Han visste inte att hans fru redan var på väg ombord på ett flygplan.
De plastiga hjulen på resväskan dunkade dovt mot terminalens räfflade plattor.
Sofia lutade sig mot det kalla glaset i panoramafönstret och såg hur man körde fram trappan till det bulliga planet.
I handväskan, bland passet och boardingkortet, vibrerade telefonen oavbrutet.
På skärmen lyste makens namn.
Sofia tog utan brådska fram en mintkaramell, stoppade den i munnen och först därefter drog hon den gröna knappen åt sidan på skärmen.
— Sonja, driver du med mig?! — Olegs röst slog över i ett tjut så skarpt att hon var tvungen att hålla högtalaren en bit från örat.
— Jag har hela hallen full av folk!
Mamma har kommit, och moster Valja har släpat hit sig från landsorten med två barnbarn.
De är trötta efter resan.
Var är du någonstans?
Och framför allt — varför är kylskåpet tomt?!
Var är ankan som mamma väntade på?
Sofia knastrade sönder karamellen.
— På nedersta hyllan i frysen, Oleg.
Längst in i hörnet.
Stenhård, precis som ditt samvete.
— Vad menar du, i frysen?! — i bakgrunden började ett barn snyfta, och Oleg väste åt det att vara tyst.
— Sonja, reta inte upp mig.
Folk har kommit för att gratulera dig på födelsedagen!
Och du har inte ens skurit salladerna.
Ta en taxi nu och kom hem som en pil.
— Älskling, var är du? Och vem ska laga mat? — härmade Sofia hans morgonton.
— Delikatessdisken i mataffären runt hörnet har öppet till tio i kväll.
Köp pelmeni.
Jag flyger.
Jag har boarding om fem minuter.
Hon lyssnade inte på hur maken drog efter andan för ännu en tirad, utan lade på.
Under alla dessa sex år av äktenskap hade hon noggrant blundat för hur skickligt Oleg klädde sin snålhet och vardagsegoism i det trendiga ordet ”rationalitet”.
För henne, då trettio, verkade han otroligt pålitlig.
En man fem år äldre, med ett planerat liv, utan dåliga vanor och utan dumma utgifter.
De första varningsklockorna ringde redan under den så kallade smekmånaden.
— Sonja, vilka Emirat? Vem har vi inte sett där? — resonerade Oleg medan han prydligt lade upp kvitton från mataffären i högar på köksbordet.
— Betala extra bara för att svettas på en strand?
Vi åker till mamma i byn.
Hon har ett hus där, och floden är precis runt hörnet.
Och så hjälper vi henne på köpet.
Hon gick med på det.
Det kändes som omtanke om den äldre generationen.
Redan första dagen gav svärmor, Raisa Pavlovna, svärdottern en urtvättad blommig morgonrock och tog med henne till växthuset.
Semestern blev till straffarbete.
Lukten av ruttnande blast, knän som surrade av anspänning och ständigt smutsiga naglar.
Sofia skrubbade burkar med bikarbonat, skar zucchini, steriliserade lock.
Händerna stank av ättika så att hon mådde illa.
Och Oleg satt under tiden på farstukvisten i en ren t-shirt och pillade på mobilen.
— I dag kom jag överens med de lokala killarna, de ska köra hit ekologiskt billigt — meddelade han stolt vid middagen.
— Ser du, mamma, vilken organisatör jag är?
Utan mig hade du fått betala tredubbelt.
Sedan kom renoveringen av deras lägenhet.
Sofia bad honom att anlita ett gäng åtminstone för grovarbetet.
Men Oleg var obeveklig.
— Inte en krona till främlingar.
Vi klarar det själva.
Sofia mindes fortfarande den klibbiga, obehagliga lukten av grundfärg.
Hon slet tills hon nästan stupade, rev ner gamla sovjetiska tapeter som bara släppte tillsammans med bitar av puts.
Hon bar säckar med blandningar medan maken, med en viktig min, lade vattenpasset mot väggen och smackade: ”Här lutar det två millimeter, gör om.”
Men den sista droppen kom förra vintern.
Oleg meddelade plötsligt att kollegorna bjöd med honom på isfiske med övernattning på en turistbas.
Sofia, som i två veckor hade jobbat utan lediga dagar för att stänga årsrapporten, bad honom stanna hemma.
— Sonja, jag har ju redan lagt in pengar till bensinen — viftade maken bort det.
— Vila hemma, sov ut.
Men att sova ut gick inte.
Klockan sju på lördagsmorgonen ringde Raisa Pavlovna.
Rösten var svag och hackig.
— Sonyenka… jag föll på farstukvisten.
Ryggen gör så ont att jag inte kan andas.
Jag ringer Oleg — abonnenten kan inte nås.
Sofia for upp, drog på sig jeans direkt över pyjamasbyxorna, satte sig bakom ratten och körde i väg längs den isiga vägen mot byn.
Hela vägen skakade hon.
Hon såg framför sig svåra skador, sjukhussalar, lång rehabilitering.
Hon stormade in hos svärmor utan att knacka.
En tung doft av nybryggt te och söta bakverk med kvarg slog emot henne.
Raisa Pavlovna satt vid köksbordet, rosig och pigg, och tittade på morgon-tv.
— Åh, du kom! — blev svärmor glad.
— Det släppte!
Jag använde salvor, det verkar ha gått över.
Men när du ändå är här, så ställer vi fönstren i sommarläge, för det drar.
Och gardinerna måste hängas om — jag tänker inte klättra upp på pallen själv.
Sofia sjönk långsamt ner på en stol.
Hon förstod allt på en gång.
Att Oleg garanterat hade varit i kontakt med sin mamma.
Och att han med flit hade åkt i väg och lämnat hustrun att ta hand om svärmors vardagsproblem.
Det var inget tillfälligt missöde — det var ett väl intrimmat upplägg.
Hon reste sig tyst, gick ut, satte sig i bilen och körde därifrån.
Hemma gick hon in på flygbolagets webbplats och köpte en biljett till Kaliningrad.
För alla sina semesterpengar.
Oleg sa hon ingenting till — hon lämnade bara en lapp på köksbordet.
När maken kom hem ordnade han ett bråk.
Han skrek om familjebudgeten, om egoism.
— Du bytte ut familjen mot dina infall!
Mamma satt där ensam och kämpade med gardinerna! — rasade han medan han gick av och an i rummet.
Men Sofia drack bara te i tystnad och såg rakt igenom honom.
Och nu närmade sig hennes trettiosjätte födelsedag.
Inte en jämn siffra, men Sofia längtade vansinnigt efter att fira.
Enkel, mänsklig.
Hon köpte en vacker klänning i tät, mörkblå siden och bokade ett bord för två på en mysig fiskrestaurang.
— Oleg, planera inget på fredag kväll — varnade hon en vecka i förväg.
— Vi äter middag bara vi två.
Jag är så trött på allt ståhej.
Ingen matlagning, vi sitter bara en stund.
Maken såg bort.
Han skrapade med nageln på en fläck på bänkskivan.
— Hör du, det blev en krock.
Killarna från jobbet har länge planerat en tur till basen.
Bastu, шашлыки.
Och det är en jättestor rabatt just den här helgen.
Jag har redan tackat ja.
Sofia stelnade.
— Du åker i väg på min födelsedag?
— Sonja, varför är du som ett barn!
Det är ingen jubileumsdag.
Vi går på restaurang sen, när lönen kommer.
Varför betala extra på en helg?
Dessutom har jag tagit hand om dig!
Oleg lyste upp, säker på sin genialitet.
— Jag har bjudit mamma!
Och moster Valja.
De har inte setts på länge.
Moster Valja tar med barnbarnen.
De kommer hem till oss på fredag kväll.
Ni sitter familjärt, i en kvinnocirkel!
Mamma bad särskilt att du skulle steka din berömda anka.
Och koka gelé: din blir genomskinlig.
Sofia såg på sin mans ansikte.
Inte en skugga av tvekan.
Han trodde på allvar att han gjorde henne en tjänst.
Han dumpade sin släkt på henne för att slippa känna skuld över att han åkte.
— Alltså, ankan? — upprepade hon tyst.
— Ja!
Och hacka ihop lite sallader.
Bara köp majonnäsen på erbjudande i butiken bredvid.
Så, då är vi överens!
Hela veckan var Sofia den perfekta hustrun.
Hon nickade när Oleg dikterade inköpslistan.
Hon hämtade ut hans vandringskostym från kemtvätten.
Och på torsdagen, dagen före firandet, packade hon sina saker.
På fredagsmorgonen sprang Oleg till jobbet och sa att han skulle hämta sina saker och åka till turistbasen direkt från kontoret.
Släkten skulle dyka upp vid sex-tiden på kvällen.
Vid lunch beställde Sofia en taxi.
I kylskåpet låg en ensam förpackning margarin och en halv lök.
På bordet lämnade hon ett utskrivet kvitto på att räkningarna var betalda.
…Tjejen i incheckningsdisken log och räckte fram boardingkortet.
Telefonen vaknade till liv igen.
Ett meddelande från Oleg kom: ”Du är inte klok! Mamma fattar ingenting. Barnen ber om mat. Vi beställde pizza, men du ska betala tillbaka pengarna till mig! Det är ju ändå din högtid!”
Sofia log snett och blockerade numret.
Om några timmar kliver hon av planet i en annan stad.
Hon tar in på ett litet hotellrum med utsikt över viken.
Hon ska dricka varmt havtornste, promenera längs kajen och njuta av den kalla, salta luften.
Hon kommer tillbaka om en vecka.
Lugnt packar hon de sista sakerna och ansöker om skilsmässa.
Lägenheten köpte de under äktenskapet, bolånet betalade de tillsammans, så att dela upp tillgångarna blir långt och obehagligt.
Oleg kommer att skrika, Raisa Pavlovna kommer att ta mediciner och ringa alla släktingar och klaga på den otacksamma svärdottern.
Men allt det där blir senare.
Nu gick hon bara uppför trappan, lyssnade på turbinernas dån och kände hur det för varje steg blev förvånansvärt lugnt och lätt i bröstet.
