Mina väninnor sa att jag hade blivit galen när jag började intressera mig för män igen.
Jag är 54 år, min man har lämnat mig.
Jag ville bara känna mig som en kvinna igen – vacker, åtråvärd, betydelsefull.
Och just då dök Viktor upp i mitt liv.
Vi var grannar, vi stötte på varandra ibland i parken.
Samtalen blev längre, blickarna varmare.
Till slut bjöd han ut mig på dejt.
Jag bestämde mig: låt dejten bli hemma hos mig.
Hela dagen lagade jag en utsökt rätt, tände ljus och tog på mig min finaste klänning.
Klockan sju ringde det på dörren.
Jag öppnade… och stelnade till.
Något sådant hade jag inte alls förväntat mig.
Jag är 54 år och självsäker, en erfaren kvinna.
Jag var gift i 26 år, men en dag insåg jag: jag förtjänar mer.
Jag kastade mig inte ut i något förhastat, agerade inte överilat.
Jag väntade tills min son började på universitetet och flyttade hemifrån, och då packade jag mina saker och gick.
Jag hade en liten lägenhet som jag ärvt efter min mamma.
Tidigare hade min man och jag planerat att ge den till vår son, men nu bestämde jag att han får ordna sitt eget boende.
Och jag skulle äntligen leva som jag ville.
I början var det ovant.
Min man försökte få mig tillbaka, lovade att allt skulle bli annorlunda, men jag ville inte tillbaka till buren.
Jag började se mig omkring, lära mig att vara fri och njuta av det.
Mina väninnor sa att jag hade blivit galen när jag började intressera mig för män igen.
Men jag ville bara känna mig som en kvinna – vacker, åtråvärd, betydelsefull.
Efter några år lärde jag känna Viktor.
Vi var grannar, såg ibland varandra i parken.
Samtalen blev längre, blickarna varmare.
Till slut bjöd han ut mig på dejt.
Jag bestämde mig: dejten skulle vara hemma hos mig.
Jag ville imponera på honom med mina kulinariska färdigheter.
Jag lagade en utsökt rätt, tände ljus och tog på mig min finaste klänning.
Jag var nervös men fylld av förväntan på en trevlig kväll.
Klockan sju ringde det på dörren.
Jag öppnade… och stelnade till.
Viktor stod i dörren.
Utan blommor.
Utan choklad.
Utan ens en liten gest av uppmärksamhet.
“Kom du tomhänt?” frågade jag förvånat.
“Vadå, vi är väl inga barn längre,” svarade han förundrat.
“Just därför,” log jag kyligt. “Adjö.”
Jag stängde dörren rakt framför näsan på honom.
Jag var rasande.
Hur kan en vuxen man bete sig så?
Men under åren hade jag lärt mig en viktig sak: man måste värdesätta sig själv.
Om en man redan från början inte ser dig som en kvinna, utan bara som en bekväm samtalspartner eller kock – då är det bättre att inte gå vidare.
Senare spred Viktor, sårad och förolämpad, rykten i hela området om att jag var högmodig och att jag skulle bli ensam resten av livet.
Låt så vara! Bättre ensam än med någon som inte vet hur man uppskattar.
Kanske möter jag en riktig man en dag.
Eller har de kanske redan försvunnit?
Vad tycker ni, gjorde jag rätt?