På vägen hem gick Lisa in i en butik.
Hon fyllde sin korg med allt nödvändigt och gick sedan till hyllorna med alkohol.
Det var länge sedan hon och hennes man hade en romantisk kväll med en flaska lätt vin.
Tidigare brukade de ofta sitta uppe sent och prata om allt möjligt…
Vinet dracks lätt och med glädje de kvällarna.
Mannen blev glad och kvick i huvudet, Lisa slappnade snabbt av och skrattade åt varje skämt han gjorde.
Båda gillade känslan av lätthet och inre frihet.
I deras relation väcktes gnistan av den gamla förälskelsen till liv igen.
Sedan gick de och lade sig…
Stående framför hyllorna tittade Lisa osäkert på etiketterna.
Hon förstod sig inte på vin och litade alltid på sin mans val.
Just då kom en annan ung kvinna fram till hyllan.
Hon tog snabbt en flaska utan att tveka.
Lisa blev rädd att kvinnan skulle gå därifrån och vände sig hastigt till henne:
— Ursäkta, jag kan inget om vin. Kan du rekommendera vilket jag ska ta till middagen?
Kvinnan vände sig om.
Plötsligt dök en minnesbild upp i Lisas huvud: en studentfest i studenthemmet, en kurskamrat hade tagit med sig sin flickvän…
De hade tydligen tänkt gifta sig.
Men sedan gick de skilda vägar, hon och Ivan.
Lisa blev förvånad över att hon kom ihåg Natalia så väl, medan namnet Ivan kom lite långsamt.
Minnet fungerar konstigt ibland.
— Natalia?! Vilket sammanträffande. Vad gör du här?
Natalia kände inte först igen Lisa.
— Jag är Lisa, jag pluggade i samma grupp som Ivan, — hjälpte hon till.
— Lisa… Ah, just det! Var annars skulle man träffas! — Natalia kastade en blick på flaskraderna.
Båda kvinnorna skrattade samtidigt.
— Jag bor här i närheten. Och du? Jag har aldrig sett dig här förut, — sa Lisa nyfiket och tittade på Natalia.
— Jag är på besök. Det känns pinsamt att komma tomhänt, så jag köpte vin. Och du, firar du något? Minns du hur mycket vi brukade dricka av det här vinet? — sa Natalia drömmande.
— Det här vinet är kvinnligt, sött och lätt. Ta det, du kan inte gå fel, — hon pekade på en av flaskorna.
— Inget speciellt tillfälle. Jag ville bara köpa något till middagen.
— Om det är middag med en man, ta hellre den här, — Natalia tog ner en annan flaska från hyllan.
— Den är inte så söt.
— Okej, jag tar den, — Lisa tog flaskan från Natalias hand och lade den i korgen.
— Så det är middag med en man? En romantisk dejt? — log Natalia.
— Det kan man säga. Jag ville bara glädja min man.
Lisa studerade Natalia i smyg.
De var nästan jämnåriga, men Natalia såg ungefär tio år yngre ut.
Välvårdad, smal, solbränd, med utsläppt kastanjebrunt hår.
Natalia märkte hennes uppmärksamma blick.
— Du ser fantastisk ut, — sa Lisa snabbt.
— Tack, — svarade Natalia, men gav inget komplimang tillbaka.
De gick tillsammans till kassan och sedan ut ur butiken.
Natalia riktade sin nyckelbricka mot en av bilarna parkerade vid ingången, och bilen svarade med blinkande lampor och signal.
— Ska jag skjutsa dig? — erbjöd hon.
— Nej, jag bor inte långt borta, där borta i höghusen, — pekade Lisa.
— Vet du, jag ska också dit. Jag glömde husnumret. Här, — hon räckte flaskan till Lisa och tog fram sin telefon.
— Fan, batteriet är slut, — suckade Natalia missnöjt, stoppade undan mobilen och tog tillbaka flaskan.
— Kom till mig då. Har du en iPhone? Jag kan ladda den så kan du kolla adressen.
— Nej, jag kommer en annan gång. Men vet du vad, vi går in. Vi kan dricka en skål för mötet, — Natalia log och höjde flaskan framför Lisa.
De satte sig i bilen, Lisa pekade på sitt hus och ingång.
— Har du bott här länge? — frågade Natalia när de gick in i trapphuset.
— För fem år sedan köpte vi lägenheten. Och du har inte varit här tidigare?
— Nej. Jag ville göra en överraskning.
— Är du gift? Du och Ivan skulle ju gifta er. Jag minns inte varför ni gjorde slut, — frågade Lisa medan de väntade på att hissen skulle åka ner till första våningen.
— Det spelar ingen roll längre. Jag var gift, sedan skild. Nu ska jag gifta mig igen, — Natalia tittade på Lisa som om hon funderade på om hon skulle vara ärlig.
— Har du barn?
— Nej.
— Jag har en dotter. Hon är redan femton, kan du tänka dig? — sa Lisa stolt.
— Gifta dig med någon i vår grupp?
— Nej. Du känner inte honom. Vi träffades först efter att du och Ivan gjorde slut. Precis innan slutproven.
– Jag såg nyligen Sveta Pavlova. Hör här, hon har blivit så tjock, helt fruktansvärt. Hon har tre barn. Vem hade kunnat tro det, – översatte Natalia samtalet.
Lisa kunde inte förstå vad som hade chockat Natalia mest: att Sveta hade tre barn eller hennes imponerande kropp.
– Jag ser henne ofta. Hon jobbar som ögonläkare på vår vårdcentral.
– Jaså? Vilken liten värld, – sa Natalia. Lisa tyckte att hon sade det med en viss sorgsenhet. Då öppnades hissdörrarna framför dem.
– Var jobbar du? – frågade Lisa bara för att bryta tystnaden.
– Jag har en liten salong. Fransar och bryn. Behöver du något så hör av dig. Jag gör det med stor rabatt för dig som vän.
Salong “Natali” i stadens centrum. Har du hört talas om den? Egentligen jobbar jag där ensam än så länge.
Direktör, mästare, receptionist och städerska i ett och samma. – Och hon tittade på Lisa så att Lisa genast förstod att hon behövde hjälp.
Först nu märkte Lisa att Natalias ögonbryn hade perfekt form och att hennes fransar var långa och fluffiga.
Ja, Natalia såg välvårdad ut med slät hud utan en enda rynka. Och de var nästan jämnåriga.
– Jag ska tänka på det, – sa Lisa.
– Tänk på det, – svarade Natalia med ekande röst.
Hissen stannade mjukt.
– Var jobbar du? – frågade Natalia när de steg ut ur hissen.
– På institutet. Jag undervisar. Kom gärna förbi. – Lisa låste upp och öppnade dörren för den oväntade gästen.
– Oj då! – utropade Natalia när hon såg den stora, ljusa hallen.
– Vem ska du hälsa på? Känner jag dem kanske? – frågade Lisa.
– Det tänker jag inte säga. Tänk om du faktiskt känner dem. – Natalia såg busigt på Lisa. – Kan jag gå in? – Hon nickade mot rumsdörren.
– Självklart.
Lisa gick in i köket och hörde därifrån gästens entusiastiska utrop.
– Otroligt! Vad jobbar din man med? – frågade Natalia när hon kom in i köket. – Wow!
– En vanlig ingenjör. Men han tjänar bra.
Lisa hade precis ställt in maten i kylskåpet, tog fram två vinglas från skåpet och ställde dem på bordet. Sedan lade hon en korkskruv bredvid. – Öppna, jag skalade potatis under tiden.
Vinet var verkligen gott och sött. Lisa kunde inte låta bli och drack hela glaset på en gång.
– Jag förstod inte. Du går på besök till en man och köper kvinnovins? Förresten, jag hämtar laddaren nu. – Lisa gick ut och kom snabbt tillbaka. – Ge mig telefonen.
– Jag träffar en man. Jag är kär upp över öronen. Han är väldigt värdig, men gift. Han kan inte säga till sin fru att han ska skiljas. Jag har bestämt mig för att hjälpa honom.
– Oj då. Och du tänker dyka upp hemma hos hans fru? Rakt in? Och säga: “Hej! Jag är din mans älskarinna. Flytta på dig”?
– Dömer du mig? – Natalia märkte Lisas dömande ton.
– Jag är ingen moralpolis. – Lisa ryckte på axlarna. – Det är inte min sak.
– Ska vi ta ett glas till, – bytte Natalia ämne.
– Kanske jag ska steka potatisen först? Annars blir jag full…
– Vinet är svagt, du blir inte full. Och sen dricker vi mer med potatisen. Vi har ju två flaskor, – påminde Natalia.
– Okej, för vårt möte! – Lisa höjde sitt glas. – Kanske ses vi aldrig mer.
– Eller så blir vi grannar. Då kan vi hälsa på varandra. – De skålade och drack.
– Ska ni bilda en svensk familj? – frågade Lisa efter en klunk.
– Nej. Jag tänker inte dela honom med någon. Han ska skilja sig från sin fru. Han säger att jag är hans livs dröm.
– Natalia drack halva glaset på en gång. – Jag är trött på att vänta. Det har pågått i ett halvår redan. Han kan inte bestämma sig och lämna den där feta hönan.
– Har du sett henne? – frågade Lisa med ogillande ton. – Hur vet du att hon är tjock?
– Hur skulle hon annars vara? Jag behöver inte ens titta. De är alla likadana. Har du sett i affären?
De handlar mat i påsar. De tog männen och är nöjda. Tänker bara på borsjtj och biffar, – sa Natalia ilsket.
– Han älskade henne säkert när han gifte sig. Och är du inte rädd?
– Vadå? Att hon ska rycka mig i håret? Nej. De blir bara helt ställda av förvåning… – Natalia log.
– Så det är inte första gången? Du kommer bara sådär och förstör en familj? – Lisa tittade misstänksamt på Natalia.
– Sluta, man kan inte förstöra något som redan är förstört. Om han älskat sin fru hade han inte träffat mig. – Natalia hällde vin i glasen på ett affärsmässigt sätt.
– Mamma, hej. Hej. – En ung flicka dök upp i köksdörren.
– Är det din dotter? Vilken skönhet. Hej. Vad heter du?
– Lika.
– Vilket vackert namn! – sa Natalia fräckt, vinet hade redan gått henne till huvudet.
– Vill du äta? Jag ska steka potatis nu. – Lisa blev generad och ställde undan sitt glas.
Flickan gick iväg, och i köket blev det spänd tystnad. Lisa skalade potatisen och skar den till pannan.
– Du har en fin lägenhet, – bröt Natalia tystnaden.
– Så ni har varit tillsammans i ett halvår? Och om han inte lämnar familjen? – fortsatte Lisa samtalet.
– Han lämnar, det är jag säker på. Jag är ju hans drömkvinnan, har du glömt? Barnet är stort, snart klart med skolan. Jag vill hinna få mitt eget.
– Du… – Lisa lade kniven åt sidan och vände sig från spisen mot gästen. – Du är en skurk, Natalia.
En hemsk kvinna! Du vill förstöra en annan familj, – kunde inte Lisa hålla tillbaka.
– Du har det bra, du är gift. Lägenhet, vacker dotter. Och jag? Ska jag leva ensam? Tiden går.
Inga lediga män i min ålder. Lediga är bara pojkar och gamlingar. Vem ska jag gifta mig med? Alla normala män är redan gifta.
– Med hönor, – lade Lisa till. – Har du inte tänkt på att om du tar honom från familjen kan du hamna i hans frus ställe?
Om han bedrar henne, bedrar han dig också. Du får barn, blir tjock och förvandlas till en sån där höna som vi.
Om han tröttnar på dig hittar han en ersättare. Du är ingen flicka längre. Hur gammal är du? Snart fyrtio? Fast du ser jättebra ut.
– Trettiofem, – sa Natalia. – Det hade jag inte väntat mig av dig…
– Vet du vad? Gå härifrån, – sa Lisa skarpt.
– Lisa, vad är det? Jag tänker inte ta din man ifrån dig.
– Bara försök. – Lisa tog upp kniven igen. – Jag skulle snabbt flå dig. Göra en mössa och bära på vintern.
Just då slog ytterdörren igen. Lisa kastade ifrån sig kniven och gick snabbt ut ur köket.
Natalia tog flaskan och höll den mot ljuset. Det var nästan inget vin kvar. Hon hällde resten i glaset och drack det i en klunk.
– Så, visa vem som har kommit på besök? – sa Roman när han kom in i köket och kramade Lisa om midjan.
Natalia log mot honom, men leendet försvann genast från hennes ansikte.
– Du?! – flämtade hon.
– Vad gör du här? – frågade Roman förvirrat.
– Känner ni varandra? – Lisa vände en förvånad blick från sin man till Natalia.
– Så Lisa är din fru? – Natalia höll det tomma glaset i handen och pekade på Lisa.
– Ja, jag är hans fru. Den där feta dumma hönan. Visst, älskling? – sa Lisa kärleksfullt men med giftig ton och ryckte snabbt bort mannens hand från sin midja.
– Lisa, jag ska förklara allt… – började Roman och sträckte sig åter mot sin fru.
– Rör mig inte! Är det här din drömkvinna? Du är verkligen… en idiot. Stick båda två! Genast! – skrek Liza.
– Låt oss prata. Det är inte som det ser ut… – mumlade Roman medan Natalja försökte smita ut från köket obemärkt.
– Spring efter din dröm, – slängde Liza sarkastiskt ur sig.
– Liza, låt oss prata…
– Vi har inget att prata om. Du har varit otrogen i ett halvår.
Ett halvår… Du kom från henne, låtsades vara trött, åt min middag, la dig i sängen med mig… Försvinn! – Liza grep den tomma flaskan som Natalja lämnat på bordet och höjde den mot sin man.
Roman gick därifrån, och Liza sjönk ner på en stol, la huvudet på armarna på bordet och brast ut i gråt.
– Mamma, – sa dottern.
Liza lyfte sitt tårvåta ansikte mot henne.
– Har du hört allt?
– Ni skrek så högt. Mamma, gråt inte.
– Jag visste inte… Jag hade ingen aning… Jag kunde aldrig tro att han kunde göra så här… Så grymt…
Sedan, efter att ha lugnat sig lite, tvättade hon ansiktet och tittade ut genom fönstret.
Hennes mans bil stod där nere, vid ingången. ”Gick han därifrån? Eller sitter han i bilen?” Hon ville tro att han satt där nere. Fast vad skulle det ändra?
Han kom tillbaka på morgonen med en skuldfylld min.
– Vad gör du här? – frågade Liza.
– Byta om. Ska du hälla upp lite kaffe?
– Nej. Blev din drömkvinna inte klar med kaffet?
– Jag sov i bilen.
– Ditt problem. Byt om och stick härifrån.
– Liza, förlåt. Hon…
– Säg bara inte att hon tvingade dig i säng med sig. Jag vill inte veta någonting. Gå!
Han kom varje dag, ringde, försökte förklara. Sa att ja, han hade varit otrogen, djävulen lurade honom, och sedan kunde han inte ta sig ur det. Men han ville inte skiljas. Aldrig…
– Mamma, förlåt honom, – bad Lika. – Försök åtminstone. Han bor hos farbror Slava.
– Tycker du synd om honom? Har du inte ont om mig? Han lurade mig, förrådde mig…
– Men han ångrar sig. Mamma, snälla…
Innan nyår gick de alla tillsammans på bio, och sedan promenerade de i köpcentret som var pyntat med julgranar och blinkande ljusslingor.
– Pappa, kom, jag ska visa vad jag ville ge mamma i nyårspresent, – hörde Liza och vände sig bort, som om hon betraktade julpynt.
Roman och Lika gick iväg. Liza strosade runt en stund i avdelningen och började sedan leta efter dem, när hon plötsligt mötte Nataljas blick. Hon tappade andan av överraskning.
Natalja, arm i arm med en man, viskade något i hans öra, och de lämnade butiken. Liza drog ett djupt andetag och försökte samla sig.
– Mamma, här är vi, – sa Lika glatt när hon sprang fram till henne.
– Ska vi gå till ett café? Jag är hungrig, – föreslog Roman.
– Låt oss gå! – Lika tog Roman under ena armen och Liza under den andra, och tillsammans gick de ner till första våningen i köpcentret där caféerna låg.
Vid bordet tittade Liza sig ständigt omkring, men såg inte Natalja. Hon kände sig lite lugnare. De åt pizza och pratade om planer för nyår.
– Ska vi kanske åka till moster Sveta på landet? – föreslog Lika.
– Dima kommer bli jätteglad, – blinkade Roman åt sin fru.
– Men pappa! Jag berättade det som en hemlighet, och du avslöjade allt, – protesterade Lika och rodnade.
– Men snälla, som om det vore en hemlighet. Alla vet redan att ni är förälskade i varandra. Och vet du, jag håller med, – sa Liza.
– Då är det bestämt, vi åker till Sveta på landet, – sa Roman.
– Hurra! – jublade Lika.