Tom och jag hade varit gifta i nästan fyra år. Vår relation hade sina upp- och nedgångar, som för många par, men vi var enade och beslutsamma att bygga ett liv tillsammans.
Men från början fanns en ständig spänning mellan oss – hans mamma, Anna.
Hon hade aldrig riktigt försökt acceptera mig. Vi bodde inte tillsammans, vilket gjorde situationen uthärdlig, och vår kommunikation begränsades till stora familjeträffar.
Jag försökte hålla mig lugn trots hennes bittra kommentarer. Men efter vår dotters födelse förändrades allt snabbt.
Anna började dyka upp hemma hos oss nästan varje dag.
Först trodde jag att det var av kärlek till sitt barnbarn, att hon ville hjälpa mig. Men hennes beteende blev snabbt påträngande och misstänksamt.
”Tom, du borde kolla om det verkligen är din dotter,” upprepade hon envis.
”Mamma, sluta,” svarade han irriterat. ”Hon är min dotter, jag tvivlar inte.”
Men hon insisterade: ”Öppna dina ögon. Det finns inget av dig i henne. Titta på hennes hår, hennes ögon… tycker du det är normalt?”
Jag var tyst, övertygad om att Tom litade på mig. Men Anna fortsatte att så tvivel i familjen. Sakta men säkert verkade hennes gift verka.
En kväll kom Tom hem uppjagad.
Han vågade inte se på mig. Efter en kort paus sa han: ”Förlåt, men… kanske gör vi ett DNA-test? Bara för att alla ska hålla tyst.”
Mitt hjärta knöt sig. Jag hade aldrig varit otrogen, jag visste att vår dotter var hans.
Men den frågan gjorde ont… Ändå gick jag med på testet – och bestämde mig för att hämnas på dem.
Det gjorde jag.
👉 Fortsättningen finns i den första kommentaren 👇👇👇👇.
Hon krävde ett faderskapstest eftersom vår dotter inte liknade sin pappa. När sanningen kom fram blev alla chockade.
”Okej,” sa jag lugnt. ”Men efter det gör du som jag säger.”
Han nickade utan att fråga.
Resultaten kom efter några dagar: ”Sannolikhet för faderskap: 99,99 %.” Stor lättnad syntes i Toms ansikte. Anna var tyst.
”Nå, är du lugn nu?” sade han till henne.
Hon ryckte bara på axlarna: ”Kanske hade jag fel… och vad då?”
Jag lyssnade inte längre. Jag hade fattat mitt beslut.
Hon krävde ett faderskapstest eftersom vår dotter inte liknade sin pappa. När sanningen kom fram blev alla chockade.
”Vart går du?” frågade han förvånat när han såg att jag packade min väska.
”Jag går,” svarade jag och tog vår dotter i famnen. ”Jag kan inte leva med en man som tillåter sin mamma att tvivla på mig.”
Han försökte försvara sig: ”Hon rörde till allt… Jag ville inte såra dig…”
”Men det gjorde du. Och förstörde det vi hade.”
Jag gick den dagen. Sedan dess har jag inte haft någon kontakt med honom eller hans familj. Han skrev till mig, ringde, bad.
Men det var för sent. När förtroendet är förstört – kommer det inte tillbaka.