År 1947 inträffade en händelse i stadens fängelse som ingen än i dag kan glömma.
I cell nummer 3 satt en fånge som bara hade några dagar kvar att leva.
Han hade blivit dömd för landsförräderi, även om han fram till slutet hävdade att han inte gjort något fel.
Men ingen lyssnade på hans ord.
Den 16 september skulle han ta farväl av världen inför publik.
Under den sista natten gick vakten in i cellen.
På det kalla golvet satt mannen, med knäna omfamnade av sina armar, och darrade av kyla och förtvivlan.
— Hej, vakna, sa vakten.
— Har du någon sista önskan?
— Släpp mig. Jag är ingen förrädare…
— Det blir inte så. Tänk på något annat: mat, vin, präst…
Fången höjde sina tårfyllda ögon.
— Min sista önskan är att få se min schäfer. Jag vill ta farväl av henne.
Vakten rynkade på pannan, men efter lång betänketid gick han med på det.
En timme senare fördes hunden in i cellen.
Så snart hon såg sin husse sprang hon genast fram till honom, viftade på svansen, hoppade och slickade hans händer.
Mannen kramade henne så hårt, som om han var rädd att detta skulle vara deras sista omfamning.
Han klappade henne, pressade sitt ansikte mot pälsen och grät tyst.
Hunden tillbringade hela natten med sin husse i cellen, men på morgonen, när vakterna kom för att hämta fången, såg de något fruktansvärt.
De hade varit tillsammans i några minuter. Natten hade passerat.
Hunden hade hela tiden hållit sig nära och lät ingen komma nära sin husse.
På morgonen, när de kom för att hämta fången, stelnade vakterna till.
Mannen låg på golvet utan livstecken, och bredvid honom, med nosen mot hans bröst, låg schäfern.
Hon backade inte en enda steg och morrade mot alla som försökte närma sig.
Man sa senare att hans hjärta inte klarade det.
Men hela staden minns något annat: den trogna hunden som i hans sista stund värmde sin husse och inte lät någon störa deras avsked.
Mannen lämnade livet inte som en förrädare, utan som en trogen vän med ett gott hjärta.