“Hej, flytta dig från vägen, gubbe, på riktigt, flytta dig!” – den gälla och arroganta rösten skar genom den redan spända stämningen i den överfulla hissen i det bullriga Thompson Tower mitt i centrala Chicago.
“Hur vågar du höja handen mot en äldre man?” – hördes en annan röst, klar och självsäker, till allas förvåning.
– “Hissen är redan överfull, och det hände när du steg in. Om någon ska gå ut, så är det du.”
Kvinnan som sa detta – en blondin med skarpa drag i ett dyrbart kostymset – vände sig snabbt om.
– Vem tror du att du är som säger åt mig att gå ut? Vet du ens vem jag är? Jag har direkt kontakt med Michael Thompson, själva presidenten! – Hennes ögon smalnade och glödde av förakt mot den nyanlända.
– Jag bryr mig inte om vem du är. Be om ursäkt genast.
Den unga kvinnan, Emily Carter, blinkade.
Var den här kvinnan blind?
Hur vågade hon trotsa Sofia Reed – stjärnan, den seniora chefen på Thompson Enterprises – så öppet?
Emily visste att Sofia hade ett dåligt rykte, och i dag var det intervjudag för många sökande, inklusive henne själv.
“Hon kom hit för en intervju,” viskade en nervös åskådare.
– “Hon har redan förstört allt genom att förolämpa Sofia.”
Emily skakade lätt på huvudet.
Det är inte värt det, tänkte hon, och vände sig mot den gamle mannen, som fortfarande såg skakad ut.
– Är ni okej, sir? – frågade hon mjukt, uppriktigt oroad.
Han log svagt.
– Det är bra, tack, fröken. Och jag är glad att ni också är okej.
– Han stannade upp och såg på henne med värme. – Vad heter du, kära du?
– Emily Carter.
– Arbetar du här på Thompson Enterprises? – frågade han utan att ta blicken från henne.
– Nej, sir. Egentligen kom jag hit för en intervju, – svarade Emily med ett uppmuntrande leende.
Han log brett.
– Nåväl, jag tror på dig, Emily. Du kommer att klara det.
De enkla orden värmde Emilys hjärta oväntat mycket.
– Tack, sir, – svarade hon precis när hissens klocka ringde och dörrarna öppnades.
Folkmassan gick ut och lämnade Emily och några andra på väg mot personalavdelningen.
– Undrar om vi får träffa Mr. Thompson idag, – viskade någon bredvid.
– Varför skulle han komma till intervjuer för “ingen speciell”? – skrattade en annan.
– Om du inte når upp till ledningsnivå lär du knappast stöta på president Thompson alls.
– Emily Carter? – ropade en klar röst från receptionen.
– Det är jag, – svarade hon och gick fram.
– Välkommen in på intervjun.
Samtidigt, i en glaspenthouse i New York med utsikt över Central Park, talade Michael Thompson, VD för Thompson Enterprises, irriterat i telefon.
– Mr. Johnson, våra folk mötte inte farfar på JFK. Har du kollat hans gamla hus i Brooklyn Heights? Han är inte där heller. Herregud, farfar! Återhämtar du dig fortfarande? Varför kom du tillbaka till USA utan förvarning?
En sträv röst hördes i andra änden.
– Du vågar fråga? Det har gått ett helt år, Michael! Ett år sedan du lovade att låta mig träffa min svärdotter. Var är hon? Har du ens gift dig?
Michael suckade och masserade näsryggen.
– Farfar, jag visade dig vigselbeviset.
– Bara omslaget, pojk! Tror du att jag är senil? Jag bryr mig inte om papper – jag vill se henne. Om jag inte ser henne, svär jag… jag dör här och nu!
Michael gav upp, medveten om att det var meningslöst att argumentera.
– Okej, okej. Om du lovar att bli bättre, ska jag låta dig träffa henne. En månad, okej? Det är allt du har.
Den gamle mannen fnös, gick med på det motvilligt och lade till.
– Åh, förresten, en flicka vid namn Emily Carter var på intervju på ditt företag idag. Anställ henne.
Michael höjde ett ögonbryn.
– Farfar, vi anställer folk baserat på meriter, det vet du.
– Att hon ens nådde intervjun säger mycket. Den där flickan, Emily Carter… snäll och vacker. Jag gillar henne. Mycket.
Michael kvävde en suck.
– Okej, okej. Jag anställer henne. Är du nöjd nu?
I Chicago gick Emily in i intervjurummet.
Hon hälsade nervöst på kommittén och lämnade över sitt CV.
Vid bordets huvud satt Sofia Reed.
När hon såg Emily log hon hånfullt.
– Vilken slump.
Emilys hjärta sjönk.
Allt var förlorat.
– Gå härifrån, – befallde Sofia och vinkade med handen.
– Du har inte ens tittat på mitt CV, – svarade Emily med en glimt av trots.
– Jag behöver inte det. Sådant skräp som du hör inte hemma här.
I det ögonblicket öppnades dörren.
In kom Michael Thompson – imponerande, och varje steg han tog fyllde rummet med tystnad.
Emily, upprörd, kunde inte hålla sig.
– Ni nekar mig bara för att jag försvarade någon i hissen, eller hur?
Sofia log självgott.
– Och vad då? Du förödmjukade en gammal man – det är fel.
– Och om jag behövde göra det igen, skulle jag göra det utan att tveka, – svarade Emily bestämt.
– Med intervjuare som ni skulle jag hellre gå själv.
Sofia ryckte på axlarna.
– Som du vill.
Michael, som tyst hade observerat, talade äntligen.
Hans blick föll på Emily.
– Vem här är Emily Carter?
– Det är jag, – svarade hon förvånat.
Han bläddrade igenom det inlämnade CV:t.
– Du har studerat design? Behöver vår designavdelning fler medarbetare?
– Vi är fullbemannade, sir, – svarade en av cheferna snabbt.
– Då får hon börja som assistent i sekreteriatet. Alex Johnson, ta hand om hennes anställning.
– Ja, sir, – svarade Alex förvirrat och ledde ut Emily ur rummet.
Sofia gnistrade av ilska.
– Den där tjejen försöker redan förföra Thompson. Hon ska få betala för det…
Senare, på kontoret, hade Emily knappt hunnit sätta sig innan en grov röst hördes.
– Så du är den nya “kontorsskönheten”, va?
Det var Ryan Patel, marknadsföringschefen.
Han närmade sig med en lysten blick och försökte röra vid hennes hand.
– Vad gör ni? – Emily knuffade bort honom med en örfil.
Ryan spärrade upp ögonen av ilska.
– Du slog mig!?
– Ni tafsade på mig. En örfil är ett milt straff, – svarade Emily bestämt.
Plötsligt dök Sofia upp och skrek.
– Mr. Thompson! Se vad som händer här!
Michael kom ut ur sitt kontor med bister min.
– Vad pågår?
Emily tvekade inte.
– Han trakasserade mig! Han rörde vid mig!
Ryans ansikte förändrades genast.
– Nej, Mr. Thompson! Det är hon som utnyttjade mig för att ta sig fram! Hon gjorde anspelningar! Vem släppte in den här manipulatören? Avskeda henne omedelbart!
Emily, rasande, pekade på honom.
– Det var ni som anställde henne!
Michael tystnade ett ögonblick, och en märklig gnista fladdrade i hans ögon.
Ryan, som trodde att han hade vunnit, log självgott.
Michael talade med kall och beslutsam röst.
– Ut. Hör du? UT!
Emily ryckte till.
– Varför avskedar ni mig, när det är uppenbart att det var han som tafsade?
Michael suckade och masserade tinningarna.
– Jag menade honom. Inte dig.
