huggen som man vänjer sig vid draget från ett gammalt fönster.
— Zhanna, tänk dig bara — viskade svärmodern, men så högt att viskningen dånade — min Artyom tog hem den där med bara en enda påse.
En enda!
Varken hus eller hem.
Ren fattigdom.
— Jag hör dig, Raisa, jag hör — sade gästen och grimaserade.
— Och låt henne höra! — höjde Raisa Pavlovna rösten.
— Hon ska veta vad min son har dragit på sig.
Alina hällde upp teet och ställde muggarna på bordet.
Händerna var stadiga och ansiktet lugnt.
— Var är mjölken? — krävde Raisa Pavlovna.
— Artyom drack upp den i morse — svarade Alina.
— Det är bokstavligen bara lite kvar på botten.
— Då går du och köper mer!
Kommer benen att trilla av?
— Raisa Pavlovna, hissen fungerar inte, och i sjunde månaden är det tungt för mig att gå upp och ner för alla de här våningarna — förklarade hon tålmodigt.
— Hon är i sjunde månaden! — utropade svärmodern och slog ut med händerna.
— Jag bar tre barn och klagade inte.
Gå och köp mjölk när jag säger åt dig.
Min gäst dricker inte te utan mjölk.
Alina torkade långsamt händerna.
— Okej — sade hon tyst.
— Men låt oss åtminstone uppföra oss som människor, utan publik.
— Se på henne, så fräck — väste Raisa Pavlovna efter henne.
På kvällen kom Artyom hem, och köket blev genast tyst som en damm utan vind.
— Min son, är du trött? — kuttrade Raisa Pavlovna.
— Sätt dig, jag häller upp åt dig själv.
— Hej — nickade han medan han tog av sig skorna vid dörren.
— Vad händer här?
— Allt är bra — sade Alina och räckte honom en tallrik.
— Jag väntade på dig.
När Artyom gick in i rummet flyttade svärmodern sig tätt intill Alina.
— Jag vill inte ens känna lukten av dig här, förstått? — väste hon.
— Du kommer att förstöra min son.
Du är inte värdig honom, fattiglapp.
Alina hörde vartenda ord.
Och hon hörde också hur svärmodern lite senare bakom väggen talade länge och honungssött med Artyom.
— Alina, har du bråkat med min mamma igen? — sade han när han kom in.
— Hon klagar på att du är oförskämd.
— Artyom — började hon lugnt — när du är här är hon söt som honung.
När du inte är här blir hon en helt annan människa.
Hon kör ut mig ur huset och förolämpar mig.
— Nu hittar du på igen — sade han och viftade bort det.
— Hon behandlar dig som sin egen dotter.
— Som sin egen? — Alina log svagt.
— Då är jag rädd för att föreställa mig hur hon behandlar främlingar.
— Varför måste du säga så? — grimaserade han.
— Då hyr vi en lägenhet — föreslog hon rakt på sak.
— Jag börjar leta redan i dag.
Jag tycker inte om att skjuta upp sådant som kan lösas direkt.
— Vi har inga pengar — avbröt Artyom.
— Här har vi ett eget rum.
Vad mer vill du ha?
— Luft — svarade hon.
— Bara lite luft och en droppe respekt.
*
Tidigare.
Av de ständiga angreppen hade något inom Alina stelnat.
På nätterna sökte hon inte längre sin mans närhet, och han blev arg och gick fram och tillbaka i rummet.
— Vad ska jag med en sådan fru till? — kastade han irriterat ur sig.
— Kall som en fönsterbräda.
— Av samma anledning som du behöver ett varmt hem — svarade hon.
— Men det var du själv som gjorde hemmet kallt.
— Återigen är det mammas fel — fnös han.
En gång kom han hem efter midnatt och luktade av en annan kvinnas parfym, söt och påträngande.
Alina lyfte blicken från boken.
— Var har du varit? — frågade hon lugnt.
— Hos en kvinna — sade han utan att vika undan med blicken.
— Och?
Du vill inte, hon vill.
— Vilken ärlighet — sade Alina och stängde boken.
— Synd bara att den inte kom några år tidigare.
— Det är ditt eget fel — muttrade han.
— Vet du — sade hon lågt — människan är sådan att hon ofta är mer rädd för förändring än för olycka.
Du är rädd.
Det är inte jag längre.
Raisa Pavlovna, som gick förbi, missade inte sin chans.
— Latmask! — skrek hon.
— Tog examen och lever nu på andras bekostnad!
Kan inte ens hitta ett arbete!
— Jag söker varje dag — svarade Alina.
— Till skillnad från vissa som för länge sedan hittade sin sysselsättning: att räkna andras påsar.
*
Ute på gatan började hon må illa och benen blev som gelé.
Väninnan Vika tog henne under armen.
— Alina, du måste till sjukhuset nu, genast — sade Vika oroligt.
— Vi åker — gick hon med på.
— Jag tänker inte vänta.
På sjukhuset fick hon höra något hon ännu inte visste.
— Grattis — sade en mild röst.
— Ni är gravid.
*
Hemma föll nyheten som en sten i stillastående vatten.
— Artyom, vi ska få barn — sade Alina.
— Barn? — log han förvirrat.
— Jag har ju velat det länge.
— Vadå barn?! — exploderade Raisa Pavlovna.
— Gör dig av med det, hör du!
Ni är redan fattiga och vill ändå skaffa ännu en mun att mätta!
— Det räcker — sade Artyom skarpt.
— Det är mitt barn.
— Idiot! — skrek hon.
— Du kommer att få ångra dig bittert!
Månaderna gick, och Alina var nästan aldrig hemma.
I den sjunde månaden, på väg till affären, började världen svaja och allt blev svart.
Hon vaknade på en sjukhussäng, inlagd för att rädda graviditeten.
Hemma hittade Raisa Pavlovna hennes journalutdrag och drog länge med fingret över raderna.
— Artyom — sade hon på kvällen och skakade med papperen — barnet har avvikelser.
Hon kommer att föda dig ett handikappat barn!
Du kommer att slita hela livet.
Skilj dig innan det är för sent!
— Tror du det? — rynkade han pannan.
— Jag vet! — avbröt hon och tryckte upp papperen framför hans ansikte.
Han kom till sjukhussalen med en färdig skilsmässoansökan och en penna.
— Skriv under — sade Artyom.
— Det blir bäst så.
Alina såg på honom.
— Bäst för vem? — frågade hon.
— För alla — muttrade han och vände bort blicken.
— Märkligt — sade hon och tog pennan.
— Förr betydde ”alla” familjen.
Nu betyder det ditt samvete i fickan.
Hon skrev under lugnt, utan att darra.
Efter förlossningen hade hon ingenstans att ta vägen, så hon återvände till det huset med den nyfödda i famnen.
— Har du kommit tillbaka igen?! — skrek Raisa Pavlovna.
— Ut härifrån, tiggerska!
— Vad gör hon här? — grimaserade Artyom och såg föraktfullt på det lilla bylte som var barnet.
Han tryckte pengar i hennes hand.
— Ta dem och gå.
Jag vill inte se er här igen.
— Tack — sade Alina lugnt utan att ta emot en enda sedel.
— Behåll pengarna.
Du kommer snart att behöva dem under kalla nätter.
Hon köpte en biljett och åkte till sin far Oleg, som hon varit rädd för sedan barndomen.
Han hade en gång lämnat familjen och druckit i många år.
Men när han såg sin dotter med sitt barnbarn på tröskeln stelnade han till och började sedan gråta tyst.
— Kom in, min dotter — sade han.
— Här är det fattigt, men åtminstone biter ingen.
*
Ett halvår gick.
Barnet hade blivit sex månader när telefonen ringde.
— Alina — Raisa Pavlovnas röst darrade.
— Artyom… han har varit med om en olycka.
Det är mycket illa.
— Jag beklagar er sorg — svarade Alina lugnt.
— Men han är er son, inte min man.
Vi är skilda.
På er begäran, minns ni?
— Hjärtlösa människa! — flämtade hon.
— Jag förbannar dig!
— Förbannelser är billiga varor — sade Alina och lade på.
Ytterligare ett halvår senare kom beskedet genom bekanta att Artyom hade dött.
Hon gladdes inte åt någon annans död, men hon grät inte heller.
Det kom bara en tyst utandning, som om en gammal börda äntligen hade lyfts bort.
En månad senare knackade någon på dörren.
På tröskeln stod Raisa Pavlovna, mager och med darrande händer.
— Jag har kommit för att träffa mitt barnbarn — pressade hon fram.
— Jag har rätt att se honom.
Alina skrattade tyst.
— Vilket barnbarn? — frågade hon.
— Det var ju ni själv som skrek: ”Gör dig av med det”, ”Vi behöver det inte”.
Ni har inget barnbarn.
Ni avsade er honom.
— Snälla… — viskade kvinnan.
— Gå hem — sade Alina mjukt och stängde dörren.
Bakom dörren stod och grät länge en människa som hade blivit helt ensam.
Väninnorna hade vänt henne ryggen, hälsan svek och efter en tid dog även hon.
En dag fick Alina ett brev från en notarie.
Hon gick dit, satte sig mitt emot honom och lyssnade.
— Er son är ensam arvinge till lägenheten — sade notarien.
— Det betyder att arvet enligt lagen övergår till honom.
Alina gick ut på gatan med sin son i famnen och log svagt.
— Ser du, lilla vän — sade hon.
— Det där huset som vi drevs bort från har till slut själv avgjort vem som egentligen var överflödig där.
Och det är kanske det enda goda vi fick av henne.
Barnet skrattade och tog tag i hennes finger.
— Kom — sade hon.
— Hemma väntar morfar och varmt te på oss.
I rena muggar.
Utan publik.
