Jag är pensionär och bor ensam i ett litet hus i utkanten av staden.
Jag hade aldrig trott att ålderdomen kunde vara så konstig.
Allt började med småsaker: ett par strumpor försvann, ett hårband, örhängen, eller några sedlar som jag inte kunde räkna med.
Först lade jag inte märke till det, jag tänkte att jag själv hade lagt dem någonstans och glömt, för åldern gör att minnet inte längre är som förr.
Men sedan började det hända allt oftare, och det mest skrämmande var att allt detta hände på natten, medan jag sov.
Ibland tog jag av mig ett halsband och lade det på nattduksbordet bredvid sängen, och på morgonen var det redan borta.
Vart kunde det ha tagit vägen? Jag bor ju ensam, ingen man, inga barn, ingen kommer in.
Ibland började jag tro att jag höll på att bli galen, eller att någon hade tagit sig in i huset – inte en människa, inte en ande, utan något obegripligt.
En tanke snurrade i mitt huvud: vad pågår i detta förbannade hus?
En morgon, när jag upptäckte att en stor sedel hade försvunnit från nattduksbordet, blev jag verkligen rädd.
Jag förstod att jag måste hitta den som gjorde detta.
Nästa kväll satte jag upp en liten kamera i sovrummet, riktade den direkt mot sängen och nattduksbordet, släckte lampan och lade mig för att sova, och försökte att inte tänka på vad som skulle hända under natten.
På morgonen, med skakiga händer, öppnade jag inspelningen.
Några minuter hände ingenting – bara jag som sov och ett tyst rum. Och plötsligt – i mörkret dyker en svart skugga upp.
Jag blev förskräckt när jag förstod vem det var och vad den gjorde i mitt hus 😱😱.
Liten, försiktig. När kameran fångade ljuset från lampan såg jag – det var en katt.
Svart, glänsande, med lysande ögon.
Den gick fram till nattduksbordet, tog försiktigt min tandprotes i munnen och försvann i mörkret, som om den upplöstes.
Jag kunde inte tro det – ingen tjuv, inget spöke, bara en vanlig katt! Sedan kom jag ihåg att det fanns ett litet hål i taket som jag hela tiden skjutit upp att laga.
Tydligen klättrade den in där. Senare visade det sig att det var grannens katt.
Ägaren berättade att den alltid tog småsaker – bling, smycken, till och med pengar.
Allt tog den till sitt hörn under det gamla förrådet.
När grannarna hittade dess gömställe kunde jag inte hålla mig från att skratta.
Där fanns mina örhängen, hårspännen, till och med just den tandprotesen.
Självklart ringde vi inte polisen – tvärtom, jag ställde till och med en matskål vid dörren åt denna lilla tjuv.
Låt den hellre ta mat än mina smycken.
Sedan dess sover jag lugnare om nätterna.
Ibland hör jag mjuka steg vid dörren och förstår – det är den som har kommit igen.
Men nu är jag inte rädd.
Jag bara ler och säger tyst: “Ta vad du vill, bara skräm inte den gamla damen.”