I början av en gammal gata i Jaipur fanns ett litet bageri där människor på morgnarna stod i kö innan de gick till jobbet.
Herr Sharma, en sextioårig man, hade en envis men lugn natur.
Men han var särskilt uppskattad för sin talang att baka heta och doftande bullar.
Elva år tidigare, en vintermorgon, när herr Sharma ställde fram en bricka med nybakade bullar på disken, lade han plötsligt märke till en skolpojke vid dörren, klädd i trasig uniform och slitna skor.
I pojkens ögon fanns både nyfikenhet och oro.
När Sharma vände sig bort, snappade pojken snabbt åt sig en bulle och sprang iväg.
Nästa dag upprepades scenen.
Varje morgon väntade pojken på att ägaren skulle bli distraherad och tog då obemärkt en bulle.
Först rynkade Sharma pannan, men sedan suckade han tungt.
Han lade märke till pojkens magerhet, hans hungriga ögon och darrande händer.
”Låt honom äta. Kanske har han inget annat i magen …” tänkte han för sig själv.
Så, dag efter dag, månad efter månad, under alla tre åren i mellanskolan, fortsatte pojken att komma till bageriet.
Sharma låtsades att han inte såg något, men innerst inne visste han allt. Ibland bakade han till och med fler bullar och lämnade några på kanten av bordet, så att det skulle vara lättare för pojken att ta.
En gång, under ett kraftigt regn, såg han pojken ihopkurad under taket — han väntade fortfarande på rätt ögonblick att ta en bulle.
Sharmas hjärta snörptes samman.
”Den där pojken … Han måste komma från en mycket fattig familj.”
Han ville kalla på honom och ge honom bullen i handen, men stannade.
Kanske skulle den unge pojkens stolthet inte tillåta honom att ta emot välgörenhet öppet.
Och en dag försvann pojken. I månader såg Sharma inte längre det bekanta ansiktet.
Han kände både lättnad och sorg.
Han tänkte: ”Kanske har han gått ut skolan och rest någonstans. Må hans liv bli lättare.”
Tiden gick. Butiken var fortfarande full av kunder.
Sharma blev äldre, håret blev grått, men minnet av den där pojken återvände ibland.
En kväll, när han redan skulle stänga butiken, kom brevbäraren fram och räckte honom ett stort paket från utlandet.
Sharma blev förvånad — han hade inga släktingar utomlands. På kuvertet stod det:
”Till: Herr Sharma — ägare till bageriet i slutet av gatan, Jaipur.”
Han öppnade det. Inuti låg en vacker trälåda, ett handskrivet brev och ett prydligt knutet knippe sedlar.
Med darrande händer vecklade han ut brevet.
Käre herr Sharma,
Jag är den elev som tyst stal era bullar.
Jag vet att ni såg allt, men ni skällde aldrig ut mig och körde aldrig bort mig.
För ett fattigt barn med stark stolthet betydde ert tålamod och er tystnad mer än tusen ord av hjälp.
Tack vare de där bullarna kunde jag fortsätta gå i skolan.
Jag avslutade mellanskolan, fick ett stipendium och reste utomlands för att studera.
Elva år har gått. Nu är jag ingenjör, bor i ett annat land och står på egna ben.
Jag skickar er en del av mina besparingar — inte för att ”betala tillbaka bullarna”, utan för att tacka er, även om det är sent.
Varje bulle fyllde inte bara en hungrig mage, utan bevarade också tron och värdigheten hos ett barn.
Jag hoppas att ni accepterar detta — som ett uttryck för min livsprincip.
Med respekt,
Rahul Mehta.
Herr Sharma satt tyst. Hans gamla ögon fylldes med tårar.
Minnet av den magra pojken som gömde bullen i skjortfickan dök upp igen — som om det hade hänt igår.
Han tryckte brevet mot bröstet och viskade:
— ”Pojken … han klarade det … Tack gode Gud.”
Den dagen, när historien blev känd, fylldes hela bageriet av liv.
Några av stamkunderna blev rörda, andra grät. Alla såg på herr Sharma med respekt och beundran.
Han log bara milt och sa:
— ”Inget särskilt. Jag gjorde bara det jag borde. Vi behöver alla lite tålamod för att leva.”
Sedan dess spreds historien om skolpojken och bullarna över hela Jaipur.
Folk kom inte bara för att äta, utan också för att höra den vackra berättelsen — beviset på att en liten, tyst handling kan förändra någons öde.
Efter att ha fått paketet fortsatte Sharma att öppna sin butik som vanligt.
Men sedan dess satt han ofta länge vid ingången, tittande på gatan där den magra pojken en gång sprang bort i tysthet.
En höstmorgon, när han drack te efter att ha betjänat kunder, hörde han en röst med en ovanlig accent på hindi:
— ”Farbror Sharma!”
Han höjde blicken.
Framför honom stod en ung man på cirka trettio år, i en enkel vit skjorta, med en resväska i handen, ett strålande ansikte och fuktiga ögon.
— ”Rahul… är det du?” frågade han med darrande röst.
Den unge mannen nickade, sprang fram, bugade sig för att röra vid hans fötter, som traditionen kräver, och kramade honom hårt.
— ”Farbror… jag är tillbaka. Jag ville tacka er personligen.”
Sharma stod stilla i den varma omfamningen.
Bilden av den svaga pojken stod nu framför honom som en självsäker man.
Kunderna blev tysta, och sedan brast de ut i applåder.
Rahul berättade att han hade avslutat sina studier i England och nu var tillbaka för att arbeta med ett projekt för att bygga vägar och broar i Rajasthan.
Innan han började ville han hitta just det bageriet som hade matat honom i hans ungdom.
Han tog en färsk bulle, tog en tugga och log:
— ”Smaken är fortfarande densamma, farbror. Smaken av tålamod.”
Sharmas ögon fylldes åter med tårar.
Han lade handen på hans axel och sa:
— ”Du har kommit långt, du har blivit framgångsrik. Jag behöver inget annat än din lycka.”
Rahul stannade länge i butiken, berättade om den svåra vägen, de sömnlösa nätterna, möjliga endast tack vare de där bullarna, och sin beslutsamhet att ta sig ur fattigdomen — för att inte svika det goda hjärtat hos farbror Sharma.
När han tog farväl viskade han:
— ”Farbror, från och med idag är den här butiken också mitt hem. Jag kommer tillbaka — inte för att stjäla bullar, utan för att äta dem med er, som med familjen.”
Sharma nickade med ett milt leende på sitt rynkiga ansikte.
Den gamle mannen och den unge, det förflutna och nuet, förenades i en omfamning.
Från den dagen slutade det lilla bageriet på gatan i Jaipur att bara vara en plats för mat.
Det blev en levande berättelse om hur ett tålmodigt hjärta kan förändra någons liv.