— Var exakt? — frågade Clara, även om en del av henne redan visste svaret.
— På ett konsultföretag… men jag måste betala en anmälningsavgift, — svarade Daniel utan att se henne i ögonen.
Clara sa ingenting.
Egnatligen behövdes det inte längre.
I huset luktade det instängt te och uppgivenhet.
Allt var alltid detsamma: tomma löften, prat om ”imorgon” som aldrig kom.
Den kvällen höjde inte Clara rösten, hon grät inte, hon anklagade inte.
Istället började hon packa.
Inte kläder.
Inte saker.
Utan sin värdighet.
Runt midnatt sov alla.
Hon öppnade försiktigt garderoben, tog fram den gamla resväskan i hörnet och lade ner några klädesplagg, sin laptop, sin studentdagbok och passet.
Mer behövde hon inte.
Det som betydde något blev ändå kvar: förlorade år, förväntningar, den tunga tystnaden.
På köksbordet lämnade hon ett brev:
”Daniel,
Jag är trött på att leva andras liv.
Jag försökte.
Jag stannade kvar.
Jag var tyst.
Nu går jag.
Inte för att jag inte älskar dig längre,
utan för att jag äntligen har lärt mig att älska mig själv.
Clara.”
Klockan 6:30 på morgonen i Bryssel började staden just att öppna sina sömniga ögon.
Clara satt redan på tåget mot Leuven.
I händerna höll hon en varm kopp kaffe och i knät låg en karta över gator hon inte kände till, men som redan drog henne till sig.
Väl framme tog hon jobb i en gammal bokhandel, i en byggnad med trätak och stora fönster där ljuset föll över dammiga böcker som i en tavla.
Sofia, ägaren, erbjöd henne inte bara ett jobb utan också ett rum ovanför bokhandeln — litet men varmt, med utsikt över ett lugnt torg.
Där vaknade Clara på morgnarna bara för sig själv.
Hon gjorde sitt kaffe som hon ville ha det.
Öppnade bokhandelns dörr, satte på fransk musik på låg volym och tillbringade dagarna bland poesi, romaner och lugna människor.
En tisdag kom en man in, han letade efter en bok som present till sin syster.
De pratade om litteratur, om människor, om livet.
Han log varmt.
Han krävde ingenting, väntade på ingenting.
Det var enkelt.
Klart.
Mänskligt.
För första gången på år överraskade sig Clara själv med ett leende — inte av artighet utan av uppriktighet.
Under tiden läste Daniel i Frankfurt brevet på köksbordet för femte gången.
Beatrice mumlade något om den uteblivna middagen, om te utan honung.
TV:n var på.
Ingenting hade förändrats.
Bara Clara saknades.
Hans telefon vibrerade:
”Mottagaren är otillgänglig.
Meddelandet levererades inte.”
För ibland måste man rädda sig själv först för att rädda en relation.