Jag hade arbetat som städerska i staden i flera år och sparat varje krona jag kunde för min makes medicin hemma i byn.
Livet var inte lätt, men jag uthärdade det tyst, som ett outtröttligt bi.
Varje mynt betydde något eftersom hans hälsa försämrades, och jag visste att jag var tvungen att vara stark för oss båda.
En dag fick jag nyheten jag fruktat—hans tillstånd hade tagit en dramatisk vändning till det sämre.
Mitt hjärta sjönk.
Utan att tveka gick jag till min arbetsgivare och bad om ledighet så att jag kunde åka hem och ta hand om honom.
Till min förvåning brast min arbetsgivare i gråt.
Hon klämde hårt om min hand, och innan jag visste ordet av det tryckte hon ett tjockt kuvert i min hand.
”Här—ta de här 7 000 dollar,” sa hon med darrande röst.
”Se det som en gåva. Använd det för att köpa medicin och kanske starta ett litet företag hemma.”
Mina händer skakade. Sjutusen dollar? Det var en förmögenhet för mig.
Jag ville tacka nej, men hon insisterade gång på gång tills tårarna fyllde mina ögon.
Till sist packade jag min lilla resväska och höll hårt i både den och kuvertet när jag gick mot busstationen.
Men i samma ögonblick som jag klev på bussen föll allt samman.
Polis kom plötsligt in och beordrade alla att stanna på sina platser.
De började genomsöka passagerarnas bagage, inklusive mitt.
När de öppnade min resväska och tog fram kuvertet med pengar skakade hela min kropp.
”Nej! Det här är inte mitt… jag… jag vet ingenting om detta!” ropade jag med bruten röst.
Passagerarna stirrade. Vissa såg på mig med medlidande, andra med misstänksamhet.
Mitt hjärta slog så hårt att jag trodde att jag skulle svimma.
Mitt i kaoset pep min gamla mobiltelefon.
Jag tog upp den med skakande händer, och när jag såg meddelandet på skärmen frös mitt blod till is.
”Förlåt, Linda. Jag hade inget val. De 7 000 dollarna i din väska är bevis från min makes förskingring. Jag behövde någon annan att bära skulden.
När polisen kommer kommer de bara se dig som budet. Jag kunde inte tänka ut något annat sätt…”
Jag kunde inte andas. Min syn blev suddig när jag läste orden om och om igen.
Kvinnan jag trodde varit snäll och generös… hade använt mig som en engångspjäs.
”Nej… nej! Jag är bara en städerska! Jag vet ingenting!” tjöt jag medan tårarna rann nerför mitt ansikte.
Polisen förseglade min resväska och eskorterade mig till stationen.
Inne i förhörsrummet grät jag tills jag svimmade.
När jag äntligen kunde tala visade jag dem meddelandet på min telefon.
De läste det tyst, med hårda ansikten.
Direkt inledde de en utredning mot mina arbetsgivare.
Sanningen kom snabbt fram: hennes make hade drivit ett massivt förskingringsschema, och de hade försökt lägga bevisen på mig i hopp om att jag skulle ta skulden.
Tack vare det meddelandet blev jag frikänd från all misstanke.
Mina arbetsgivare däremot blev arresterade och står nu inför hårda straff.
När jag slutligen återvände till min by satte jag mig bredvid min sjuka make på vår bambusäng och höll hans sköra hand.
Min röst darrade när jag viskade:
”Min älskling, jag höll på att bli en brottsling… Tack och lov hade himlen fortfarande barmhärtighet med mig.”
Pengarna var borta, men jag insåg något mycket mer värdefullt.
Rikedom kan försvinna på ett ögonblick, men heder—och friden i att vara med dem man älskar—det är skatter som ingen någonsin kan ta ifrån en.