Jag heter Svetlana, men alla kallar mig bara Sveta.
Jag är tjugosex år gammal.
Och än idag, trots alla år, kan jag inte förlåta min mamma.
Inte för att hon var grym eller likgiltig – tvärtom.
Hon gjorde det hon ansåg var rätt för att skydda mig och vår familj.
Men just hennes val lämnade ett djupt sår i mig som inte vill läka.
Denna sorg har levt inom mig i över tjugo år, som en sticka som inte går att dra ut.
Ibland tänker jag: om jag kunde vrida tillbaka tiden, skulle jag be henne tänka om innan hon tog med mig från det huset där det var varmt, mysigt och mitt tidigare liv fanns.
Jag föddes i en stor, livlig stad där allt verkade möjligt.
I mina minnen var vi en vanlig familj, som alla andra.
Min pappa arbetade inom logistik och bytte sedan till ett internationellt företag – lönen blev bra.
Vi hade en trerumslägenhet i ett bra område, en utländsk bil, resor till Turkiet, en dyr förskola med pool och engelska lektioner.
Min mamma arbetade inte officiellt – hon tog hand om hemmet och mig och tog ibland beställningar på att sy gardiner eller bordsdukar.
Huset doftade av nybakat, kylskåpet var alltid fullt, och pappa kom varje kväll med en Kinder-överraskning till mig.
Det verkade som att alla barn levde så.
Senare förstod jag att det inte var så.
Med tiden började pappa åka på affärsresor oftare.
Först några dagar, sedan veckor.
Han kom alltid tillbaka med presenter, glad, trött men snäll.
Jag älskade att möta honom – han luktade av främmande städer, vägar, kaffe och nya berättelser.
Men med tiden blev det tystare i huset.
Mamma pratade mindre, blev mer eftertänksam.
De låste in sig oftare i sovrummet, och jag hörde hur de bråkade.
Höga ord, anklagelser, gråt.
Jag förstod inte vad de bråkade om, men jag kände att något var fel.
Jag var ungefär sex år då.
I den åldern vet man inte vad otrohet, svek eller utmattning i relationer är.
Man känner bara att den vanliga harmonin försvinner.
Och så en natt hände något som förändrade allt.
Jag vaknade av ett högt skrik.
Mamma grät.
Pappa svarade henne skarpt.
Sedan – en smäll.
Ett vasst, klatschande ljud, som om någon slog med ett bälte mot huden.
Efter det – tystnad.
Så tät att till och med andetaget stannade.
Sedan – snyftningar, steg, prasslande kläder.
Jag låg i sängen, höll andan, visste inte vad jag skulle göra.
Jag förstod inte vad som hänt, men kände hur rädsla fyllde rummet.
Nästa morgon packade mamma väskan.
Snabbt, nästan utan ord.
Hon slängde ner mina saker i ryggsäcken.
När jag frågade vart vi skulle svarade hon kort: ”Till mormor.”
Inget mer sa hon.
Jag trodde att det bara var tillfälligt.
Att vi snart skulle komma tillbaka.
Men vi kom aldrig tillbaka.
Flytten liknade en flykt.
Inga förklaringar, inga farväl.
Mamma sålde några saker, fixade några papper, och vi steg på tåget.
Vi åkte länge, genom hela staden, över fält och skogar, tills vi kom till en avlägsen del av Ryssland – Vologda.
Den staden var okänd för mig, kall även på sommaren, med smala gator och gamla trähus där det luktade fukt, kål och övergivenhet.
Mormors hus var likadant – gammalt, dunkelt, med en rutten veranda och trasmattor som borde ha slängts för länge sedan.
Mormor tog emot oss strängt, torrt, med en blick full av ständig vaksamhet.
Det verkade som om hon väntade på olycka varje minut.
Jag hoppades att det bara skulle vara tillfälligt.
Att pappa skulle komma och hämta oss.
Att de skulle försonas.
Att vi skulle vara tillsammans igen.
Han kom verkligen en vecka senare.
Utan förvarning, plötsligt.
I händerna höll han en väska med presenter som prasslade i papper.
Hans röst lät försiktigt, full av hopp och rädsla på samma gång:
— Vi åker hem, — sa han till mamma.
Men hon svarade inte.
Hennes ansikte var som sten.
Bara fingrarna grep tag om min axel så hårt att jag ryckte till av smärta.
— Du slog mig, — sade hon, och varje ord var som ett knivhugg.
Pappa skruvade på sig, blicken flackade.
— Det var bara en gång… I ett vredesutbrott… Jag bad ju om ursäkt!
Men mamma tittade inte ens på honom.
I hennes ögon fanns något mer än bara sårad stolthet — där fanns ett slutgiltigt beslut, fattat långt före detta möte.
Efter det försökte han fortfarande kontakta oss i flera månader.
Han kom med blommor, skrev meddelanden, ringde.
Men en dag försvann han.
För alltid.
Först ett år senare fick jag veta att de ansökt om skilsmässa.
Att mamma hade ordnat underhållsbidrag.
Att hon helt hade brutit kontakten med en man hon en gång älskat.
Skolan i Vologda var inte den bästa.
Svordomar blev vårt andra språk långt innan vi lärde oss räkna.
I tredje klass kunde barnen redan svära bättre än alfabetet, och i femte höll vi hela tävlingar med fräckvisor på rasterna.
Vår mattelärare kom i samma slitna kavaj, med lukt av billig konjak och darrande händer.
Hon skrev på tavlan och lämnade efter sig små moln av ånga, och vi låtsades som att vi inte såg hur additionsuppgifterna förvandlades till kludd.
Men även här, mitt i gråheten och oljudet, fanns små ljusglimtar — en nött volym av Pusjkin i skolbiblioteket, en gammal pianist som tålmodigt övade “Für Elise” med oss på ett ostämt piano, och en flicka från parallellklassen som alltid delade sin smörgås med mig.
Jag kunde aldrig vänja mig vid dessa gator, dessa hus, denna känsla av att vi levde någon annans liv.
Mamma fick jobb som försäljare i en möbelaffär.
Vi svalt inte, men det var en helt annan verklighet — utan presenter, utan resor, utan pappas skratt och doften av hans favoritlotion.
Först frågade jag: “Var är han? Varför är vi inte tillsammans? Varför förlät du honom inte?”
Och mamma svarade alltid samma sak:
“Han höjde handen mot mig. Därmed basta.”
Jag teg.
Jag argumenterade inte.
Men i huvudet snurrade frågan: är verkligen en örfil skäl nog att förstöra en hel familj?
Han slog henne ju inte varje dag.
Han förnedrade henne inte ständigt.
Han tappade bara kontrollen en gång.
Kanske kunde man ha försökt börja om?
För min skull?
När jag blev äldre började jag leta efter pappa på internet.
Jag hittade honom.
Han bodde i staden, gifte sig med en annan kvinna, de fick en dotter.
På bilderna log han, höll barnet i famnen, promenerade i parken, tog dem till caféer, åkte ut på landet på helgerna.
Jag tittade på dessa bilder och kände hur hjärtat snörptes ihop.
Kanske hade han inte glömt mig?
En dag tog jag mod till mig och skrev till honom:
“Hej, pappa. Det är Sveta.”
Han svarade snabbt:
“Hur mår du? Jag tänker ofta på dig.”
Jag visste inte vad jag skulle svara.
Han föreslog att vi skulle ses.
Vi träffades en gång — på ett café vid stationen.
Han gav mig örhängen och en chokladkaka.
Han sa att han saknat mig.
Jag nickade, lyssnade, men inombords var det tomt.
Hur pratar man med någon som var en del av din barndom, men som nu känns som en främling?
Mamma visste inget om detta möte.
Jag berättade inte.
Vad skulle jag säga?
Att jag träffade en man som hon ser som en förrädare?
Att jag fortfarande väntar på att han ska komma och säga: “Jag tar dig hem igen”?
Ibland känns det som att jag växte upp med ett hål inuti.
Inte för att pappa lämnade oss — han gjorde det inte.
Utan för att mamma inte gav oss en chans.
Varken sig själv, mig eller oss tillsammans.
Hon valde skydd, men försökte inte bevara.
Hon gav ingen tid, frågade mig inte — barnet som också hade rätt till en åsikt.
Pappa var skyldig.
Ja, han tappade fattningen.
Han gjorde något oförlåtligt.
Men är livet verkligen svart och vitt?
Människor gör misstag.
Ibland vill de rätta till dem.
Kärlek behöver inte vara perfekt, men om det finns ett försök — är det inte värt att hålla fast vid?
Jag växte upp för tidigt.
Lärde mig att inte drömma, inte hoppas, leva inom ramarna.
Jag kom in på college, började jobba på kontor.
Nyligen var jag i staden i jobbet.
Jag hittade vårt gamla hus, stod vid porten och tittade på fönstren.
Jag mindes: en varm morgon, doften av kaffe, mamma i morgonrock, pappa gör sig redo för jobbet, och jag — liten, lycklig.
Det var så bra då…
Om jag bara kunde få tillbaka det ögonblicket.
Om jag kunde skrika: “Gå inte! Prata med varandra!”
Men sex år är ingen ålder för att döma.
Mamma valde skydd.
Pappa — frihet.
Och jag blev kvar någonstans mitt emellan.
Mellan barndomsminnen och vuxna sår.
Och jag vet fortfarande inte om jag har förlåtit henne.
Kanske inte.